"Sänder här ett varmt tack från PRO Ullervad för en mycket intressant visning med levande historia, bakom en häpnadsväckande samling.Tänk vad ett brinnande intresse och outtröttlig energi kan förmedla till ett "knapptryckande" samhälle"

Så står det i en mail jag fick häromdagen, och visst blev jag glad. Detta fick mig att tänka på att det är inte så vanligt att man får den typen av feedback från grupper man leder igenom samlingarna så när det sker så blir man lite extra uppåt.
Det är föresten inte så lätt att få någon uppskattning alls, utan branschen tyngd av avund och missunsamhet även om det har blivit bättre på senare år. Enskilda personer ger naturligtvis emellanåt uttryck för sin beundran och uppskattning, men roligast är när andra samlare spontant bidrar till verksamheten med några uppskattande ord eller ett tips.
De övergripande myndigheterna har i alla fall inget till övers för den enskilda verksamheten utan där är det mest ett, Jasså eller Jaha, som gäller. Sedan kan det vara Musee och kulturvårdande myndigheter eller turism och andra näringslivs utvecklande instanser, det är  i alla fall samma ointresse. Far sa alltid att vi kommer inte någonstans med detta för vi har fel efternamn och rör oss i fel kretsar, och visst har han helt rätt. För det har ingen riktig betydelse VAD du gör utan det som betyder något är VEM som gör.

T.ex. att få applåder är ju nära nog omöjligt spontant. Jo det brukar kunna bli lite handklappning när jag säger att jag var klar med min guidning, men om det är den förlösande friheten som applåderas eller min insats tål att grunnas på.
Men inte får man som en scenuppträdare med mikrofon applåder så fort man kommer in på banan eller ännu kraftigare sådana när man stänger igen mun, inte. Men inom den schangern så skall det applåderas i både tid och otid. Eller ännu värre om någon läser en dikt eller ger sig hän åt högläsning av någon prosa för så då skall det applåderas alltid. Detta även om ingen har fattat ett dyft? Lyrik i TV, är ju direkt pinsam som oftast. "Oh, vad fint", osv är det precis som om de måste säga.
Men att riva dän ratten och starta Lanzen, dra ett varv, imponerar det vet vi alla för det kommer folk ihåg. T.o.m. att jonglera lite med motorns rotationsriktning uppe ifrån förarplatsen kan som mest resultera i ett, "oj då", men det ger näppeligen mig några spontana bevis på uppskattning, så som det hade gjort om efternamnet varit något annat. Denna trögheten ibland publikum har ibland föranlett undertecknad att provocera lite. Det händer ibland att efter en uppvisning med någon maskin ex. tändkulemotor och vedkluv, att jag påtalar hur mycket roligare det varit om jag hetat  Lill-Babs eller något annat känt, för då hade man ju åtminstånde fått en applåd. - Oj ni skulle se vad ivriga de blir att klappa, Klapp-Klapp, Klapp - Klapp.
En undrar hur länge man skulle få slita med att starta någon gammal motor för att spontana glädjeyttringar  skulle vederfaras en, på ex Målilla? Nä det  vore nog att hoppas för mycket. 
Vad är det som gör denna skillnad?  Att ju dyrare artist ju mer applåder, den ideella aktiviteten innanför repet betittas nog gärna men sedan vänder man dom ryggen utan bevis på uppskattning. Varför är vi så dåliga på att berömma eller är det så att vi inte behöver någon spontan uppskattning inom veteransvängen. Eller kanske att det är just det att vi är för billiga? Billigt uppskattas väl sällan?

På frågan, Om vi behöver uppskattning så är det otvivelaktligen så, för jag är övertygad om att varenda samlare är ute efter att få just det, UPPSKATTNING. Att få en feedback från PRO i Ullervad var utöver det vanliga. Mycket glädjande och vederkvickande injection..

Regnmakarna ser ut att ha gjort ett fint job, för vädret i midsommar verkar bli våtare än tort. Vem uppskattar det tro.
Trevlig Helg.