Sommarhälsning från Kullabygden

Vi nyligen fick denna rent underbara bild från Fredrik Zachow på den 8/16 Junior som han renoverade klart under förra vintern. Vidstående bild visar det skick som den överfördes till Fredrik för några årsedan.

Traktorn kom till RUBENS från Bengt Lauréns samling, och har varit i tjänst på  Hålltorps Egendom söder om Lidköping. Den byttes in efter kriget av dåvarande firman Traktor Laurén och genom Bengt Lauréns magkänsla för sparsamhet (eller affärer?) så sparades den  jämte ett flertal andra då unika traktorer. Samlingen på Värmagården i Fullösa vanvårdades under lång tid då de under hela 1950 och 60 talen stod ute i vid  magasinet i anslutning till "Parken" som de gamle på Wärmagården uttryckte det. Det var  Bengts föräldrar Maja och Folke Lauren som då vakade över Bengts traktorer, då Bengt själv fanns i Stockholm och skötte firman som det då hette. 1996 införlivades större delen av traktorerna med RUBENS. Traktorn har sedan några år varit på långtidslån till Kullabygdens Lantbruksmuseum där omvandlingen har varit total. Vi har ju tidigare redogjort för renoveringen men låter här alla åtnjuta resultatet och möjligen förnimma en känsla av sommar med denna vy.

Modellen brukar betecknas som den sista kedjedrivna IH modellen tillverkad 1917-22. I europa kallas den för 8-16 Junior, men annonserades faktiskt till en början så som en Mogul. I hemlandet USA är inte  benämningen Junior använd utan där heter den international 8/16. Idag ofta med tillägget "sloping hood "  för att inte förväxlas med  den tidigare encylindriga  modellen av MOGUL 8/16.

  

KRIMONs Fram och Bak - ingen lätt sak?

  

Vad är fram och bak på en KRIMO



 

Mitt sätt att se det

I min beskrivning betraktas motorn som fram
där framvagn och dragstång är placerade.

Att fram var fram och det mitt emot var bak, visade sig inte vara så självklart som jag först tänkte. I min skrivning för att beskriva de olika utvecklingssteg som skett hos KRIMO motorn använde jag helt enkelt som metod att uttrycka mig, Fram och Bak, och utifrån det ange Höger eller Vänster sida på motorn. Utgångspunkten var för mig alldeles självklar, en transportabel motor och den färdriktning motorn transporterades. Det vill säga den ända där dragstång, framaxeln och framhjul är belägna, är att betrakta som fram på motorn. Med andra ord att vevaxeln och svänghjul är i fram på motorn. Höger och vänster må ses utifrån detta på det sätt som man svänger vänster eller höger. Enkelt och naturligt tyckte jag, men fick mothugg från en av  våra mer tongivande samlarkollegor.

                                                                    ........ooo0ooo.....



En stationär motor har ingen självklar frampart
utan fram är, där tändkulan är, menade min
antagonist

Inte alls - Vad är det som säger det?

Hur kan du komma fram till detta, varför är det självklart, vem bestämmer det, var frågeställarens invändning.

-Min stationära KRIMO som inte har ett hjulunderställ, utan står på ett gjutet fundament ser jag som att framändan är där tändkulan är. 

Det hjälpte inte att jag förklarade  hur jag tänkte  och att den stationära motorn som  för övrigt är likadan som den transportabla, var att betrakta  på samma sätt som en transportabel. Vevaxeln fram och tändkulan bak.

Liten Gallupp ger olika svar 

Redan 1910 anges i andra och tredje stycket
Beijers syn på fram och bak

Förstod inte varför det blev så komplicerat först men efter en dialog med  min antagonist så började jag själv undra. För att se hur hållbara mina argument var, gjordes en enkel liten Gallupp undersökning till ett antal vänner och samlarkollegor.  Det har nu blivit 16 st som svarat på frågan om vad som de anser är fram och bak på en KRIMO motor. Då jag fick 2 svar av dessa som tyckte enligt den andra åsikten och ytterligare 2 som inte kunde bestämma vilket, var så kvar 10 på min sida av saken. Men saken blev inte avgjord med det för kanske det var något i min fråga som fick frammanat det svaret?

Samtida beskrivning avgör

Ett par framförde den goda iden att konsultera samtidsdokument och skrivningar i saken. Någon anförde att han läst att fram var vevaxeländan, varför jag önskade bevis för det. Inom kort kommer svaren.

Redan 1910 anges med stor tydlighet att Beijers anser motorns fram var Vevaxeländan.  I andra stycket beskrivs hur veven lutar 45 grader framåt och sedan i tredje stycket instrueras för start att Svänghjulet vrids hastigt bakåt.  Då maskinen startas för en klockvis rotationsriktining, eller medsols, så skulle saken kunna vara avgjord. 

Men vi sökte efter fler svar och i beskrivning över TORPS motorn kan vi läsa nedanstående.  "Antages att kolven befinner sig i sitt främre läge (närmast vevaxeln)"   Genom detta anser jag att  frågan är avgjord.

Ingen anledning att betrakta den stationära motorn annorlunda än som om den vore transportabel finns heller att finna i dessa båda urkunder, då de båda refererar till motorns arbets sätt och konstruktion.

 I en beskrivning över TORPS motorn från 1923, framgår med största önskvärda tydlighet att  vevaxeländan är fram 

  



KRIMO och CHAMPION motorer NU - Hjälp oss DU

KRIMO och CHAMPION under lupp

Vi har börjat att titta på KRIMO/ Champion motorernas utveckling och ålderbestämning. Det är svårt då ytterst få datum finns belagda som rör motorernas leverans i relation till tillverkningsnummer. Få motorer som skattas och eftertraktas så som KRIMO motorn. Förutom det fina ljudet ger den öppna konstruktionen alla en fri överblick över maskinens rörelser vilket alltid gör att motorn uppskattas när den körs. Det finns mycket gott om KRIMO motorer så det måste varit en bra motorer. Men det är förvånandsvärt lite känt om dom. Hur gamla de är bl.a. Frågor som när och då de bytte regulator, bränslepump eller tank etc. är det inga svar att hitta.  Variationerna är många och vi har inte mött någon som riktigt vet. Häng på och informera om era motorer så hjälps vi åt med att klargöra vad det är vi har och som vi skattar så högt.
Vår ambition är att få fram något vettigt för Tidningen Tändkulan under året då KRIMO i år fyller 100.    - 1913 - 2013 -



Krimo som den kan ses i 1929 års prospekt.



Vi arbetar utifrån en sammanställning där vi kan göra jämförelser sinsemellan, liksom med kataloger och prospekt. Vi har därför arbetat fram en lista på kända tillverknings nummer och övrig information som vi tror vi behöver i jämförelserna. Men den behöver kompletteras. Dessa upp teckningar är av största betydelse för att kunna sätta sig in och förstå ordningen på Krimo och Champion modellernas inbördes ordning. Inget är entydigt i denna flora av modeller och utföranden. Kanske det klarnar men vi ber om mer hjälp. Vi vill ha kontakt med folk som har eller vet Krimo eller Champion motorer. Söker i första hand tillverknings nummer, årtal och hk. Kommer tämligen snart därefter att efterfråga annan information varför bilder på bevarade motorer är en jätte stor hjälp. OBS Vi behöver inte veta VEM som äger motorn utan det är motorn i det tekniska och historiska sammanhanget vi söker. Det behöver inte vara någon risk att ni röjer var motorn finns eller vem som har den. Det kan gott vara en hemlighet.

Här en KRIMO/Champion motor från 1922 års katalog

Annan information som ett gammalt Kvitto eller en offert från firman är också intressant då det kan blotta värdefull information. SÅ HÖR AV ER.

Många har hört av sig under de två åren vi har pålyst detta och passar på att tacka för er information. Den har nu möjliggjort att vi kan komma igång.

Tore Blom

Rubens Maskinhistoriska Samlingar
533 91 Götene
Sverige/Sweden
tel/fax (+46) 0511-50535
 info@rubens.se 

Bolinders ångmaskin på Museum - kanske löser mysterium

Ångmaskin som saknar historik - del 2

Lite information som kan vidimera några antaganden om förmodat ursprung i alla fall delvis, gällande Ångmaskin tillverkad vid Bolinders. Den såldes på Auktionsverket tidigare på hösten 2012 utan ursprungsdeklaration och någon tidigare historia gick inte att få fram via auktionsombudet. Jämnför gärna tidigare inlägg.  http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2012/10/bolinders-angmaskin-som-saknar-historik.html

Nedanstående bilder har vi fått från Jan Janthe på Gotlland, visandes en motsvarande maskin han hade under några år i sitt intressanta Auto museum i Kneipbyn. Ångmaskinen som strax före sekelskiftet lämnades in för försäljning på Bukowskis, kan inte uppfattas som annat än den samma. Visst det kan röra sig om två likadana  maskiner, men då utrustning ifråga om smörjkoppar, displacementslubrikatorn och regulatorn är så exact detsamma är det mest sannolika att  vi ser samma Bolinders ångmaskin i orenoverat skick här på Janthes bilder från 1980-90 talet.   

        

Vi har tidigare spekulerat i om det ändå inte kunde vara den maskin som Janthe hade en gång och som så snöpligt blev såld utan vår vetskap den gången. Jan har en gång givit mig en berättelse om hur den kom i hans ägo, men har inte nu kunnat bekräfta denna version utan vi får ge oss till tåls till minnet klarnar och eller vi får annan verifikation.

Har inte kunnat ta mig till Arkivet i Sthlm för att granska arkiv matrialet som de har verifierat att de har, varför jag inte heller i nuläget vet vart den var nylevererad. Skulle tro att det  visar sig vara samma ställe/inrättning som Jan Janthe en gång plockade den ifrån. Om någon minns eller vet mer om denna maskin var snäll och hör av er.

Med Regulax motor från ön - Provades mön

En egen motor

Efter att far köpt första Lokomobilen i början på 60 talet så började det bli aktuellt med att samla på tändkulemotorer. Många gånger så hade personerna far talade med ingen aning om det var en tändkulemotor eller en ångmaskin. Nostalgin och intresset för tändkulemotorerna var ju djupt rotad hos far och undert åren hade han haft några tändkulor som just motorer, i tjänst för vedkapen främst. Under 1940-50 talen var det just inget ovanligt med motorer som kraftkälla då det inte var el överallt. I varje fall inte 3-fas så att det blev kraft av det. 

Demonteringen av August Ramberg Regulax är i full gång inför

överflottningen till fastlandet. Motorn stod på en trä-rea som fick

bli kvar på ön. Oavsett hur oljiga de är så brukar de vara ruttna.

Fars motorsamlande får jag nog återkomma till men detta smittade av sig och vi som söner vart  mer och mer engagerade i verksamheten i hans namn och form. Även om jag inte hade några som helst problem med att det var i hans namn eller så, kittlades jag av tanken att hitta en motor och själv köpa. Så skedde också vid några få tillfällen och jag vet inte vilken motor som jag köpte som den första men den mest minnesstarka från den här tiden var utan tvekan min Regulax. En motor jag köpte på Torsö, norr om Mariestad 1975. Vi var där ute och vet att vi kollade runt bara,. det var min fästmö Iris min syster och hennes blivande man. Tror att det var svågern Sten-Åke som hade lokaliserat en motor där ute, en Lidans motor visade det sig. Det var i det sammanhanget som vi tipsades om August Ramberg, som skulle ha en motor ståendes. 

August Ramberg var en färgstark man, men till åren kommen och av livet märkt när jag träffade honom. Hans liv måste ha blivit onödigt komplicerat på slutet då han av för mig okänd anledning blev utkörd från sitt hus och då bodde i en barack i anslutning till den forna fastigheten. Han hade mycke lust att berätta, och gärna om processen med  hemmet och fastigheten. Men det var ju inte i mitt intresse utan jag ville veta om han hade en motor och om den var köpbar. Jo visst hade han en motor, den står där ute, och så var han igång och pratade om sina båtar och allt det där. Nu visade det sig snart att -Där ute, det var en Ö som låg något stenkast från land. Vid lågt vattenstånd var det nog möjligt att vada eller gå torrskodd, jag vet inte säkert, men denna gång fick vi låna hans eka (läs en eka ) för jag vet inte vems båt vi tog.



Det ser ut som om vi arbetar på natten så var det ju inte. 

Platsen var ju  numera omgiven och beskuggad av stor och

fullvuxen granskog så solljuset nådde nog aldrig ner till

backen. Jag minns att  vi hade   besvär med myggen som brukar

bli ett gissel i sådana här fall så fort man  börjar lukta svett. 



Motor på ön

Själv följde inte August Ramberg med över utan vi rodde själva i egen regi de få metrarna över till ön. Mycket riktigt ca 25 meter från sjökanten stod det en motor, en Regulax 8-10 hk helt öppet utan skydd. Här hade bröderna Ramberg som jag uppfattade det haft sin  lilla såg  och båtbyggeri. Hur omfattande det varit har jag ingen aning om, men det verkade inte ha varit någon väl utvecklad verksamhet.Lite förfallna snedtak och hälvvägs nerruttna bänkar var vad som  mötte oss. Jag vart ju heltänd och ville köpa, även om jag inte visste hur jag skulle få den i land. Ramberg hade inget problem med att sälja, hans bekymer var hur vi skulle ta den iland, den vägde nog sina 5-800 kg.

Är du kunnig på motorer eller?,...

Jag köpte motorn och även om jag inte vet var kvittot är idag direkt så presterades det ett sådant där i byssjan. Nu var den väl inredd så det var ingen misär i den meningen med boendet, utan det var varmt och ombonat. Klockan tickade på väggen, ja ett gökur var det, det minns jag, den tickade och gol. Vi drack kaffe och språkade.  Framför allt minns jag att han uttryckte sig vid ett tillfälle mycke starkt.  Jag hade affären uppe på tal och han stod vid kokplattan med ryggen mot mig då han säger,  "-Ä´ru kunni,... " och så hejdar han sig, vänder sig om och kommer emot mig, och fortsätter, "Ä´ru Jäääv,...gt kunnig på motorer eller?"  precis som om att vara bara  "kunni"  inte var tillräckligt. Jag blev redan då full i skratt då hans eftertryck på det förstärkta ordvalet var så medvetet och menat. Jag var tvungen att gå i svaromål och avfärda hans eventuella förutfattade mening om att jag var en motorguru. Inte ens i min ungdom uppfattade jag mig som speciellt motorkunnig, utan själen låg då, som nu i samlandet, sökandet efter habegärets tillfredställelse. 

Jag vill minnas att han hade drivremmen till motorn i skåpet under eller bakom bovangnen.

Överflottning, montering och och sätta ner foten

Lösningen i att få dän motorn från ön var ingen annan än att montera ner den. Alla tankar på att rulla ner den till sjöstranden och få över den hel på en flotte eller så blev inte mer än just en tankeversion av bärgningen. Att vänta till det frös på till vintern eller lågvatten var heller inte realistiskt. Nu var den köpt och Jag ville ha hem den. Far visade klar olust i att jag gick och köpte en egen motor,. troligen rädd för splittring i

samförståndet, och att mitt engagemang i egen verksamhet skulle flytta mitt fokus, men min bror engagerades och tillsammans konstruerades en flotte på 4 tomfat.



8-10 hkr Regulax Motor Nr 208, som den står idag

Motorn är försedd med en för Regulax helt udda

regulator utan någon som helst relation till de patent

som utgjorde själva idén bakom namnet  och företaget.



Strategin var att den monterades ihop vid stranden och drogs över med båten och lina. Motorn fragkmenterades i rimliga delar för att kunna lastas och avlastas. En eller flera turer tvärs över sundet  senare var  motorn i alla fall över på landsidan. Till min stora glädje bad far att  få följa med ut till projektet och det kändes på flera sätt väldigt skönt. Att Mor var med därtill det minns jag inte men ser det från bilderna. Den Mamman har varit enastående. Inte ett dugg intresserad i sak men ändå engagerat sig i våra tokiga upptåg. Först naturligtvis ruskar hon på huvudet, och nej.nej.., nej, med båda hälarna i backen för fullt motstånd. Gradvis gav hon alltid med sig och även det verbalt var ett oförlåtligt, onödigt tilltag så hängde hon sedamera på och assisterade utan att för den skull skruva så vidare. Men nog hände det ofta att hon assisterade med att plocka dit och dän pallvirke och den typen av tjänster. Väl hemma monterades motorn ihop en lördag- söndag. Det var första gången jag trotsade min älskade Iris vilja att följa med till västkusten och bada. Nu bekände jag färg satte ner foten och visade  prov på vad som skulle komma vara viktigt i mitt liv och hon stod provet, tack och lov, och året efter gifte vi oss. Många besvikelser har det blivit i motorernas namn sedan dess men det får ni läsa om i hennes memoarer.  

En förträfflig företagshistorik över REGULAX fabrikens alla öden finns publicerad i årsskriften Vadsbobygden 2009. av Åke Möller.  Vidare information kan fås genom att kontakta oss eller Vadsbo Museum Mariestad.

Fanns i ett mörkt rum - i BJÄRNUM

Torps Mek. Werkstad,  lokomobil 208

Torps Mek Werkstad  lokomobil med no 208, är daterad 1894 med gjuten text på cylinder locket. Den har funnits i Rubens samlingar i 40 år, detta år 2013 Den inköptes från Bjärnum, Bröderna Troedssons Möbelfarik, på vägen mot Verum. Året var 1973 och säljare var Arne Troedsson Hammars Gård, Hammarö.  På bilden till höger ser vi maskinen den dag den åter kom ut i ljuset en sommardag 1973. Den hade då stått ett antal år i mörker och fukt inne i det igenspikade maskinhuset. Lokomobilen är inte i det det allra finaste skicket men redan då 1973, var årtalet 1894 respektingivande och togs som en klenod till samlingarna. Vi har inte hittat denna maskin i de leverans listor vi har kunskap om men trots det så har vi god en uppfattning om maskinen historia och bakgrund.

Jonas Lindhe, Bjärnums Hembygdsförening, informerar oss om att den kom till Troedssons möbelfabrik någon gång under 1940 talet. Den kom då närmast från Samuel Månssons sågverk i Hillarp, ett par km från Högnarp. Dit kom den vid okänt tillfälle från Hågnarp. Från Nils Anton Nilssons ångsåg, N. Åkarps station. 

I Thore Brogårdhs bilddatabas, Osby kommun, finns en ineriörsbild från ångsågen i Hågnarp. Om maskinen levererades ny till sågen i Hågnarp eller om maskinen ens fanns där när bilden togs 1898 vet vi inte då ingen lokomobil kan ses på bilden.  Men den är relaterad till sågen som den tidigaste kända lokaliseringen vilket är gott nog.

Interiör från ångsågen i Hågnarp, N. Åkarps sn. år 1898. Mannen t.v. bakom hunden är
sågverksägaren Nils Anton Nilsson (f. 1876 i Hågnarp). Han flyttade senare till Vessigebro i Halland. T.h om honom, vid skottkärran, står smålänningen Svensson, som lär ha varit så pass stark att han kunde lyfta upp till trehundra kilo. Mannen t.v. om sågbordet och stocken är Otto Persson, Aggarp, Hörja sn. (f.1872) och t.h. om honom ser vi västgöten Olsson. Övriga okända. 





Inne i maskinhuset stod maskinen utan hjul och bakaxel. Uppmurad

på spånugn enligt normalt förfarande. Dock ser den ut att vara lite
ovanligt placerad till vänster om maskinen istället för bakom, som 
normalt var fallet.

 

En ung Tore Blom, 20 år endast, rullar fram ett av de gjutna bakhjulen medans nestorn Anders Nilsson ser på. Det gäller att ha rullning på hjulet när man väl rest det upp annars får man hålla det i balans hela tiden. I det långa gräset var det jobbigt med första hjulet innan det blev vägat lite. I detta fallet vill jag minnas att det var just ovanligt långt att rulla kanske 30-40 meter? Väl framme var det bara tre kvar.

Nedan två bilder på fars drängar eller pappas pojkar som elaka tungor  uttryckte det. Varmt var det att  slå ner den murade väggen.  Dammet rök från kalkbruket så håret blev stelt som en kvast.   Men efter en stund hade man lärt sig taktiken och när de väl blev hål så gick det lättare. Var kanske den lyckligaste tiden i mitt liv.



 Relativt komplett var den även om endel smågrejor hade försvunnit. Tydliga sviter från den förkastliga

   inmurningen kan noteras. Saknas gör regulatorn, undrar vem som norpade den en gång i historien?

   En Torps regulator till denna maskin står fortfarande på önskelistan



  .  

Bygger på paraden - Åsljunga blir nr 20 i raden

                                                                                                      Br Eliassons lokomobil en i raden

Börjar denna blogg med ett foto och ett köpekontrakt från 1971. Far köper hela sågen för att få lokomobilen. Vi jämnar den med marken och städar upp platsen genom att lägga all bråte snyggt i små högar. Allt enligt avtalet. Denna rivning minns jag väl och det var inte gjort i en handvänning utan vi snarkade över i såghuset den natten under minimalt skydd. Säljare var Bröderna Gunnar och Erik Eliassson, Åsljunga Örkelljunga, om jag tyder  lapparna rätt,  Exact var denna plats var belägen har vi inte kunnat reda ut ännu.  Lokomobilen var Munktells no 5789, en H10 från 1917. Tidigare platser är okända för maskinen då vi aldrig erhöll besiktningsboken. En skaplig foto dokumentation finns om denna bärgning med rivningen, som i och för sig var extra omfattande men som i mycket speglar de miljöer vi mötte i våra operationer med att bärga lokomobiler.                          

Det första som var att göra var att frigöra maskin då såg och maskinhuset var  nerfallna. Hjulen  och axelcentrumen var ju avmonterade  men fanns i nära anslutning till sågen så det var inte  något större arbete med att  montera på dem. Det  gällde att pumpa och palla upp maskin bara så att hjulen gick att  hänga på. Pinnahjulen är ju inte så tunga så det  är ju snart gjort. Skillnad  är ju när de är försedda med den andra typen som har plattekrer, de kräver  minst två man bara att resa upp och väl lite hävert när de skall på axeltappen, på dessa de stora maskinerna. Så var det nu då inte utan med lite gammal seg cylinderolja först  ur burken så glider hjulen på ett och ett allt eftersom. Pallningsvirke behövde vi inte ta med oss något  för det  fanns ju gott om  genom rivningen av sågen. Vi ser  hur Far häller på oljan  på vänster axeltapp innan hjulet skall  lyftas dit. Detta kort tog jag då 1971 med tanke på att en gång visa hur det gick till. Nu är det mer än 41 år sedan och det är dax att presentera det underbara ögonblicket som det alltid var när hjulen skulle på. När alla fyra hjulen var på plats, brukade han Ruben Blom säga "så ja, då är Sverige räddat"  Det ger ändå trots sin överdrift en hint om vilken plats och roll det hela hade i den värld vi levde.

Förutom Far och jag själv var det Anders Nilsson, närmaste granne som arbetade hos oss och före detta åkare. http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2012/12/med-motorvalt-i-varan-by-riksvagen-blev.html
Med var även Evert Fager, som hade intresse i klyvsågen som fanns där då han var i färd med att bygga upp sågen hemma i Stockatorget, Lerdala.

En annorlunda avslutning på de den här bärgningen var att hemtransporten och lastningen kom i anslutning. Bil och släp var kallade till platsen och som vanligt var det Bröderna Karsson i Forshem, eller  bröderna Cartwright som de ofta kallades. Fars generation,  utan engelskundervisning i skolan uttalade det på sitt eget försvenskade sätt, så dagligdags var det "Kartrajtara".   De hade varit med från början och var det närmast självklara teamet för dessa transport operationer. Deras engagemang ser jag närmast som en av grundförutsättningarna för det lyckosamma 20 åriga projektet med att samla in lokomobiler i stor skala. Möjligen var transporten samordnad med "Kartrajtara"  så som en återresa, returlass.

Tack till Forshems pojkarna, Roland och Tore Karlsson, tack Evert Fager och ett tacksamt minne tillägnas den numera sedan många år bortgångna  goda grannen Anders Nilsson.   

Aktuellt för närvarande - Forum för Sjöfarande

Nya vägar att hitta information

Vi har nu det senaste konsulterat Sveriger Ångbåtsförenings Forum

http://www.steamboatassociation.se/forum i ett försök att få fram mer information om våra sjöångmaskiner. De flesta känner nog till SÅF men om inte så ta och gör ett nedslag hos SÅF på ovanstående länk. Vi har skrivit  flera inlägg under rubriken ÅNGMASKINER kanske du har något att tillföra våra frågeställninger. Endel av det har vi berört här redan men nu senast införde vi en frågeställning rörande en liten marin ångmaskin som vi har ute i Hallen, och som föranleder en del funderingar.  

Maskinen är ca 1 meter hög och byttes in från Dalarna för kanske 15-20 årsedan. Vi bytte till oss den av en trevlig, seriös kille som jag inte här nu kommer ihåg vad han heter men vet inte att vi någonsin fick information om vad det var.

Vad det är, vet vi således inte, men maskinens konstruktion med stucken vevstake  och därmed i avsaknad av tvärstycke får mig att bedömma den som "mycket " gammal.  Det är då för oss, 1850-60 tal?  Så även om den inte är en mekanisk skönhet precis så har den ju sina företräden, som man säger.

Dock är den förutom med sin okända historia även en gåta ifråga om omkastningen?  Här finns det hela på plats men OBS, inget att reglera det med? Det finns heller inga tomma öron, bulthål eller något annat som skulle kunna påvisa att resten saknas.  

Så min fråga är, finns det någon kunskap eller ideer om vad detta är för något? Finns den någon som känner igen den från förr? vilket skulle kunna vara en bit på väg.

Andra tidigare frågeställningar är maskinen vi köpte i Sundsvall tillverkad vid Hammars Mekaniska i Nyland. Den har vi fått  klarhet i genom detta forum och mer kommer  att behandlas där framöver. Många intressanta uppgifter kommer fram när man efterfrågar information från andra håll och uppenbart är att den version av historien som som vi själva sitter på endast är en sida av saken. Samma erfarenhet har vi från tidigare när vi konsulterat Järnvägshistoriskt forum http://www.jvmv2.se/forum/index.php

Men det är ingen tvekan om att det finns en enorm kollektiv kunskapsbank ute i stugorna, det gäller bara att nå fram. Och att få dem att engagera sig.  Så om du är en av dem som vet, var vänlig att engagera dig. Tala om vad du vet.

Smakfull hälsning till jul - Tack Östen, den var kul

Vi får många trevliga julhälsningar nu i dagarna och en julhälsning som vi uppskattade lite extra och här önskar lyfta fram är denna från Östen Runelind. Att Östen är en teknisk begåvning, med känsla för smak och fason det bör det inte råda något tvivel om. Vi visste det nog förut men här är ytterligare en verifikation.

Men vad eldas den med då det ser ut som om resterna av ett tröskverk kommer ur skorsten?

Vi tackar alla för hälsningarna,  Tack Tack 

Gävle maskin från Staffansbygd - Gör oss brydd

I Blogg av den 31 mars 2011 kommenterar jag Maskinen vi köpte i Staffansbygd Holmsjö.

http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2011_03_01_archive.html   Nya rön i Fars papper ger oss närmare upplysningar om denna maskin.  

Gefle maskinen kan uppdateras enligt följande.

Inköpt av, Kalle Svensson Staffansbygd Holmsjö. Den köptes fritt sågen, dvs på plats, kl 11.30 på kvällen den  Fred 22 Aug. Dagen efter köptes Lokomobilen i Nävragöl. Vill minnas att det var Nävragöls Kvarn och såg . Året är 1969 och det var ju helt och hållet ett resultat av kontakterna med Per O Karlsson i Blåningsmåla kvarn. 

 

 

 

 

 

 R Sjöström eller Gefle Verkstäder  

 Nu vet vi inte vem som egentligen har gjort maskinen då där inte är någon skylt, men likheten med någon liknande

bevarad sjömaskin hoppas vi skall kunna ge svar på den frågan. Gefle är vi inte tveksamma till men är det som vi alltid tänkt oss Robert Sjöströms  Mek Werkstad eller Lindahl & Runers,  efter följare som 1893 namnades om till,  AB Gefle Verkstäder.
 Att detta skulle vara ett annat företag än Robert Sjöströms

Mek Werkstad, som tillverkat denna maskin har jag inte funderat över tidigare. Från internet har vi  förstått att Robert Sjöströms mek Werkstad startades redan 1861 och fanns då uppenbarligen parallellt med AB Geflle verkstäder. Men om det tillverkades några maskiner i den företagstappningen vet vi inte. Utgångspunkten för vår förutfattade mening var ju då att vi hade en annan maskin tillverkad i Gefle, av  just nämnda Robert Sjöströms Verkstad.  När så maskinen från Holmsjö köptes och angavs som en Gefle så var det naturligt att vi uppfattade det som samma företag. Här följer några bilder på R. Sjöströms maskinen. Den kommer från Åsa Ånimskogs Husfabrik i Ånimskog, Dalsland. Maskinen är en av de allra första stationära far köpte. Det bör varit 1965-66.  Ytterligare om detta kanske framöver om mer information faller på plats.

Lokomobil Värmland - Brattfors,Digerberget,Vitsand

Expansivt 70 tal

Tidigt 1970 tal var den absolut mest expansiva tiden på lokomobil fronten. Hur många som införlivades då har jag inte full koll på men många anmärkningsvärda tillskott gjordes. 1973 var nog ett rekord år i antal och det var nog inte utan anledning.  Om än inte helt klar på det, så är jag ganska övertygad om att det var det året han far min hade en stående annons i ATL. Lokomobil Köpes. Har inte lokaliserat någon annons men det vore kul att hitta en. Hurvida Maskinen i Brattfors kom den vägen eller genom kontakter vet  vi inte säkert, men det ser i alla fall ut att vara innan vi fick hjälp av Georg Persson i Arvika. Har tidigare informerat om den stationära ångmaskinen vi hittade i Vitsand, och denna lokomobil som köptes i Brattfors i bloggen av den 21 feb 2011 http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2011/02/stafsjo-maskin-i-vitsand-till-en.html

Foton får oss att minnas

Så hittar jag några foton som får mig att minnas från bärgningen, (ja jag väljer att kalla det så) eller hämtningen, om så vore bättre. I varje fall köptes den där på hösten 1973, i Oktober så den blev inte föremål för  bärgning förrän sommaren därpå.  Lokomobilen fanns hos Hilding Olsson, Brattfors, Digerberget, Vitsand, enligt lokaliserad lapp, och tillverknings numret 6352, talar om för oss att den är nr efter den maskin som Gammelvala har i Brunskog. Kanske man vågar tro att dessa båda 6351 och 6352 vart komna med samma tågset. Vart de fördes vet jag inte, men de levererades fritt till närmaste järnvägstation, som det alltid heter. Lokomobilerna är på 23 hk, och är säkerligen helt lika. Men det gör dem inte till tvillingar då det var 20 st i det upplägget  från mars 1917. 20glingar har jag aldrig hört talas om och det låter inge bra heller så vi låter bli att mynta det. Leveransen bör ha skett hösten 1917-eller 1918. Det blev bara några hundra lokomobiler tillverkade därefter innan tillverkningen avstannade. 23 hästarna eller H7 orna som det mer proffisionellt kallas, var  blande de vanligaste modellerna jämte de båda större modellerna H8 och H10.

                                                                                       Vi drar och vi drar,..

Maskinen var en av de ovanligare bärgningarna då den stod på hjulen inne på logen. Arbetet med att ta ut den i det fria var just inget arbete alls mot när de annars stod inmurade på förugn med hjul och axlar 25 -100 meter in i skogen. Inga dammiga rivningar, inga lyft, inga jobbiga hjulrullningar som fick tungan att hänga ner till knäna eller svett som krossade alla planer på en bibehållen hygien. Nej här krokades dragstången i lastbilen och bogserades till lastningsstället. Det var ett moment av tungt arbete dock, upptaljningen på flaket. Nu hade vi ju hjälp från Rune Lindqvist, ortens lokala brunnsborrare, med lastbil och ramper.  Men de moderna borragregaten var ju självgående och därmed självlastande så vinschspel hade han inte. Vinsch denna gång, som så många gånger innan stavades Tore och Tage, eller i vart fall AKE som kedjetaljan hette, med Rubenspojkarna som motorer. Om någon undrar varför vi är så fästa vid de har gamle maskinerna så är det kanske just därför. I svett och smärta , tungt arbete adopterades de till våra hjärtan. Hur skiljas man från dessa, som du gett av dig själv till så mycket.

                                                                                      Inget spel men dubbla uppspelningar        Arbetet gick bra maskin var snart uppe med alla fyra hjulen på ramparna då någonting brast så att den rullade ner igen. Inget fort, inget farligt, bara sakta och säkert inför våra förtvivlade ögon. Tyvärr ett par tre meter längre bort än vad bryggorna nådde så jag vill minnas att vi om lokaliserade fordonet istället för att talja fram den dessa meter. Ni ska veta att vi var ju redan trötta. Nu var det vredesmod, och rent vres som gällde och visst vi ordnade upp biffen. Med andra ord, en gång lastade vi två gånger. Jag passar på att påminna om att vi har gjort det förr, taljat upp maskiner på flaket. Först en maskin, sedan en till, och för att optimera lasset en tredje därutöver. Men då har det ju alltid varit några mil emellan så att det gavs tid för rehab. Med maskin på flaket, säkrad med klossar och som då alltid var fallet länk och björn. "Sikken skit" egentligen tänker man nu, när man har dessa smidiga spännband.

Maaat,...

Några av bilderna är ganska lika och säger samma sak men jag kunde inte sortera utan lät alla löpa med. t.o.m. den gemytliga bilden där vi äntligen fick MAT. Jag har alltid varit den där hungriga typen, så och här.

Ner i kassen bara för att erfara vad mor skickat med.  Någon favorit i dessa sammanhang? Joja visst, risgrynspudding var "all time high"