25 är en sak - Men 30 är mitt tak

Några  bilder tagna i det mörker som rådde i det gömda lagret hos fars
syster. Ett antal över 20 lokomobiler stod i dessa enkla lokaler under
ca 20 års tid. Tack vare att dessa digitalbilder togs innan förflyttningen
sker kan vi nu erinra om denna historiska epok

Mer historik.

"Vid 30 lokomobiler slutar jag köpa"  sa far men ha ha, det var det han sa redan vid 25. Vid 50 skall jag i alla fall ge mig, kom det att bli nästa gång, men inte heller det taket stod sig särskilt starkt utan med 51-52 så gick vi över gränsen med stor ambition. De maskinerna var ett äventyr som skulle sätta Rubens på den internationella kartan och vars kapitel 2 nu planeras rulla igång.

Om vi  idag ser till ordningen i anskaffningarna så hamnar Nävragöls maskinen som lokomobilen no 12.  Andra maskiner som införskaffades vid denna tid var lokomobilen från Kraxeboda, men då är vi åt Bjärnum och Vittsjö hållet tror jag. I Emmaljunga var vi och plockade reda på en i ett förfallet sågverk och nu har Per O Karlsson och en av hans kontakter fått tips om en självgångare till uppe i Gustavsbygd norr om Vissefjärda.  

Lokomobiler i varierande storlekar insamlade från
Lönsboda i söder till Tärnaby i norr, mellanlagrades
här under mer än 20 års tid.  



Ja den första självgångaren den hade vi lokaliserat redan, genom information från Malte Hultgren och den stod i ett sågverk i Magdegärde, Gullabo - Gullaboås. Vi har anledning att återkomma till båda dessa.

Under dessa år på 1970 talet var tempot tämligen högt, och det var många bollar i luften så den exakta ordningen är här inte klar. Samlingarna växte kanske med 5 -10 lokomobiler om året och fram till hösten 1980 så var det 50 st i Rubens samlingar. Ännu var vid denna tiden inte verksamheten officiell utan detta var  någonting som han ville ha för sig själv. Lokalt pratades det ju inte så mycket nu längre då han stoppade in allt i husen och externlagret hos sin syster erbjöd ett visst skydd för röjandet av omfattningen. Några tidnings skriverier ville han inte vara med om utan dessa avvisades konsekvent.

Men hur var det nu med att sluta att köpa? jo det gjorde vi vid ett par tillfällen faktiskt. Vi avstod för att det räckte som det var men problematiken var att det kom till saker som inte fanns med när dessa beslut togs. Skojiga maskiner som man inte kunde vara utan, eller i varje fall inte vara utan att bärga, för om maskinen inte var den allra roligaste så var det en kick att göra jobbet, ett äventyr och så spännande varje gång. Det var enklare att flytta gränserna för hur många som skulle tas tillvara än att säga nej.



Här en bild av gammelmotorerna i det gamla lagret under den tidiga ordningen. 
I det nya lagret blev det inte mer plats utan där råder samma ordning.
Maskin intill maskin, tätt sammanpackade under devisen
"Stuva bätter pôjka."