Br Eliassons lokomobil en i raden
Börjar denna blogg med ett foto och ett köpekontrakt från 1971. Far köper hela sågen för att få lokomobilen. Vi jämnar den med marken och städar upp platsen genom att lägga all bråte snyggt i små högar. Allt enligt avtalet. Denna rivning minns jag väl och det var inte gjort i en handvänning utan vi snarkade över i såghuset den natten under minimalt skydd. Säljare var Bröderna Gunnar och Erik Eliassson, Åsljunga Örkelljunga, om jag tyder lapparna rätt, Exact var denna plats var belägen har vi inte kunnat reda ut ännu. Lokomobilen var Munktells no 5789, en H10 från 1917. Tidigare platser är okända för maskinen då vi aldrig erhöll besiktningsboken. En skaplig foto dokumentation finns om denna bärgning med rivningen, som i och för sig var extra omfattande men som i mycket speglar de miljöer vi mötte i våra operationer med att bärga lokomobiler. 
Det första som var att göra var att frigöra maskin då såg och maskinhuset var nerfallna. Hjulen och axelcentrumen var ju avmonterade men fanns i nära anslutning till sågen så det var inte något större arbete med att montera på dem. Det gällde att pumpa och palla upp maskin bara så att hjulen gick att hänga på. Pinnahjulen är ju inte så tunga så det är ju snart gjort. Skillnad är ju när de är försedda med den andra typen som har plattekrer, de kräver minst två man bara att resa upp och väl lite hävert när de skall på axeltappen, på dessa de stora maskinerna. Så var det nu då inte utan med lite gammal seg cylinderolja först ur burken så glider hjulen på ett och ett allt eftersom. Pallningsvirke behövde vi inte ta med oss något för det fanns ju gott om genom rivningen av sågen. Vi ser hur Far häller på oljan på vänster axeltapp innan hjulet skall lyftas dit. Detta kort tog jag då 1971 med tanke på att en gång visa hur det gick till. Nu är det mer än 41 år sedan och det är dax att presentera det underbara ögonblicket som det alltid var när hjulen skulle på. När alla fyra hjulen var på plats, brukade han Ruben Blom säga "så ja, då är Sverige räddat" Det ger ändå trots sin överdrift en hint om vilken plats och roll det hela hade i den värld vi levde. 
Förutom Far och jag själv var det Anders Nilsson, närmaste granne som arbetade hos oss och före detta åkare. http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2012/12/med-motorvalt-i-varan-by-riksvagen-blev.html
Med var även Evert Fager, som hade intresse i klyvsågen som fanns där då han var i färd med att bygga upp sågen hemma i Stockatorget, Lerdala.
En annorlunda avslutning på de den här bärgningen var att hemtransporten och lastningen kom i anslutning. Bil och släp var kallade till platsen och som vanligt var det Bröderna Karsson i Forshem, eller bröderna Cartwright som de ofta kallades. Fars generation, utan engelskundervisning i skolan uttalade det på sitt eget försvenskade sätt, så dagligdags var det "Kartrajtara". De hade varit med från början och var det närmast självklara teamet för dessa transport operationer. Deras engagemang ser jag närmast som en av grundförutsättningarna för det lyckosamma 20 åriga projektet med att samla in lokomobiler i stor skala. Möjligen var transporten samordnad med "Kartrajtara" så som en återresa, returlass.
Tack till Forshems pojkarna, Roland och Tore Karlsson, tack Evert Fager och ett tacksamt minne tillägnas den numera sedan många år bortgångna goda grannen Anders Nilsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar