URANUS som från en annan planet
Denna rostholk till båt, är det den? NEJ det är inte sant,..... Ja så kände vi det när vi slutligen nådde Svartvik söder om Sundsvall den där morgonen och framför oss såg målet för vår resa. Vi hade varit på vägen under ganska många timmar då. Målet var att i där Svartvik montera ur och lossa maskinen i S/S Uranus. Tidigare på året 1990 bärgad efter 16 år på sjöbotten och nu uppdragen på kajen i Svartvik. Vi var i detta fallet en trupp om tre, Ruben Blom, undertecknad och min brorson Jonas, Rubens sonson. Tre generationer maskinentusiaster på resa mot okänt mål, skulle man kunna säga. Naturligtvis bar vi alla tre på var och sin vision/sinnesbild om vad vi skulle möta, baserat på var och en individuella erfarenheter, men detta var långt, mycket långt utöver vad någon av oss hade kunnat föreställa sig.
Väl framkomna och trötta funderade vi över företagets verkliga mening. Vi organiserade vi oss något efter en första rekognisering och förberedde camping faciliteterna. Ett tält var medtaget som restes invid båten och vi ordnade oss lite mat. Sakta började vi förlikas med tanken på att här lägga ambition och kraft i botten på denna skorv nästa morron.
Ska vi byta grejor, ska vi byta grejor med varann?....
Hur kom det sig nu då att vi hamnade här uppe i myggen, i ett tält, med en ambition att bärga ångmaskin i botten på ett utrostat skrov? Ja det var Medelpads Sjöhistoriska Förening, tror jag de hette, som kontaktade oss för att höra om vi var intresserade att ta vara på maskinen i Uranus. De hade fått den maskin och kunde tänka sig att byta med oss mot en av de maskiner vi fått från den pråm som ursprungligen varit en färja i Göteborg.
Visst det gick väl bra och innan direkta förhandlingar kom igång så backade de ur bytet och föreslog oss att vi rent av tog hand om Uranus maskin utan motprestation. Gratis är gott, sägs det ju, så med en illusionerad trippel i huvudet tackade jag självklart ja, och det utan att veta vad jag i verkligheten sa ja till. Att den legat skjunken i 16 år betydde inte så mycket för mig i det läget, då jag inte ens i min vildaste fantasi kunde förstå så mycket rost på denna tid
Morron dag två
Så var det dags och vi kryper i våra overaller. På bilden ser vi Jonas och Ruben göra sig redo att entra fartyget. Stegen är på plats, och då den var lite kort var vi tvugna att placera den på flaket för att nå upp. Ganska praktisk tänkte man när skiftnycklar och all bråte skull in där innanför. Men det var inget behov för den skull, för verktyg och gas-slangar kunde lätt plockas in genom det sönderrostade skrovet som innehöll gott om hål, stora så att näven lätt kunde komma in. Det kom att visa sig vara mycket behändigt och gent.
Väl kommen över relingen väntade en ännu värre överraskning. Hela maskinrummet, ja hela botten, innanmätet var täckt av fint slam som byggt på maskinen där nere på sjöbotten. Nu var det torrt men hängde kvar på på sin plats tills man nuddade vid det. Då frigjordes det till ett moln av gult sot och det stoftet var inte trevligt att vare sig andas in eller fylla kläderna med. Detta slam var väl någon förorening från pappersbruken där i kring. Sulfit eller Sulfat eller något annat, det är omöjligt för en slättbo från Skaraslätten att avgöra. Det proklamerades lokalt ett totalförbud mot att vidröra eller ens pilla det minsta på dessa avlagringar. Något som var omöjligt att låta bli då det var en mycket tacksam reaktion vid minsta touching. Självbevarelsedriften lärde oss snart att låta bli och fortsättningsvis röra oss som det vore en glashylla. Snabbt och försiktigt arbetades muttrar och anslutningar loss. Där det var svårt vidtog skärbrännaren och vid något tillfälle skar vi loss bottenbultarna från utsidan genom att göra oss ett hål i skrovet. Arbetet gick utmärkt trots de vidrigaste förutsättningar, och det var inte många muttrar som inte lossade frivilligt när nyckeln kom på plats.
Ska vi byta grejor, ska vi byta grejor med varann?....
Hur kom det sig nu då att vi hamnade här uppe i myggen, i ett tält, med en ambition att bärga ångmaskin i botten på ett utrostat skrov? Ja det var Medelpads Sjöhistoriska Förening, tror jag de hette, som kontaktade oss för att höra om vi var intresserade att ta vara på maskinen i Uranus. De hade fått den maskin och kunde tänka sig att byta med oss mot en av de maskiner vi fått från den pråm som ursprungligen varit en färja i Göteborg.
Visst det gick väl bra och innan direkta förhandlingar kom igång så backade de ur bytet och föreslog oss att vi rent av tog hand om Uranus maskin utan motprestation. Gratis är gott, sägs det ju, så med en illusionerad trippel i huvudet tackade jag självklart ja, och det utan att veta vad jag i verkligheten sa ja till. Att den legat skjunken i 16 år betydde inte så mycket för mig i det läget, då jag inte ens i min vildaste fantasi kunde förstå så mycket rost på denna tid
Morron dag två
Så var det dags och vi kryper i våra overaller. På bilden ser vi Jonas och Ruben göra sig redo att entra fartyget. Stegen är på plats, och då den var lite kort var vi tvugna att placera den på flaket för att nå upp. Ganska praktisk tänkte man när skiftnycklar och all bråte skull in där innanför. Men det var inget behov för den skull, för verktyg och gas-slangar kunde lätt plockas in genom det sönderrostade skrovet som innehöll gott om hål, stora så att näven lätt kunde komma in. Det kom att visa sig vara mycket behändigt och gent.
Väl kommen över relingen väntade en ännu värre överraskning. Hela maskinrummet, ja hela botten, innanmätet var täckt av fint slam som byggt på maskinen där nere på sjöbotten. Nu var det torrt men hängde kvar på på sin plats tills man nuddade vid det. Då frigjordes det till ett moln av gult sot och det stoftet var inte trevligt att vare sig andas in eller fylla kläderna med. Detta slam var väl någon förorening från pappersbruken där i kring. Sulfit eller Sulfat eller något annat, det är omöjligt för en slättbo från Skaraslätten att avgöra. Det proklamerades lokalt ett totalförbud mot att vidröra eller ens pilla det minsta på dessa avlagringar. Något som var omöjligt att låta bli då det var en mycket tacksam reaktion vid minsta touching. Självbevarelsedriften lärde oss snart att låta bli och fortsättningsvis röra oss som det vore en glashylla. Snabbt och försiktigt arbetades muttrar och anslutningar loss. Där det var svårt vidtog skärbrännaren och vid något tillfälle skar vi loss bottenbultarna från utsidan genom att göra oss ett hål i skrovet. Arbetet gick utmärkt trots de vidrigaste förutsättningar, och det var inte många muttrar som inte lossade frivilligt när nyckeln kom på plats.
 |
Chocken blev inte mindre när vi kom ner i maskin. Då om inte tidigare så ångrade vi oss nu kraftfullt, men det var för sent att göra något åt det nu. Farfar hade ett uttryck som kanske passar in här. "Har en tatt skam i båten får en´la se te å ron i´lann"
|
När vi ansåg att vi var klara i maskin, så var det dags att skära av kappen så att maskin kunde lyftas upp den vägen. Arbetet påbörjades och det visade sig vara ett riktigt skitjobb, då mönjan och färjen stundomtals var så hopplöst tjock och närmast ogenomtränglig för skärlågan.
Så hände det något som livade upp, något som först var klart obekvämt och irriterande men som vändes till en välgärning. Plötsligt dök ett gäng upp från Medelpads Sjöhistoriska förening som skulle plocka dän endel gamla turbiner i botten på båten. Det gick ju inte att hållas därnere när vi stod där uppe och skar så gnistorna haglade över hela innanmätet. Först blev det lite irriterat när det senare gänget propsade på att vi skull upphöra med vår verksamhet tills de var klara? Det gick ju inte då vi hade kommit den långa vägen och hade tidsplan med åkare och kranbil. Vi hävdade att de som var mer lokalt belägna var de som skulle vänta, och till det, att vi faktiskt var först på plats. Nu löste det sig så bra genom att en i gänget visste bättre om hur man skar och då han började instruera var det inget naturligare än att han fick ta över brännaren. Från den stunden titulerades han "skärmästarn" Han visste hur man gjorde och tog över jobbet helt. Därmed slapp vi ifrån det obehagliga jobbet med att skära något mer, så jag och Jonas gick över till att laga mat. Far stog och såg på hur Skärmästaren skar upp kappen åt oss. Sedan vi ätit vilade vi i några timmar i väntan på kranbilen och åkarn. Det blev på så vis ett lämpligt tillfälle för Förenings gänget att gå loss på sina turbiner.
Lyft och borttansport
Med mobilkran från Sundsvall och åkare från Skara bärgades så maskinen ur Uranus. Lastades och kördes till Götene. Längre än så har inte vår ambition med den maskinen räckt utan det har fått räcka med bevarande gärningen. Den står numera utmed en husgavel och det förhatliga dammet har sedan länge släppt med rost och pålagringar som har fallit av. Vi vet inte vad som kan tänkas bli av denna maskin men lite färg kunde den kanske ändå vara värd. Maskinen är byggd i Holland, Gronningen 1916, och är på ca 300 hk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar