Gruppen idag - är ett modernare lag



Då var det så igen, anspänningen väntandet och spanandet efter den bokade gruppen. Vet inte varför man aldrig lär sig att de kommer när de kommer och det går så fort över. Men på något sätt vill man ha koll, följa inseglingen och urlastningen. Det är som om det vore livsfarligt att de landade på gårdsplanen utan att man har iaktagit ankommandet. Som om man skulle bli överrumplad eller så. Trots att man egentligen är van och det hela är i sak en ganska problemfri tillställning spänner man sig och blåser upp det förestående mötet med dessa 30-35  helt okända människor.

Så kommer bussen, avgasbromsen hörs pulsen stiger, den backar intill och stannar helt stilla. En liten stunds stillhet precis när bussen stannat, innan det pyser till och dörrarna öppnas. Ut kommer människor som jag får en unik chans till att berätta och leda. Jag har ansvaret för dem, att de har en bra tid under hela besöket. NU gäller det,....

Så här ser det ut när dessa förväntansfulla människor samlar sig och grupp mumlet lagt sig, ALLA lyssnar till vad man har att säga,....Känns som om man måste börja rätt, man undrar hur skrattlätta är de, vad vill de höra för lättsamheter, så att spänningen släpper? främst min egen,...

Man ser olika miner, man tycker sig se vänliga människor, leende, ansikten . Men också allvarsamma och avoga, skeptiska till maskiner,  "det är väl inte jag intresserad av"  tycks de tänka. Men i själva verket  kollar de nog mig min klädsel och funderar över hur man låter och vad han kan ha att säga?

VÄLKOMNA till RUBENS, mitt namn,...   osv så är det igång. Här gäller att få till en munterhet innan presentationen är slutförd. Lockar man inte fram ett spontant skratt redan inledningsvis, är det nästan kört.

Allt går bra, som på räls, det är bra med rutin. Men så kommer frågan, och det redan nu, dvs denna frågan kommer för tidigt den skall inte komma förrän efter ytterligare 3-4 maskiner eller ytterligare 15 meter in i hallen? Jag bara ler, vet inte vad jag ska säga, alla har ju inte hunnit in i hallen ännu och han frågar, HUR finnansierar ni nåt sådant här?  DET är livsfarligt att försöka besvara, på fel ställe, eller i fel ordning. Med  ett leende förklarar jag att den frågan kommer alldeles för tidigt den får du inte ställa förrän senare.
Efter att vi pratat oss igenom hallen och denna helt underbara grupp har sett och förstått att detta är ett livsverk, nä att det är flera generationers livsverk, känner jag att det är dags att leverera svaret på finansieringen. Liksom svaret på om vi har någon som tar över? Hur lång tid det kommer att  ta innan allt är i ordning, med flera standard frågor som det finns standard svar på i olika versioner. Dock är det en fråga som har börjat att dyka upp allt oftare, och som knappast ställdes alls när jag började prata om grejorna för 30 årsedan. -VAD användes dessa maskiner till?,,,   OJ DU MILDE ANTONIUS, jag guidar en ny generation pensionärer, står det klar för mig, de vet inte vad de ser. Jag glömde att det var inte deras föräldrar som hade dessa utan deras far och morföräldrar kanske? Detta har slagit mig nu i år mycket tydligare än åren innan, Dessa människor vet inte vad en tändkulemotor är, ännu mindre en ångmaskin. Så avbryts vi av att en mobiltelefon ringer och damen i blått längst fram, spränger gruppen och går ut för att svara. Alla hinner höra henne säga, Men Hej, vi är uppe i Västergötland, på en bussresa,........

Tiderna förändras, besökarna blir nya och modernare ... och jag står kvar med mina järnhjul och pratar om ångvälts resan på 5 dagar från Göteborg 1990. Fortsätter att inbillar mig att det är runt detta som jorden snurrar.  För visst är det väl det,.... eller?

Det hela avlöpte väl och även damerna har följt mig runt hela vägen vilket är ett bevis på min anpassning kanske fast jag inte förstått att tiden gått.