Claes nu brevid den - som ordnade likviden

Trevligt besök av anhörig. 

Bloggandet  har sina ljus sidor och idag berikades vi med ett ett gensvar på vår blogg genom att Claes Eliasson med fru gjorde ett litet nedslag för att bekanta sig med den lokomobil hans far och farbröder en gång ägde.  Se bloggen  av den 12 Dec 2012.och den 21 mars 2013,  http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2012/12/asljunga.html   http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2013/03/del-2-bygger-pa-paraden-asljunga-blir.html

Redan tidigare har vi redogjort hur Lars Eliasson svarade på bloggen med att förse oss med diverse information relaterat till maskinen och dess verksamhet innan Far köpte. Bla annat så har Lars E. besiktningsboken till maskinen i behåll som han lovat att komma hit och överlämna. Idag var det kusinen Cleaes Eliasson som gjorde entré och blev den första i familjen att återbekanta sig med lokomobilen far köpte av dem för 40 årsedan. Vi är nog medvetna om att det kan vara svårt att inhämta någon större AHh känsla inför en rostig  lokomobil inställd i ett skjul med 25 st andra bara si så där,... men det är stort och mycket possitivt att  man faktiskt bryr sig. Den maskinen är ju en av grundstenarna historiskt, i familjen Eliassons ekonomi, uppfattar jag det som. Drivkällan för sågverket som drevs under orostiderna  på 1940 talet, och levererade stora mängder sågade trävaror till Landskronavarvet  får jag veta. Även om Claes inte säger sig ha något personligt minne av maskinen så är det familjehistoria. Vi är hedrade över besöket och hoppas att på mera av den sorten framöver.  Tack Claes och Välkommen nu framöver hälsar vi Lars Eliasson.

                                                                                    

VOLVO märke med pil - I exakt gammal stil

VOLVO pilen för gammeltraktorn och några andra gammelfordon är nu på gång igen i en andra serie. Har här tagit några bilder så att ni kan följa och se hur det förlöper i processen. Detta efter att utvecklingsarbetet är gjort.

Vi hade en mycket lång utvecklingstid som många säkert minns. Men detta är ju ingen kommersiell aktivitet utan lite av en lek, som en sport att kunna ta fram det hela. Därför tar det lite tid när det inte konkurrerar med annan lönsam verksamhet.

Ett laser skuret ämne i mässingsplåt är vad vi har att utgå ifrån. Detta är väl anpassat till vad som händer i verktyget när  vi pressar. Materialet flyter ikring lite, stäcker sig och bär sig åt. Ämnet är långt ifrån de mått som finns i verktyget utan är matchat så att det  kompenserar för material flytt, veck och bock.

Verktyget är ju bestående av en underdel, honformen eller dyna som det kanske heter och en överdel, hanformen.  

Ämnet placeras i verktyget och styrs upp på två styrtappar som passar i skruvhålen. I detta läget  låter vi pressen gå ner och pressa märket i dynan.

Här har vi just pressat och verktyget går isär. Det pressade märket ligger i verktyget  med baksidan upp.

Väl urplockat så ser det  ut som ni vill ha det. Försänkningen för skruvskallarna har vi pressat till runt styrpinnarna. Alla urtagen i hörnen är gjorda för att materialet inte skall spricka.  

Nedan ses ett parti pressade VOLVO märken färdiga för att skickas till förkromning. Skall pressa resterande under veckan  så det dröjer ännu ett litet tag innan färdiga kromade märken kan levereras.

100 år försent

Eller bättre sent än aldrig

Inte var vi med då det begav sig 1913, när herrarna Rosèn och Larsson drog igång verksamheten vid Kristdala Motorfabrik, senare benämnd KRIMO.  Om jag så hade varit då, hade jag nog inte varit med på båten i alla fall utan stått vid sidan och tittat på. Men nu lagom till 100 års minnet köpte vi vår första aktie i denna ärovördiga firma. Hur detta kommer att påverka vårt liv återstår att se men som tidigare framförts i något sammanhang så måtte väl ändå en (1) aktie vara bättre än ingen. I vart fall kan vi konstatera att på dessa hundra år har värdet femdubblats.  Så visst har vi levt upp till det gamla uttrycket.

En rapport om arbetet med  företagets historia innebär följande,

Kontakten med företaghets produkter har fördjupats avsevärt sedan vi började forska och sammanställa matrial inför den stundande artikeln. Vissa initiala slutsatser har vi fått förkasta vilket måste betyda att arbetet gått framåt. Vi har lärt oss vad som inte stämmer och följdaktligen då minst lika mycke som är den rätta ordningen. Krimo, Beijer och Målilla har inte gjort något för att underlätta för oss efterkommande nostalgiker, det är då säkert. Inga arkiver, i vissa stycken odefinierbara serienummer, broschyrer med åldriga bilder och överdrivna texter. Det första budskapet som jag vill framföra i sammanhanget är, Lita inte på broschyrerna.

Vi hopppas kunna knäcka koden mellan Krimo serienummer och Champions nummerserie. För de är INTE synonyma, som vi först trodde. Vi har koll på Krimomotorernas tillverkningdatum fram till ca 1924, kanske  i viss mån ända till 1926-28, men sedan är läget ovisst. Det är egendomligt att det inte finns fler säkra inköpsdatum för motorerna på 1930 talet. Då säger jag säkra verifierade, men det klart vi når ju inte alla KRIMO ägare bara för att vi bloggar och annonserar lite. Några  trevliga läsare har kontaktat oss och det är helt perfekt men ytterligare kontakter önskas. Därför ber vi er HJÄLP till lite, gärna med andra motorer ni känner till. Hitills har vi koncentrerat oss på de tidigare motorerna, fram till slutet av 1920 talet. Utvecklingen på 1930 talet har vi endast ägnat oss åt ytligt. Statistiken över bevarade motorer får oss att tro att det var då volymen på produktionen var som störst.

Vi är inte på det klara med vilka bokstavsbeteckningar som har gällt, ännu mindre vad de står för. Vi har tom dåligt med matrial på de sena trettiotalarna och krigstids motorerna. Vi är fast beslutna att kartlägga motorproduktionen vid A.B. Kristdala Motorfabrik. Den första kom för hundra år sedan den sista vet vi inte riktigt men det var nog 1950 tal. Fast det är ju rätt länge sedan det med nu.

DROTT en gång till - om någon vill

Nu har vi demonterat DROTT motorn som vi pålyste som möjlig donator tidigare enligt blogg den 14 Nov 2012. Genom några oaktsamma tryck så försvann det inlägget just men bilägger bilder på bitarna som finns kvar här.  Detta är inget märkvärdigt utan vi nämner detta nu så ligger vi på det ett tag innan det mesta skrotas troligen. 

Men är det någon som finner intresse för det som finns kvar så tveka inte att höra av er.

Motorn är en Drott SR5 nr ...........   

Den saknade topp när vi blev vid den och cylindern var frusen varpå den omedelbart klassades som donator.
Smörjlådan och blåslampefäste togs tillvara omedelbart. 

Vattenpumpen med exentrar, fann en intressent också tämligen med det samma. Bokat är i nu läget även bränslepump med backventiler, luftintaget och namnluckan.

Vevaxeln med svänghjul är ok om än att ramlagreren är gångna.  Staken sitter fast i Cylindern men vevstakslagret är ok. regulatorhistorien, remskiva och gjutgjärns delarna därikring finns här. Nu i en pall i väntan på någon eller den ultimata slutdestinationen.  Priset är litet.

Kontakta

Tore Blom

Rubens maskinhistoriska Samlingar

info@rubens.se

0511 50535

Hallå! - Nån inne?

Hallå! är det nån här?

Det var just precis vad det var.  Inne i eldstaden satt jag och gasade.  Nu skall de ut tuberna som generade oss i Målilla så illa genom att läcka så det fräste om det. Hela vintern har vi gått och tittat snett på den där CASE lokomobilen, och sagt att nu ska jag snart börja men inte denna vecka det hinner jag inte,....

Inte kom jag igång under dagen heller utan det han att bli kväll innan jag fick på de sotiga kläderna från igår. Man må vara entusiast men detta är ett riktigt Skitjobb. Sotigt och svart.  Gnistorna sprutar och bränns. Allt  sker i brist på barmhärtighet, så endast med en envishet tragglar man dän den ena tuben efter den andra. Ikväll gick det bra. På mindre än två timmar var tubsatsen ute. Ja ändarna sitte då fortfarande kvar i tubgavlarna men skall försöka få loss de i morgon.

  

Jag drar upp denna bilden som visar med vilken inspiration vi skiftar tuber trots allt. I moderat och mycket begränsad "Spark Show" tömmer vi innanmätet på den. Hur många det är det vet jag inte för jag har inte räknat dom än. Det får lov att bli imorgon det med, liksom längd mätningen. Vi har inga tuber beställt ännu så det kommer att bli lite stiltje på omtubningen nu framöver. Men vi har lite annat att pyssla med  i uppgraderingens namn. Man blir lite förvånad hur man kan leva med så många småfel, så många glapp och dåligt justerade reglage, som de har gjort där borta i USA. Men det  synes oss vara lite mindre noga  med det mekaniska. De värdesätter inte teknisk perfektionism så som engelsmännen gör, och vilka vi föredrar att ha som förebild. Vår underbart fina verkstad kommer nu väl till pass och är inget annat än njutbar. Tänk vilken ynnest att få ha en lokal som denna att vara i och kunna stå både varmt och torrt. Grejorna kan stå där tills vi kommer tillbaka och kan fortsätta.  Jag säger det igen,  Jag vill tacka livet,.. som har gett mig så mycket,.. (klapp, klapp, klapp)

Appropå just ingen ting så gratulerar vi även vår syster som fyller år idag. Huura!


 

Vintern byts mot vår - Då vaknar vi upp för i år

Än har vintern Götene i sitt grepp nattetid men våren hälsar på nu varje dag. Barnen har i dag visat upp årets första Tussilago, korta så att de knappt gick att repa av. Andra bevis på brytningstid är det faktum att en och annan besökare nu dyker upp. Igår  kom det några från Finland och idag hälsade vi några Australiensare välkomna med värdfolk från Skövde. Men det är en kall erfarenhet ännu så länge att besöka RUBENS.                         Arbetet i Museeverkstaden har återupptagits efter en hel vinter i stiltje. 

Uppdateringen av Case 9 hk påbörjades först idag egentligen med demontering av sotskåps fronten och asklådan. Den skall få en ny tubsats och den bör vara klar till 1 Juni då vi har en inbjudan till Mariefred. I övrigt  ligger vi lågt tills vi gör Målilla första helgen i Augusti. Det är planerna för maskinerna så länge.

Nu är det mycke som skall  åtgärdas, men vi fick börja med att vara Uno behjälpliga med lite arbeten på hans Rumley. Det innebar lite färg under  lördagen och ett antal nya bultar som svarvades fram, en ny framaxel, jämte lite annat. Den skall inte igång i år heller men arbetet har nu vänt så vi monterar ihop nu inte isär längre.

Rumleyn är stor i fyrboxen, så stor att det är inget problem att krypa in och vara där inne. Det kom barnen på och efter att den första tveksamheten försvunnit  var det näst omöjligt att locka dem ut därifrån. Men Bullficka hjälper i sådana lägen.

Lyktor nu också - uppdatering 1

Efter några dagar på Järnvägshistoriskt forum http://www.jvmv2.se/forum/index.php så har vi kommit fram till att lyktan troligen är betydligt äldre än ca 1900 och förmodligen har sin make på järnvägsmuseum.  Inledningsvis var tveksamheten stor på forumet och det spekulerades i om lampan alls var svensk trots den skylt där var. Enär brännaren vid närmare undersökning också var svensk så var i alla fall vi övertygade om lyktans svenska orginallitet. Nu gällde det bara att försöka få fram varifrån i det svenska järnvägssystemet och historien som den härrör. På forumet är det  duktigt folk, med helt imponernade specialkunskaper så vi tipsades om en bild, Jvm.KBBA00787:  från 1936. Där ses en motsvarande lykta i en utställning. Den har identitet beskriven på följande sätt i bildtexten, Loklykta fr NBJ Ark nr 5315

Man får gå in på  http://www.samlingsportalen.se/  och söka på lyktor så hittar man bilder på en väldig massa olika lyktor.

Trafikverket ( läs Järnsvägsmuseum ) är nu tillskriven om de kan upplysa om något mera, t.ex. från vilket lok den kommer. Om våra övermålade numer 234, möjligen är de samma på den hos järnvägsmuseum förvarade lyktan, så att vi kan få bekräftat om det är så att vi har " Maken till Broken " d.v.s. om de är ett par dessa två. Självklart vill vi få ut från vilken tid de härrör sig, och nördigast vore om vi kunde få fram lev år och dag och tidpunkt och, och, och,.... kanske ända till första gången de överhuvudtaget tänkte på dessa  lyktor. För så fungerar vi numera.  

Ursprungligen hade vi den spontana föreställningen att det var vad man tydligen inom järnvägs branschen benämner som en "Topplykta", men det ser det inte ut att vara. Utan troligen är det en av 2 som var monterade på lokens fotpåt, om vardera sidan om pannan längs fram. Jag skulle kunna tänka mig att beskriva det som så att de satt  en på var sida på ånglokens främre hörn. Men nu är jag säkert ute och trampar utanför rälsen, nästan att jag "trôr" utanför banvallen till och med. (det betyder att jag trampar,  inte tror eller så) Kolla gärna http://www.jvmv2.se/forum/index.php det är en upplevelse att följa hur de vet och följer upp allt, ja precis allt.  Tänk när vi inom,  ångmaskin, motor och för all den del, veterantraktor svängen kommer upp i denna kunskapskapacitet. Då har jag nog varit död länge, som han sa den gamle.

Lyktor nu också

Det ena ger det andra

Så sägs det ofta och inom subsamleriet är det otvivelakligen så. Intresset för loklyktor är en i sammanhanget helt ny inriktning för RUBENS, som ihärdigt hävdar att de inte är intresserade av Järnvägs matriel. För övrigt är vi inte säkra på benämningen heller för kanske att dessa lyktor hade sin plats på annat ställe också? I Amerikanskan där vi mött på dem är det ju Head lights.

När den första lyktan av märket STAR HEAD LIGHT kom till samlingarna med CASE 9, väcktes en låga, som man mycket passande skulle kunna uttrycka det. Men det klart att dessa vackra engelska mässings  lyktor som vi ser på Britternas showmans engines, de har väl alltid uppskattats. En av dessa finns för övrigt undanställd till ånglastbilen. Men därifrån till att börja att i verklig mening "se" dessa betydligt större, men mindre i ögonfallande plåtholkar som vi refererar till som loklyktor är det lång väg. Det vill nog till någon gammal amerikansk självgångare för att  det ska ta tag riktigt. Och det är nog mest sammanhanget som gör intresset och då sker det som så ofta händer att det sammanfaller med våra rälsbundna kusiner. De första lyktorna vi varit i kontakt med har varit Amerikanska men så för ett tag sedan annonserades denna svenska lykta ut vars fason är inom ramen för vad vi lärt oss passa på lokomobilerna. Nu kändes det  med ens angeläget och till ock med rimligt att tänka sig en sådan på Munktellarn i fram. Med Svensk skylt på lyktan kändes det  helt enkelt  fullt rimligt att det kunde vara ett samtida tillägg.                                                
Många självgångare har där varit nere i mörkaste Småland förvisso, men strålkastare på någon avbildad maskin har jag aldrig sett? Ändå skulle det vara mäktigt kanske med lite extra utrustning. Denna svenska lampa från J.W. Gundberg Stockholm är bra i formatet och tillsynes komplett om än med någon mindre skada kanske. Vad är ett  sprucket glas i sammanhanget?

                                   Med den lilla CASE lokomobilen följde denna STAR lyktan men fästet var helt ovärdigt eller rättare sagt vedervärdigt och revs bort fort och omedelbart. Den har därför inte blivit  monterad under de två åren vi haft  igång maskinen. Men precis som på andra håll i livet så ger en massa lull-lull lite status varför  jag gärna skulle se att vi finge på den med ett värdigt fäste då förstås. 

AVERY lokomobilen har lyktan/headlight överst till höger till  monterad till pannan. Den är  i gott skick men saknar brännare. Och till höger nedre sista bilden, en av de  nya lyktor som tillverkas i USA  i sporadisk omfattning endast. Naturligtvis har vi från RUBENS stått i denna kö och hoppas få våra  levererade under året.  Var vi skall ha alla lyktorn har vi inte bestämt men det måste man inte bestämma heller. Det är det som så mycket annat  i vårt sammanhang - Ha begäret. 

Unikt Påsk fynd för Rubens -  Får unik Traktor från tidigt 1910

Genom en sanslös tur i oturen får RUBENS en unik traktor till Samlingarna

Påsksmällare och oförsiktig braseldning röjde unik traktor i Sanslösa. Beläget mellan Vättlösa och Hangelösa i Götene kommun.  - Det torra gräset var en direkt orsak till att elden spred sig så snabbt till den omgivande bebyggelsen men lyckligtvis blev skadorna begränsade, säger brandchefen i Skara. Det var tidigt på påskdagen som larmet gick om att ett gammalt uthus brann på godset Dagsluran i Sanslösa. Närheten till den unika omgivningen med naturskog och fredade omgivningar gjorde att brandkårer från flera distrikt ryckte ut till platsen. Men elden fångades upp av den frusna terrängen och begränsades till några enklare ekonomibyggnader. Genom eldens härgningar blottlades en unik kvarleva från lantbrukets tidiga mekanisering, då ett  av husen gömde en av de första traktorerna som funnits i Sverige, kanske från tiden före 1910.  Traktorn lär ha klarat sig väl och uppges vara i förvånandsvärt fint skick trots ålder och eldsvåda. Då platsen var avlyst efter branden för brandplatsundersökning har vi inte kunna få någon bild på traktorn.  Det lär vara en tidig engelsk,  "Easter horse" vilka importerades i några få exemplar under 1909-10.  Det är i så fall en sensation då det är den enda kända Easter traktorn som finns bevarad.  Easter traktorn var försedd med en encylindrig Joker motor på 12 hk.  

Traktorn har stått okänd i sitt traktorskjul sedan den senast användes och då det nu brunnit ner har ägaren ingen plats att bevara den på. Därför kontaktades RUBENS under annandagen med förfrågan om vi kunde ta oss an denna klenod. Förhandlingarna som pågått under dagen är nu klara och vi är beredda att "ta hand om den och bevara den för framtida generationer,"  som ägaren uttrycker det. Vi är naturligtvis beredda att hämta den omedelbart så fort  avspärrningarna brytes.

Vi återkommer med mer om detta så fort  vi har bild och ytterligare information.

Fjellström från Västerbotten - Not to be forgotten

Sveriges minsta lokomobilverkstad tillverkade även de minsta lokomobilerna

En spännade upptäckt av lokal lokomobil tillverkning i Norra Västerbotten har visat sig vara omfattande i både tid och rum. Med början omkring 1900 och drygt 20 år framåt rör det sig kanske totalt om upp till 12 st lokomobiler tillverkade av 5 olika entrepenörer.

De är inte i vare sig kvalite eller prestanda jämnförbara med de maskiner  som rent industriellt förfärdigades av företag likt, Munktells, Bolinders, Atlas eller Kristinehamn m.fl. mekaniska verstäder. Dessa maskiner tillverkade i smedjor snarare än verkstäder är i all sin enkelhet just lite geniala, och vid en jämförelse möjligen lite "Åsa-Nisse" utan att för den skull förringa det hela. Trots sin enkelhet, sin ynklighet och avsaknad av mekanisk fulländning förtjänar de att bli ihågkomna och bevarade. Just för vad de är.

 

J.E. Fjellströms första maskin bevarad på lokala byamuseet i Norrlångträsk. Den är tillverkad av vad man skulle kunna säga är Sveriges minsta lokomobil tillverkare. Detta i meningen att Fjellström inte bara tillverkade ett mycket begränsat antal utan också ytterligt små maskiner om högst 2-4 hk. Bilden har vi lånat från Byamuseets hemsida. 

Imponerande, 12 st genom 5

Hela epoken är smått imponerande, och visar prov på stor entrepenörskap som vi inte ser på annat håll. Där tillverkades lokalt små ångmaskiner på bara några få hk, formade för att tillgodose de lokala behov som fanns och som inte kunde lösas med mänsklig eller animal kraft. Hela 5 listade tillverkare i norra Västerbotten, med kanske så många som 12 maskiner, Ja det är vad vår forskning har perputierat hitintills, även om vissa av uppgifterna är att betrakta som både vaga och ovederlagda. Med alla uppgifterna satt under ständig prövning, sker vissa förändringar i våra slutsatser, men en redovisning är att vänta under året.

Med en tillverkning som rankas som den minsta är antalet producerade maskiner inte så nummerärt omfattande men den imponerar på sitt sätt att möta det lokala behovet och hur det löstes. Det är också intressant att se hur många av dessa maskiner som överlevt in i modern tid och blivit bevarade. Man skulle kunna säga att här finns de fysiska minnet kvar medan det teoretiska har i stor omfattning försvunnit. På detaljnivå har det helt försvunnit. Mitt emot vad som oftast är fallet där arkivuppgifter finns men inte verifieras av några fysiska objekt.  

J.E.Fjellström, Stavaträsk ser vi som landets minsta lokomobil tillverkare. Med en verifierad tillverkning av minst 5 st, som förmodligen inte var seriemässig, med ritningsgrundade upplägg utan sannolikt en sporadisk beställningsstyrd produktion, anpassad efter efterfrågan. Det finns de som gjort färre, en av de 5 gjorde bara tre, någon två eller i några fall bara en, men de verkar vara tillverkade för eget behov, inte för kunders räkning. Fjellströms tillverkade samtliga sina lokomobiler i egenskap av producent på beställning för andra. Det finns prov på enstyckstillverkare även på andra håll i landet men det är så vitt vi vet enbart egenbehovstillverkning och inte en försäljningsrelaterad tillverkning.

Nu under hösten och vintern har en av Fjellströms maskiner figurerat i olika sammanhang genom att den annonserades ut och tillgängliggjordes för bevarande i av säljaren icke förutbestämt sammanhang. Inför marknaden prövades intresset och kommers ställdes mot ideallitet. Det är behagligt att se idealliteten gå segrande ur denna kamp

och även om den maskinen hade kunnat platsa på många ställen så anser naturligtvis vi att den kom till det för tillfället bästa stället då den har anslutits till Rubens Maskinhistoriska Samlingar. Fjellströmsmaskinen kommer därmed att komplettera och berika mångfalden i berättelsen om Sveriges lokomobilhistoria som den berättas här. Nedan en bild på denna andra kända Fjellströms lokomobilen och en av de 6 kända exemplaren från de 5 tillverkarna som figurerar i historien om den Västerbottniska lokomobiltillverkningen.  

Visst den var dyr - men vilken lektyr

Vintern har varit lam på många sätt. Museeverkstaden har varit tyst och kall och i avsaknd av liv. Att vara egenföretagare kan vara knepigt om man vill vara en stund  i verksamheten och en stund i hobbyn. Det enklaste är att dra ner gardin och försöka glömma att man har 160m2 varmbonad hobbylokal och fortsätta gnaga på de där aluminium bitarna som någon annan betalar för. Det är trots allt leveranserna man lever av.

Därför har verksamheten mest handlat om olika småsaker  och kompletterande föremål, som inköpts den senaste tiden. Bland det mer intressanta vi kommit över alldeles nyligen är en orginal katalog på Avery lokomobilerna. Då den är daterad 1908 är den ännu mer precis i det att vår AVERY 30  är just daterad 1908-9. Så var och den på Gårdstånga, i Skåne liksom den på Stafva, Gotland, under den tid det begav sig.  

Även om vi anser oss veta hur den maskin vi köpt ser ut monterad och körbar, så förtar det inte glädjen  att läsa dessa katalogbilder.

Där finns skillnader, om än bara på detaljnivå mellan maskinerna. Att kunna fördjupa sig i orginal och autencitet i dessa bilder är som att vara upptäcksresande. Att föreställa sig  att man kan ta tag med handen och göra att kliv upp på plattformen längst bak, är en typ av fantasi man hittade och utvecklade som barn redan och den vill jag skall hänga kvar. Även om maskinen står där ute i verkligheten så är katalog versionen av att köra speciell, och bekymmersfri.

Kanske att man måste vara en förlorad drömmare för att kunna hänge sig åt något så otympligt som det vi möter i en Avery. Ingenting ser du när du kör, jo möjligen rakt framåt på den sida ratten är belägen. I övrigt får du som rattare av maskinen helt förlita dig på din partners ögon för den andra sidan. Men så är maskinen inte konstruerad för stadstrafik utan den vida prärien.

 

Ett försök till besök - Men ännu inte känt vad som hänt?

Så var det Söndag igen och kallt som alltid denna vinter. Gårdsplanen är fortfarande till stor del täckt med en isskorpa uppbyggd över en period av 4 månader vinter. På några ställen har sol och jordvärme brutit ner isen och den nakna grusplanen ger sig till känna i fläckar. Men där det fortfarande är is kan det vara riktigt halt, så därför sandar vi denna morgon. Inne i verkstaden har vi fejat lite och och gjort oss till, dukat med kaffe och bulle för vi ska få främmande minnsan. Få besökare i samlingarna så här års är lite av en utmaning i sig, både för  oss så som för besökarna. Det är ute temperatur där inne i hallen, med flera timmars fördröjning en sådan här dag. Minus 10 på morron  betyder minst lika kallt ett par, tre timmar därefter även om utetemperaturen då ligger kring noll. Betong golv och några hundra ton ångmaskiner och motorer är garanti mot snabba temperatur växlingar.  

Det är andra gruppresan i år som skall komma på besök och en mager spänning kryper sig på, så som alltid innan de första besökarna rullar in på plan.

Nu är klockan 10:00, som det är sagt. Då ska dom ånga in Sveriges Ångbåtsförening, eller Swedish Steamboat Association, som det heter på den internationella arenan. De har hållit årsmöte i Skara i helgen och   samlades 9.30 för gemensam avfärd de 14 km upp till Götene.  Men de är väl lite sena så vi får väl vänta lite. -Näe, nu har de nog åkt fel de med, missat infarten innan motorvägen så du ska få se att de kommer norr ifrån när de kommer. Bara de inte far ända bort till Brännebrona som så många anndra gjort sedan de gjorde om vägen.

-Nu är klockan över halv elva och inga ångbåtsmedlemmar kommer det. vad är det som är fel eller? Varför hör de inte av sig? Vid den här tiden har vi hunnit att kolla både datum och tider flera st av oss, andra orkar inte hålla ut utan finner sig till ro och låter livet ha sin gång, ZZzzz,....



Nä kommer de inte snart.,,,,? Hur länge ska vi vänta egentligen?

När klockan är närmare 12 har vi gett upp och börjar knapra på kanelbullarna och dricka av kaffet som skulle värma Sveriges ångbåts elit efter en tapper vinter session ute i mellan maskinerna. Nu är det bara en tröst  i uppgivenheten och besvikelsen över ett besök som inte blev.

Nu mer än ett dygn efter har fortfarande ingen hört av sig, kaffet det har vi hällt ut och bullarna vi inte orkat att äta upp har börjat att torka lite i kanterna, men de ska nog gå åt utan att förfaras i någon större omfattning. Vi kan läsa på föreningens hemsida att det vart avstyrt besöket vid RUBENS, och då redan den 21 dvs flera dagar innan. Men VEM har meddelat oss det?

Naturligtvis ingen och inte ser det ut som om det blir någon kommentar eller ännu mindre en ursäkt från ansvarig ledning heller. Så vad som hänt det är fortfarande egentligen okänt?   

Inte var det bättre förr om än tvärt om.

Ångbåtsföreningen kommer vi alltid att komma ihåg för vid förra tillfället för ca 15 årsedan, så kom dom 2 gånger. Ja inte alla men några för när de farit härifrån och kommit fram till Skövde så sakandes 1 man. Då hörde man av sig per telefon och undrade om vi hade sett någon som var kvar här?  Jo mycke riktigt ute i hallen mellan maskinerna finner vi en bekymmerslös entusiast som är helt ovetande att de andra fart iväg, och att han blivit "akterseglad" om uttrycket tillåts. En bil fick återvända de fem milen och plocka upp honom.

Det har vi skrattat åt mycket , men det är svårare att le denna gång.

Del 2- Bygger på paraden - Åsljunga blir nr 20 i raden

"Jag har kanske lite information kring den aktuella maskinen och vet mycket väl var maskinen var uppställd."  ,....    "Gunnar Eliasson var min far. "

Så skriver Lars Eliasson bl.a. med anledning av Bloggen.  http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2012/12/asljunga.html

En mail av den kalibern får oss att rycka till och inte känna oss så ensamma hela tiden.  Genast blev maskinen högaktuell och när Lars Eliassons egna skriverier kommer för ögonen så förstår vi att han sitter på besiktningsboken till maskinen som jag nämnde saknades i första inlägget. Men där var ett fel, då maskin numret inte stämde? Nu visade det sig efter kontroll att vi hade en siffra fel med 5789, istället för det rätta 5788. Man undrar hur länge man levt med den villfarelsen? Ca 30-40 år ser det ut som.  En annan sak som jag återupptäckte och vilket även lurade mig ordentligt först var att maskinen har fel cylinderlock. Någonting tycks ha hänt med rätta orginal locket för det är ersatt med ett lock från runt 1903-4 som bär alldeles fel tillverkningsnummer. 

Vad gäller sågens exakta lokalisering så var det i det närmare Emmaljunga än Åsljunga, då den korrekta platsangivelsen var Björstorp, Emmaljunga. Det är utmed Visseltofta vägen. Vårt gamla Projektnamn "Åsljungamaskin" är ju inte rättvisande för det geografiska läget, utan uppkom av sig själv när vi skulle oss emellan då på den tiden deffiniera maskinen från andra. Att det blev Åsljunga har troligen sin förklaring i att Br Eliasson var just från Åsljunga. I omgivningen var där ju bla. "Vittsjö maskin", "Kraxeboda", "Moheda maskin" i Bjärnum, liksom "25 hästarn i fabriken", igen  i Bjärnum. 

Som en breddning av den historiska dokumentationen, kan ju vara lämpligt att nämna att de tre första köptes av far, emedan den fjärde inte kom loss förrän Unosson i Reftele plockade dän den i början på 1990 talet. Hjulen till den maskinen hade Varolin i Sandared då redan köpt för att ha på sin kompundlokomobil. Från Reftele kom maskinen sedan till High Chaparall. När hembygdsföreningen i Bjärnum nu på senare år började intressera sig för detta så kunde vi i våra kontakter med Jonas Lindé visa på hembygdsföreningen var den fanns  Den återköptes till Bjärnum och har nu blivit iordningställd där.

För att komma tillbaka till Munktells lokomobilen nummer 5788, så har vi fått löftet att erhålla pannboka eller besiktningsboken inom kort. Då kan vi kanske se var den eventuellt varit lokaliserad tidigare, före 1937 då bröderna Eliassons far den så kallade "Vångamöllarn" köpte fastigheten. Kanske fanns sågen på platsen före Vångamöllarn kom dit, och lokomobilen även så. Detta reder vi strax ut när pannboken kommer når oss och Lars Eliasson redogjort för sina kunskaper.   

Dagens 2 bilder visar  maskinen under  påbörjad hjulmontering och den nedre  visar maskinen när det var lastat.

Underbar bild på Tröskelaget - Men var är det taget?

Ja själv har jag ingen aning förutom den ledtråden att bilden köptes på en loppmarknad vid Torekov eller vid Mäsinge kvarn närmare bestämt. Det ger egentligen ingen mer ledtråd än att det rimligen är en Skåne eller Halländsk vy?  Men mer än så vet vi inte i fråga om tid och plats. Så igen söker och hoppas jag att någon läsare kan ha vetskap om detta tillfälle och lust att informera.

Maskinerna på bilden har vi däremot mer vetskap om, och ger oss inget större bry att reda ut. Innan vi ser närmare på vad där är så ta del av min klagan över att man skrotade alla dessa gamla maskiner.

VARFÖR var det nödvändigt. Varför sparades inte någon av våra kulturvårdande institutioner och myndigheter, var var dess företrädare när jobbet skulle göras? Stor smärta och sorg känner jag när kultureliten rycker på axlarna och ler, säger,   - inget att ha, låt det va, det är ju bara vanligt folk. Dom är ju i arbetskläder, sånt det ger inte min hatt i karrieren någon ytterligare fjäder. 

Lokomobilen är en Munktells självgående lokomobil modell 1908 eller därefter. Den är på 25 hk men det finns ingen möjlighet att säga vilken maskin det är då vi inte känner tillfället eller sammanhanget. Efter ångmaskinen hänger halmpressen och sist så tröskverket. Halmpresser eller Stråpressen, som det ibland stod skrivet ser väldigt fräsch ut och verkar vara nyare än lokomobilen och tröskan. Tröskan är för övrigt en av Munktells verkliga klassiker, ett typ M, ett 3 fots. I detta fallet från tiden före de rundekrade transporthjulen gjorde sitt antågande omkring 1912-13.  Det har kommit regn, det ser vi på vägen som har gott om vattenpölar. Men nu skiner solen och fotografens skugga är med nederst i bild.  Det gör inget för vi älskar att  upptäcka det allesammans, men kan tänka mig att han, fotografen var besviken på fadäsen. I sammanhanget mycket oproffsligt.

Vart maskinen är på väg vet vi ju då inte, lika lite som från vilken gård den kommer. Min gissning är att händelsen sker på höstkanten och att maskinen transporterades till nästa arbetsplats. Det var säkert bistert, slitsamt och helt befriat från tanken att vara ledig en vecka 14 dagar för att fara till Thailand på semester.  

Tänk att det gick att leva ett helt liva ändå? Jag har tillräckligt med fantasi att förstå att kunde gå. Istället bjuder min fantasi att jag vore "ledig" samma tid för att vara med i tröskelagets sysslor,  flytta maskin och jobba den tiden med dom, om det vore så möjligt.

Stort pådrag - i Bo-Arnes lag, på Magnus dag

Grönt team lärde om svensk steam

I underbar senvintersol samlades idag Svenska John Deere klubben hos RUBENS. Det var årets första gruppbesök och det föranleddes av att klubben avhöll sitt årsmöte i trakterna under helgen. Vi är inte själva med i JD klubben men Knutsson på Brattefors är naturligtvis en hängiven GRÖN och var nog med största sannolikhet mannen bakom denna uppslutning av JD entusiaster till våra trakter. Annars uppfattades nog klubben  till huvuddelen bestå av riktiga sörlänningar från markerna söder om Götene där dialekten nästan är Danska. I ärlighetens namn så var där nog också endel smålänningar och hallänningar förutom någon västgöte, även om skånskan dominerade luftrummet. Jag  har förstått det så att de samlades på Brattefors för att ta del av Knutssons JD samling för att senare under eftermiddagen avhålla föreningens årsmöte med anslutande middag på Lundsbrunns Golfklubb. Värd för det huset var så klart den outröttliga Anette, också Knutsson och är gift med Magnus. Anette Knutsson som är klubbens ledande figur och motor, ansvarade för middagen och någonstans där kommer RUBENS in i bilden redan på lördagskvällen. Så även om klubbens huvudtema är John Deere och i viss mån GMW, så finns hos dessa män och kvinnor även en mer normal sida eller flera. En av de mer uppskattade sidorna från vårt håll var den inbjudan vi på RUBENS fick, att hålla kvällen föredrag, under ämnet Ångans betydelse i Lantbruket - i historiskt perspektivt. I anslutning till ett bildspel fick vi på så vis möjlighet att berätta och beskriva vår bild av ångmaskinens roll i lantbrukets olika delar under den tid som föregick traktoriseringen.

Så vart det grönt inom en timme

En form av uppvärmning kanske inför det stundande besöket i våra nördiga lokaler dagen efter. Klockan 9.30 var det utannonserade klockslaget men som alltid är de första morronpigga entusiasterna här i god tid innan och så rullar det på i en jämn ström. Vi fann att där var både nya ansikten och en lång rad gamla bekantskaper. Att besöket under dessa kyliga förhållanden sträckte sig till strax efter 12 tog vi som ett bevis på att det var till fylles och att sällskapet fann innehållet intressant.

Tack Vänner , det var stort att börja säsongen med ett sådant besök.

Nedan Fredriksson i full färd med att redogöra för sina strapatser runt i landet in the name of John Deere

Sommarhälsning från Kullabygden

Vi nyligen fick denna rent underbara bild från Fredrik Zachow på den 8/16 Junior som han renoverade klart under förra vintern. Vidstående bild visar det skick som den överfördes till Fredrik för några årsedan.

Traktorn kom till RUBENS från Bengt Lauréns samling, och har varit i tjänst på  Hålltorps Egendom söder om Lidköping. Den byttes in efter kriget av dåvarande firman Traktor Laurén och genom Bengt Lauréns magkänsla för sparsamhet (eller affärer?) så sparades den  jämte ett flertal andra då unika traktorer. Samlingen på Värmagården i Fullösa vanvårdades under lång tid då de under hela 1950 och 60 talen stod ute i vid  magasinet i anslutning till "Parken" som de gamle på Wärmagården uttryckte det. Det var  Bengts föräldrar Maja och Folke Lauren som då vakade över Bengts traktorer, då Bengt själv fanns i Stockholm och skötte firman som det då hette. 1996 införlivades större delen av traktorerna med RUBENS. Traktorn har sedan några år varit på långtidslån till Kullabygdens Lantbruksmuseum där omvandlingen har varit total. Vi har ju tidigare redogjort för renoveringen men låter här alla åtnjuta resultatet och möjligen förnimma en känsla av sommar med denna vy.

Modellen brukar betecknas som den sista kedjedrivna IH modellen tillverkad 1917-22. I europa kallas den för 8-16 Junior, men annonserades faktiskt till en början så som en Mogul. I hemlandet USA är inte  benämningen Junior använd utan där heter den international 8/16. Idag ofta med tillägget "sloping hood "  för att inte förväxlas med  den tidigare encylindriga  modellen av MOGUL 8/16.

  

KRIMONs Fram och Bak - ingen lätt sak?

  

Vad är fram och bak på en KRIMO



 

Mitt sätt att se det

I min beskrivning betraktas motorn som fram
där framvagn och dragstång är placerade.

Att fram var fram och det mitt emot var bak, visade sig inte vara så självklart som jag först tänkte. I min skrivning för att beskriva de olika utvecklingssteg som skett hos KRIMO motorn använde jag helt enkelt som metod att uttrycka mig, Fram och Bak, och utifrån det ange Höger eller Vänster sida på motorn. Utgångspunkten var för mig alldeles självklar, en transportabel motor och den färdriktning motorn transporterades. Det vill säga den ända där dragstång, framaxeln och framhjul är belägna, är att betrakta som fram på motorn. Med andra ord att vevaxeln och svänghjul är i fram på motorn. Höger och vänster må ses utifrån detta på det sätt som man svänger vänster eller höger. Enkelt och naturligt tyckte jag, men fick mothugg från en av  våra mer tongivande samlarkollegor.

                                                                    ........ooo0ooo.....



En stationär motor har ingen självklar frampart
utan fram är, där tändkulan är, menade min
antagonist

Inte alls - Vad är det som säger det?

Hur kan du komma fram till detta, varför är det självklart, vem bestämmer det, var frågeställarens invändning.

-Min stationära KRIMO som inte har ett hjulunderställ, utan står på ett gjutet fundament ser jag som att framändan är där tändkulan är. 

Det hjälpte inte att jag förklarade  hur jag tänkte  och att den stationära motorn som  för övrigt är likadan som den transportabla, var att betrakta  på samma sätt som en transportabel. Vevaxeln fram och tändkulan bak.

Liten Gallupp ger olika svar 

Redan 1910 anges i andra och tredje stycket
Beijers syn på fram och bak

Förstod inte varför det blev så komplicerat först men efter en dialog med  min antagonist så började jag själv undra. För att se hur hållbara mina argument var, gjordes en enkel liten Gallupp undersökning till ett antal vänner och samlarkollegor.  Det har nu blivit 16 st som svarat på frågan om vad som de anser är fram och bak på en KRIMO motor. Då jag fick 2 svar av dessa som tyckte enligt den andra åsikten och ytterligare 2 som inte kunde bestämma vilket, var så kvar 10 på min sida av saken. Men saken blev inte avgjord med det för kanske det var något i min fråga som fick frammanat det svaret?

Samtida beskrivning avgör

Ett par framförde den goda iden att konsultera samtidsdokument och skrivningar i saken. Någon anförde att han läst att fram var vevaxeländan, varför jag önskade bevis för det. Inom kort kommer svaren.

Redan 1910 anges med stor tydlighet att Beijers anser motorns fram var Vevaxeländan.  I andra stycket beskrivs hur veven lutar 45 grader framåt och sedan i tredje stycket instrueras för start att Svänghjulet vrids hastigt bakåt.  Då maskinen startas för en klockvis rotationsriktining, eller medsols, så skulle saken kunna vara avgjord. 

Men vi sökte efter fler svar och i beskrivning över TORPS motorn kan vi läsa nedanstående.  "Antages att kolven befinner sig i sitt främre läge (närmast vevaxeln)"   Genom detta anser jag att  frågan är avgjord.

Ingen anledning att betrakta den stationära motorn annorlunda än som om den vore transportabel finns heller att finna i dessa båda urkunder, då de båda refererar till motorns arbets sätt och konstruktion.

 I en beskrivning över TORPS motorn från 1923, framgår med största önskvärda tydlighet att  vevaxeländan är fram