29 dec. 2010

Calcutta Export utan framgång.

I  RUBENS samlingar döljer sig bakom en del annat denna lilla Krimo motor om 10 hk. Som den erfarne ser så är den något annorlunda mot en vanlig Krimo i det att den har en horisontell bränsletank. Visst motorn är ju mycket liten dessutom men dessa små, som normalt är betecknade 7-9 hk finns ju trots allt i ett flertal. Så det är inte själva storleken som gör den så speciell. Inte heller är det att den är i stationärt utförande, även om det enligt vår mening är en ur estetisk synpunkt ett klart plus.  



Krimo stationär motor model K, vanligtvis refererad till som "Kalkutta motorn"
Förutom att den varit i Calcuta, Indien och vänt så är den ju ovanlig genom
den horisontella tanken och att modellen är angivna till 10 hk.



Nej, det som är mest spännande är ju att denna modell har kommit att identifieras som "Kalkutta" genom en Indien export som gick om intet. Den exakta storyn vet jag inte men i grova drag skall det ha varit  på det sättet att ett antal motorer skeppades ner på consignation och agenten E.M Allcock Ltd kom på obestånd varför motorerna aldrig förtullades utan blev stående för att senare bli returnerade. Detta lär ha skett efter "sista kriget" som de gamle säger eller efter 1945, om vi pratar årtal. Hur många motorer det rör sig om i Cacutta affären vet ingen idag. Efter att de kom hem så såldes de således ut på den svenska hemmamarknaden och det lär finnas förutom denna vår motor, åtminstånde ytterligare tre till. Två av dessa är verifierade till plats för allmän tllgänglighet. Det är Hjärtenholms Lantbruksmuseum och naturligtvis skulle man vilja säga, hos Kristdala Hembygdsförening. Vår motor saknar skyltar men den i Kristdala har alla skyltar kvar och tillverkningsnumret på den motorn är nr 2047 så någonstans ikring där bör det ligga. Skylten berättar att  motorn har beteckningen K. Vi är för dåligt pålästa om Krimo så var och hur typ K kommer in i beteckningarna vet vi inte idag men man frestas att fråga om K är för (K)alkutta?


Agenturens skylts sitter kvar på motor nr 2047, och vittnar om
 en misslyckad export satsning. Indien tur o retur kan inte varit
någon bra affär 



Typ K 10 hk no 2047 står det på Hembygdsföreningens
motor  i Kristdala.
Egentligen skulla man skriva allt, helt fel, medvetet, så för att provocera fram några kommentarer från er i läsekretsen, som vet något. Men ni är välkomna ändå att höra av er, om så bara för att prata Calcutta- Krimo.  Info@rubens.se

26 dec. 2010

Rubens - Första Maskinen, del 1

Rubens Maskinhistoriska Samlingar -Första maskinen. Det är egentligen en omöjlig titel då det först är en definitionsfråga,  -När började  Ruben Blom samla? Inte heller har vi något säkert datum för den första maskinen så, vi kan glida på svaret och istället titta på när och hur han började köpa hem och ta vara på lokomobiler och motorer. Något datum har vi inte klart för oss men det var någon av de första åren på 1960 talet som han sonderade terrängen med de första gubbarna som då utgjorde hans referensgrupp.
Det var namn som Rune Benson, Böja, och Josef Ekstedt i Låstad. Herrar som var intresserade och som var roade av att diskutera maskiner. Ur det resonemang som fördes i kontakterna med dessa båda herrar skulle jag vilja påstå att de första initiaven formades. Idag skulle någon med den funktionen kallas för Bollplank eller mentor, för det stöd som Ruben Blom fick genom dessa måste varit avgörande för att han kom igång som han gjorde.
Jag tror att det var, Josef Ekstedt som far var först i kontakt med genom intresset för gamla vapen. Josef Ekstedt var en karaktär på många sätt. Lantbrukare var han och lite Åsa-Nisse med vill jag minnas. Han var en sann IH fantast. International Harvesters, det var toppen det. Jag har tydliga minnen om hur han gick på om IH;s oslagbarhet. Stundom sluddrade när han pratade samtidigt som han sög i sin sura rökepipa. Det var sällan den brann men den hade en given plats i mungipan ständigt. Minns även hur ner sliten den var och hur den stank av odör. Han berättade att han varit i USA och jobbat på International Harvesters fabrik och det var historier efter historier. Men det mest karakteristiska för Ekstedt det var hans kroniska skrattande. Ja han "flabbbade" snarare än skratta, men det gjorde liksom inget för han var så intressant att lyssna på. 
Rune Benson, hans trogne vän och kusin var rena motsatsen. Han var tystlåten och försynt. En liten man som under den tid vi kände honom levde ensam men som levde i minnet av sin Bror och Mor. Han hade flera gårdar som han ärvt och kämpade med sitt lantbruk. Han hade en Volvo T-31 som han körde i "Skoojen" med. Han brukade alltid säga om Ekstedt att, "-Ja Josefs skratt det är betalbart. Om man hade honom i en bur och åkte omkring på marknader så skulle man kunna ta betalt"  Jag vet inte vad det säger om Rune Benson eller om Josef Ekstedt, men verifierar ett säreget skrattande, gör det. Rune Benson hade själv haft en lokomobil i sågen men som alla andra (nästan alla andra) såldes den till skrot under 1950 talet. Lokomobilen var en Munktells från 1897-8, och vars besiktningsbok troligen är det enda som är kvar idag. Det faktum tärde på Rune Benson och han ville så gärna skaffa en annan lokomobil men han var ju som sagt utav en försiktig natur.
Dessa båda herrar hade således en avgörande betydelse för fars förvärv av den allra första lokomobilen och en rad tändkulemotorer under de första åren på 60 talet. Josef Ekstedt var nog omkring 60 år och Rune Benson omkring 50 då på tidigt 60 tal. Ruben Blom då var inte mer än ca 35 år gammal. En ålder som hans barnbarn nu tangerar en efter en.

Fortsättning följer.,,,

Nu är det slut - Sammanfattning 2010.

En Kristdala bygd motor av F.O.Beijer Mek. Verk. Motorn var en av de första nyförvärven för året och öppnade så även upp för den studie vi senare under året gjorde på motorerna tillverkade under Beijers namn.

Klart men för litet
Nu är det läge för oss att göra en sammanfattning av säsongen 2010. Det har hänt en väldig massa när man går bakåt. Ett år går fort men det hinns med en hel del om man tar vara på tillfällena. När den bistra vintern till slut gav med sig så hade vi fått vår nya museé verkstad klar efter 5-6 års sporadiska insatser. Golvytor ter sig så förunderligt stora innan man börjar att placera grejor på dom. Först det ena och sen det andra innan man plötsligt inser att det borde varit dubbelt så stort. Varenda gång är det så.

Field Marshall och Munktells
Något av det allra första som kom vår väg i våras var en Field Marshall och en Munktells motor.  Dessa underbara Munktells motorer är ju så fina. Nästa trevliga tillskott till samlingarna var ju den lilla fina öppna Beijer motorn som byttes in från en samlarkollega. Jag vet att han är lika seriös som vi, och han led när han skiljde sig från motorn. Vår vän från den affären gick dock inte helt lottlös ur den, utan njöt nog av vårsolens sken när han lastade av sitt inbytesobjekt. Flera intressanta motorer har sedan dykt upp i sommar och samlingarna har även innevarande år utvecklats och något förtätats. För platsbrist, det är vad som blir resultatet av "en motor till bara, en gång till, en motor till osv. Måhända att det är det som bygger samling?
Ytterligare ett par Beijer/Göta motorer har införskaffats och lite annat, varav den mycket intressanta  lilla  horisontella FENIX motorn från lokala Forsviks bruk omnämnd tidigare, sid 19 Nov .  Den bytte vi till oss av en annan känd profil i motorbranschen och är den enda horisontella FENIX vi träffat på under våra 48 år som samlare. Fenix katalogen vi en gång tacksamt erhöll från vår dåvarande supporter, Otto Ekberg på Dagsnäs, innehåller såväl bild som tabell över dessa och visst har vi undrat om där verkligen fanns någon kvar där ute? Nu vet vi svaret, då det idag finns en, en här på RUBENS.  Forsviks Aktiebolag No 273  och 2 hk står det på skylten men året den är tillverkad, det söker vi fortfarande.

Import
Under juli kom första containern hem med en stor självgående lokomobil som inköptes åt en bekant,  engagerad i Rubens. Maskinen kommer att vara lokaliserad här och är idag totalt nerplockad för revision. En Titan traktor kom med hem för en ett annat museums räkning.
Ytterligare en import kom att ske under året som inte kan motiveras utifrån det Svenska kulturarvet, det är Rubens förvärv av Case 9 hk självgående Ånglokomobil från USA. Denna maskin tillverkad 1906 kom i början av december från Wisconsin i container och det var spännande. I containern fanns ytterligare en liten Case för en annan persons räkning, och som kommer att huseras även den i anslutning till Rubens.
Här en bild på årets sista tillskott till samlingarna. 2 st Case lokomobiler i kylan och snön
efter att de  just lämnat containern den 9 december.

Minst men störst
De är exemplar av de minsta självgångarna som gjorts av världens största tillverkaren Case. En 9 hk Case är väl inte någon absolut nödvändighet men är en fin ägodel. Vi såg maskinen min brorson Jonas och jag redan 1993, på den första och enda USA resan vi gjort. Maskinen är i bra skick och den ser vi mycket fram emot att leka med lite under 2011.
Denna import gör att det sammanlagda antalet självgående ångfordon vid Rubens slutar på hela 11 st för tillfället.
2010 var även året då våra PAMPA traktorer, tillverkad i Argentina kom hem hit, efter över 3,5 års väntan. Dessa encylindriga tändkuletraktorer är licenstillverkade Lanz traktorer. Kanske det segaste förvärven vi gjort men en mycket intressant traktor i raden jämte LANZ, HSCS, URSUS, Landini Marshall m.f.l. 
Många är det som tvivlat, och som har skrattat åt denna knepiga parantes i vårt ha- begär men, slutet gott allting gott

Karusell och andra engagemang
Som Karusellhalare hade vi en tuff sesong under 2010, med fler engagemang än något annat år tidigare. Flera gånger tyckte vi att det var fler engagemang än vad som kändes bekvämt. Under 2011 måste det bli lite färre engagemang.

Aldrig har vi varit så engagerade med karusellen som vi var under 2010.
Här är karusellen i full aktivitet  på Fredriksdahl, Hälsingborg i slutet av september.
Dramatik i Vestervik
Mest dramatiskt var det i Vestervik under Juli när karusellen befanns i ändzonen, eller förlängningen av rälsen för ångloket Förstlingen II.  Det är väl nästan glömt nu för de flesta, men vi som var med minns nog alltid hur det brusade till av ånga, ett par kraftiga smällar och tältet som börjag att röra på sig. Det krasar och folk skriker för där på hamngatan beger sig loket ut på fritur på gatstenen ca 15 meter från räls och redlighet. Det gick inte så bra utan de metrar som var kvar mellan Karusellen och "Gatulokomotivet" visade sig vara en tillräcklig säkerhetszon.
Denna gång hände inget men hela branschen fick en varning och en anledning att se över säkerhetstänkandet. Detta är en kollektiv angelägenhet, något som angår oss alla, både som arrangörer, engagerade eller publik.

 Förstlingen 2 testar banan som gatulokomotiv. Denna gången
      ingen skadad men det visar att det finns endel att göra vad gäller
säkerhetstänkande på våra engagemang.

Mycket uppskattning har vi känt i Målilla och här en typisk bild
tagen för några årsedan. En glad Tage Blom som informerar tre intresserade
gubbar om alla kända fördelar med en ångdriven lastbil från 1905 

Evenemangen vi medverkat vid där utöver har varit relativt få, men en av höjdpunkterna är naturligtvis Motordagarna vid Målilla. Det bjuder på mycket engagemang, uppskattning och myggbett.

Det är endel av vad som hänt, spännande år har det varit, och man drömmer sig gärna tillbaka över året och ibland ännu längre. En tanke som kommer allt oftare är hur de gamla gubbarna som tillsammans med vår far grundade intresset, hur de skulle se på verksamheten och utvecklingen, om de fått vara med. Under den långa tidsom vi varit varit med min bror och jag är det många profiler som passerat revy. Vissa är man glad att slippa men det är många man skulle önska att man finge ägna en förmiddag med, för att visa vad som blivit resultatet efter de första försöken av lokomobil och motorköp på tidigt 1960 tal. Gubbar som tippsade om någon motor och berättade och berättade igen, ibland samma sak men som njöt av att vi lyssnade och brydde oss om deras gamle maskin. Det är något jag får lov att återkomma till. 

Tack till alla ni som besökt oss här hemma vid eller mött upp och stöttat och uppmuntrat i verksamheten

Gud bevare Konungen, den tekniska utvecklingen och 2011 års engagemang .

25 dec. 2010

Ordförande med fullmakts krav - tvingades ge sig av

Det finns ju mycket historier om elintroduktion i våra bygder. Och precis som med bredbandet ute på landsbygden nu för tiden, så fick man ta saken i egna händer. Om där någonsin gavs något löfte eller uttryck för en politisk ambition, om att alla skull ha el, på samma sätt som socialdemokraterna en gång proklamerade, bredband till alla, det vet jag inte. Men det är en intressant jämnförelse. 
Hur som helst har jag förstått att det organiserades som så, att man fick andelar i elföreningen efter vad man betalade för, eller rättare sagt relaterat till den propptaxa som var baserad på huvudsäkringen storlek. Det betydde att de större bönderna som använde mer el och var högre säkrade fick därmed högre avgifter. I gengäld så fick man större andel i föreningen och därav ett högre röstetal på stämman. 
Så långt var nog allt bralika barn leka bäst, som det heter och så länge alla var bönder var det ju enklare att nå enighet eller majoritet i alla fall. Emellertid hände det att det kom en katt in bland hermelinerna och rörde till det. Så berättas det från en närliggande socken där en av döttrarna till byns centrala bönder gick och gifte sig utanför det rätta skrået.
Den mannen var ju verksam inom industrien och där till i egen regi drev en mindre egen verkstadsrörelse. Så när det unga paret etablerar sig i dotterns hemsocken blommar misstänksamhet och avog inställning ofta ut i rena dumheter. Däribland är elföreningens handlande emellanåt ett exempel. Trögheten i elföreningens förmåga att tillgodose en tillfredställande eldistrubiton kom att bli närmast komisk, sett i backspegeln från idag.
Den verkstadsverksamme mågen i kommunen investerade och köpte bl.a.ny svarv. Den krävde mer kraft och hela den delen av elnätet kom allt eftersom att bli underdimmensionerat. Ja nu var det ju inte bara den nya svarven som var orsaken utan den totala elkonsumtionen vid den här tiden ökade ju naturligtvis mycket och trycket på en bättre ledning och därtill ny transformator blev stor. Men det satt långt inne, så långt inne, att ren övertalning inte verkade att fungera. Till saken hör att vi befinner oss i tidsepoken när det började bli aktuellt för alla hushåll att införskaffa den nymodiga televisionsapparaten. Så om denne aktive verkstadsarbetare tog sig friheten att utnyttja kvällarna för lite arbete åt bygdens många brunnsborrare t.e.x., kunde det skapa lätt uppror i stugorna. Dessa nyanskaffade TV apparater visade sig nämligen vara lite av semafor för det spänningsfall som uppstod när nätet överbelastades genom att svarven startadesbelastades med ett lite grövre skär eller en större diameter på arbetsstycket. Speciellt kaotiskt blev det om det var lördagskväll och alla hade radat upp sig för för att ta del av Hylands Hörna. TV bilden kröp nämligen ihop till ett minimun i rutan tills dess att full spänning på nätet återkom. Det stod inte till att få bönderna i byn att hänga med på detta enär de själva hade en annan transformator och inte berördes av dilemmat. Saken var uppe på elföreningens möten men inget hände.
Så hör till saken att denna bygdens dotter, nu verkstadsägarefru var medlem i missionsförsamlingen och den därtill verksamma syföreningen. Dessa syföreningar bestod av kvinnor och möjligen pastorn. De olika hemmen turades om att vara värd för dessa flitiga. Vid det tillfälle vi nu har att berätta om, var det dags för symöte hemma hos, just det fru verkstadsägare. 
Som symötesdeltagare var denne hennes man, totalt värdelös varför han drog sig undan för trycket från granntanterna och förpassade sig själv ner till källaren där verkstaden bjöd honom den ro och enskildhet han sökte. Där fanns ju naturligtvis arbete att göra. Så medveten om kvällens abonnemang i bostaden var det ju lämpligt med ett s.k. panik jobb åt Kinnekleva Mekaniska. Med insikt om syföreningarnas tidsmässiga dimmension siktade han in sig på en hel kväll i verkstaden.
Svarven rullade på och större delen av byns fruar var på plats så nu fanns egentligen ett gyllene tillfälle att övertyga, eller låt oss säga, att verifiera behovet av en utbyggnad av kraftnätet. När så tanterna fått på sina glasögon och riggat upp sina alster i knät drog mannen i källaren i spaken så svarven segade igång  och så fort den fått fart, skulle spaken tillbaka och bromsa. Precis så som en gängskärning egentligen gick till. Detta betydde ju att när svarven drog el för att komma igång eller bromsa blev spänningsfallet så stort att ljuset försvann, all ljuse i rummet liksom kröp tillbaka in i glödlamporna och ett för symötestanterna omöjligt dunkel infann sig. För de förundrande gästerna förklarade frun i huset att så här har vi det med den elendigt dåliga strömmen. Så även om det inte bara blev fram och tillbaka på svarven med blinkande lampor hela kvällen så var förutsättningarna för ett samtida symöte i våningen över inte möjlig medans viktigt arbet pågick i källarn. I förtid avslutades symötet för i detta omöjliga ljus kunde inget vettigt syarbete utföras. Lobbyarbetet kan sägas gav resultat, för utbyggnaden av ledningsnätet kom strax igång och problemen försvann.
Men fortsättning följer,... med ett ganska komiskt inslag av föreningstaktik. Som vi tidigare nämnt så innebar utbyggnaden med nya transformatorn att det blev högre säkringar för verkstadsägaren och därmed ett relativt högre röstetal på stämman. Verkstadsägaren hade ingen, vad man idag skulle kalla "föreningskompetens"  utan här blev det frun tillika dottern i socknen som fick träda in i rollen som abonnentens talesman. Hon hade därför i styrelsen och på stämma att föra talan och då gentemot sina forna barn och ungdomsvänner. Ett i sammanhanget ganska naturligt umgänge kan man tycka.
Så när det vid ett speciellt tillfälle var lite kris i föreningens consensus, blev det tal om rösträkning och därförinnan genomgång av röstlängd. Verkstadsägarens fru och elföreningens ordföranden som var arrendator på sin svärförälders gård, kom att inta var sin sida denna fråga. Han kom så på den geniala idén att ifrågasatta verkstadsfruns behörighet att rösta på stämman. Med ett så betydande antal röster var hon en kraftfull motståndare inför röstningen så han hade mage nog att förhöra sig om hurvida hon hade fullmakt från sin make, då han stod skriven för abonnemanget. Sorlet på stämman lade sig vid ordförandens utspel varpå verkstadsfrun något irriterad låter framhärda att - Jaha,..- tänk att det har ja, här är det!  -men har du det, herr ordförande? Har du någon fullmakt att visa upp för arrendegårdens röster? För om jag inte helt misstar mig så är gården skriven på änkefrun, din svärmor och du är då följdaktligen, därmed nödgad att själv uppvisa fullmakt för dessa röster.
Ni kan alla förstå att det blev ett gapskratt överlag, ett skratt som aldrig tidigare hörts på någon elstämma och då han inte kunde uppvisa någon fullmakt kom förhandlingarna att ajourneras tills ordföranden hunnit att fara hem att skriva ut nämnda handling.  

Jag erkänner att det faktum, att denna slagfärdiga kvinna står mig mycket nära, på inget sätt föringar min glädje i denna historia.

Gud välsigne Konungen, elektriciteten och våra kraftfulla fruar.

22 dec. 2010

Direktörsvagnen från Furuviks Cirkus bildar kö till McDonalds


Diskusions forum
På Järnvägshistoriskt forum, finns en tråd just nu om Cirkus och Tivoli på Järnväg. Detta för att vi frågade om någon där kunde ge svar på hur man band fast dessa på jvgs vagnarna mm. Den stora fina Cirkusvagnen vid Rubens, den före detta direktörsvagnen vid Furuviks Cirkus, har ju några karakteristiska klackar på i varje hörn som vi undrade över vilken funktion den kunde ha vid lastning och surrning? Något riktigt svar har vi inte ännu men väl något förslag. Dessa klackar har vi sett finns på några andra vagnar med men vi hittar kanske svaret framledes.  


Direktörsvagnen från Furuviks Cirkus, här i McDonalds kalasvagns utförande
 vid Kupolen i Borlänge

Kalasvagn och köbildare 
Rubens har inte haft vagnen mer än i några år men var och stötte på den redan strax efter att den ställts upp som kalasvagn vid McDonalds i Borlänge. Det var så att vi kom i kontakt med den genom vårt engagemang vid invigningen av Vägmuseet Pylonen strax intill. Då var den inte till salu men genom att bevaka händelseförloppet så kunde den omhändertas ca 15 år senare. Uppenbarligen fanns där ytterligare någon intresserad lokalt med tivolintresse, för vi vart uppringd av en mycket förtretad man som i bestämnda ordalag förklarade att vi inte hade på den att göra. Det var ju kö på den informerade han. Nu lämnade han inte namn och adress så saken kunde redas ut men om han eventuellt läser detta så är det att förstå, att han behåller sin plats i kön. Det var bara det att vi var först i den kön. 



Det imponerande underedet av trä och stål är i gott skick även om trähjulen
var i starkt behov av renovering.



Begynnade röta
Tur var det väl att det kom bort från McDonalds då den där stod nerskjunken med tydlig röta i trähjulen som följd.  Annars var underedet mycket intakt och de förändringar som var gjorda invändigt ser ut att vara påklistrade ovanpå orginalet. Därigenom så  hoppas vi kunna återställa större delen av det ursprungliga utseendet. Taket har man inför uppställningen vid Kupolen ordnat till på ett förnämligt sätt så det verkar vara underhållsfritt under lång tid. I övrigt  skulle den behöva en ny panel för den som kom på vid förra uppdateringen var inte god nog utan har börjat att falera.   
Trähjulen är renoverade i GB och nu gäller det att hålla dem fria från besvärande fukt. 

Navkapseln vittnar om vem som är tillverkaren.  

Tekniska fakta känner vi inte så mycket till men den är tillverkad av Herman Schumann Wagenfabrik, mellan åren  1903-17. Det är ingen tvekan om att det har varit en mycket fin vagn engång i tiden. Med 2 rum, lanternin fönster och utdragbar balkong var det absolut en prestige vagn för cirkusdirektören. Ursprungligen hästanspännd kan man förmoda, något som nog knappast sker igen, utan nu tänker vi oss en riktig fin självgående lokomobil i dragkroken.  (stavas Munktells



Med förvånandsvärd känsla för att bevara det gamla reviderade man vagnen för att
 passa som kalasvagn. Den är fullt renoveringsbar till att åter bli en prestige vagn. 


21 dec. 2010

Minneapolis med stor spis, att beundra vid sina 100


Onkel Pete, senare bokhandlare i Nossebro, hade med sig denna Minneapolis
från USA 1911-12.  Nu under 2011 blir den 100 år och tar en plats i
the centennial-club.
 Minneapolis Mc från 1910-11, är det inte så många av. Denna idag lite fantastiska MC importerades av en hemvändande svensk-amerikan. Hans bror som också var där lär ha haft med sig en T-Ford.
Följande berättelse återges så som den minns och bevarats hos oss. Kanske någon annan har en varierande version så som det alltid blir när en berättelse återberättas.


Trots alla år (fyller 100 under 2011) är den i det närmaste komplett och helt i orginal.
Endast avgasrörs-böjen mellan cylinder och ljuddämpare saknas. Orginaldäcken är
 idag helt platta och förtorkade men kanske de heller aldrig varit av fälgen sedan de
monterades. Cylindervolym på 640cc med endast bakhjuls broms är ingen säker
lösning  enligt dagens standard.



Det hela började vid besöket hos svarv säljaren i Nossebro 1974, vilken jag redogjorde för i ett tidigare inlägg on NOHAB traktorn. MC:n som stod uppe på hönshuset med motorn urtagen och uppburen på magasinet köptes av Ruben Blom under stor press från hans båda söner. Fader Ruben tyckte priset var för högt och tvekade men brorsan och jag insåg att detta var en chans till en riktigt gammal MC som vi knappast kunde få igen.

Vid avhämtningen var den helt komplett förutom två saknade delar. Kedjan och avgasröret mellan cylindern och ljuddämparen. Kedjan har återfunnits men avgas kröken har ännu inte kommit fram. Den finns här, var det sagt då, och kanske den så gör, men vi har numera börjat att tveka.
Den encylindriga motorn är på hela 640cc och man blir förundrad över att det inte finns några andra bromsar än navbromsen i bakhjulet. Förslag har hörts om att den möjligen framförts mellan halmhäs (läs halm hässja) till halmhäs, för med så stor motor och bristfälliga bromsar kanske motsvarande nöd broms var att föredra. Avancerad cyckel med motor och växellåda i ett styckegjutna i aluminium, inte som HD och Indian där de var för sig.

Hur det kom det sig att denna motorcykel blev bevarad i detta orörda skick intill våra dagar? Jo, vi får det till att det  handlar om och karaktär och respekt för andras egendom. Cykeln som "onkel Pete" hade med sig omkring 1912, blev inte mycket körd i Sverige då Pete, av någon anledning for tillbaka till Amerika tämligen snart. Det var tänkt som ett  kort besök men det kom ett första värdskrig och möjligen någon kvinna emellan så det skrevs 1930 tal innan onkel Pete kom hem för att stanna. Då var ju både cykeln och Pete för gamla för att fara ut på vägarna varför den fick stå kvar på sin då undanställda plats. Men det uppväxande släktet i familjen bestående av brorsbarn närmast, var strängeligen förbjudna att ta fördel av denna extremt spännande maskin och för att hindra från okynnes bruk så monterades motorn ur och cykeln placerades på hönshus vinden. Onkeln, senare bokhandlare Pete, i Nossebro var utan egna barn så det var väl närmast anhöriga som blev vid den, i normal ordning. Vi köpte den av en brorson tror jag det var, för 36 årsedan.
Förslag har funnits om att renovera den i olika omgångar och det senaste mer seriösa försöket var att i samarbete med tidningen Signalhornet, -nej förlåt, Classic Motor heter det ju numera, göra en total teknisk och mekanisk genomgång och starta upp den. Detta avstyrdes dock av den yngre generationen i familjen. varför vi har en MC som inte startats på närmare 100 år.

19 dec. 2010

Spritmotor från Bjurtjärn

I ett inlägg från den 29 nov redogjorde jag för hur Kristinehamns lokomobilen från Bjurtjärns gård hamnade på RUBENS.  Vid samma tillfälle erböds far även en gammal motor som enligt J.V. Åström var en tysk spritmotor. Den skulle enligt Åström blivit inköpt av hans far, någon gång strax efter förra sekelskiftet, därför att det fanns ett överskott på träsprit? Hurvida detta skulle vara något mer generellt eller bara något lokalt överskott, det vet vi inte.

Sprit motorn från Bjurtjärn, i 1980 tals tappning. Vagns underredet är demonterat  men kommer troligen att monteras tillbaka igen under 2011.  Nya trähjul har tillverkats för motorn av en " true wheelwright " i  England.  
Möjligen är det en gasmotor, avsedd att gå på stadsgas, vilket förefaller mer rimligt. Om den därigenom kunde köras på träsprit vet vi inte så det får bli en fråga för framtiden. Den fråga som under åren sysselsatt oss mycket har varit fabrikatet på denna magnifika pjäs. Inga bra identifikationer har funnits men de gjutna hjulnaven för transport hjulen var märkta L. Baumann A.G. Lübs. varför motorn var namnad som så. 
Internets underbara värld ger många svar och genom att scanna tyska motorer och utställningar på YouTube hittade vi förra året följande videå snutt ( http://www.youtube.com/watch?v=6Y_aIY8Pk30&feature=fvst )
visandes en "bandsage" med en nästan exact likadan motor. Det är bara att den motorn är en diesel. Företaget som tillverkat den uppges vara Christoph & Unmack vars efterträdare visst skall finnas kvar än idag. (Måste försöka att greppa detta lite framöver) 
Vi fick i alla fall en liten nytändning och beställde genom en hjulmakare i England nya trähjul till motorn.
http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2011/01/idag-fick-vi-hem-de-trahjul-vi-korde.html
Nav och hjulringar fanns ju kvar liksom axlar och vändskivor. När vi köpte motorn  i början på 1970 talet stod den ju ute i det fria och orginal trähjulen var ju helt utruttnade så att motorn skjunkit ner till att stå med hjulnaven på hjulringarna. Det var med andra ord endast järndelarna kvar. 

Åldern på motorn är fortfarand helt okänt men vi hoppas ju att kunna identifiera den til såväl typ modell som ålder.


Bilden ovan visar motorns från förgasarens sida. Motorn är
försedd med magnettändning och klafftändning som ses på
 den nedre bilden.



Bilden visar den på sidan av motorn liggande kamaxeln.

18 dec. 2010

I-pad i Vättlösa och elektricitet i Hangelösa

De tekniska framstegen har en förmåga att bli självklara väldigt fort. Vi satt vid kaffet i eftermiddags och pratade lite kring det nyaste som vi sett på it sidan, dotterns I-pad.  Vi pratade i termer som trolleri och blev snabbt nostalgiska. Minnen om mötet med den första mobilen med kamera eller varför inte den första mobilen stor som en skokartong, men ändå ett underverk.

Det går naturligtvis att förklara men om vi förstår vad som förklaras det kan man fundera över. Svärmodern min ojjade sig förfärat vid första bekanskapen med Faxen och kunde inte fatta hur det pappret jag skicka iväg kunde komma till mottagaren?  "i di tunne tråera"
Granntanten tappade bort ett dokument i datorn och lyckades inte lokalisera det. Den hjälpsamma väninnan undrar om hon har kollat i papperskorgen? så den inte hamnat där. Varpå granntanten vrider på sig ett
halvvarv och börjar rota i , just det, papperskorgen.

Visst skrattar vi åt det för det ter sig ju så ubota dumt nu i efterhand när alla vet, och det är lika klart som vattnet i bäcken. Emellertid är det ju inget nytt problem detta med teknikens obegripbarthet. Elekticiteten var ett stort trolleri det med för många när det kom och Far hördes förr berätta, som en vits, om grannfrua på gården här i jämter, som höll tefatet inunder vägguttaget tillbörjan med när hon drog ur kontakten. Men det droppade inget, vare sig fotogen eller elektricitet.

Om elektricitetens intåg finns det säkert många historier men jag skall nöja mig med en som är lokalt förankrad till grannsocknen Hangelösa. Där bodde det ett par med två fullvuxna men ogifta döttrar. De bodde visserligen i samma hus men det var möjligt att särskilja dem åt som två lägenheter. Där fanns var sin ingång så systrarna tog sig an den ena ändan av huset medans de äldre blev kvar i den andre. Detta var på den tiden då fotogenlampan fortfarande var mörkrets ängel och gav ljus i ett annars mörkt rum. Men tiden var inne för moderniteter, sådant som elektricitet med radioapparat och vad det vidare förde med sig.  Detta attraherade naturligtvis de yngre men föräldrarna var avisande för sådan onödiga nymodigheter. Hur som helst så slutade det som det alltid gör att de gamle fick ge med sig, och gubben deklarerade, Ja, ja,  ni gör som ni vill töser. Systrarna beställde så el till sin del av huset och elföreningens gubbar var där och drog tråd  och spika isolatorer.  "Tråera måste ju in nôn stans" så det blev ju till att borra några hål in under simsen på huset. Ute på gården står så fadern och kollar på spektaklet och montören frågar så till slut vad han tror om det?

"Ja, dä bli'la bra, män dä teller ack däk, att i tôseras änne där kan i bôra, men i min o mora där lôter i bli"

17 dec. 2010

Arbetslivsmuseérna - DN debattsida och skålig tunga

Ser på ARBETSAMS blogg  www.arbetslivsmuseer.blogg.se  att Torsten "Totte"  som ombudsman för landets Arbetslivsmuseer har försökt att höja rösten genom en debattartikel i DN.

Det var bra. - MEN hör och häpna, det avvisades med motiveringen att det var för smalt för DN? Vafalls
Hur inskränkta är man på DN i kulturfrågor? Skandal.

Men det det klart vi är ju bara ca 15000 som arbetar ideeelt med dessa frågor, har bara 13 miljoner besökare, och över  5000 byggnader eller drygt 16000 fordon så de kanske är för smalt? Nej  ALDRIG

Statestik säger att Arbetslivsmuseerna, alltså museer som Rubens, Österäng ångsåg, Råbäcks Mek Stenhuggeri, Målilla, Jäders Bruk, Järnvägsmuseerna, Hembygdsföreningarna och massor m.fl. ja faktiskt ca 1400 st i Sverige, har tillsammans ca 13 miljoner besökare mot statens eller landets officiella museer som bara har 18 miljoner besökare. Ja 18 miljoner på hela året ja!! --- Arbetslivsmuserna är ju i princip 6 månaders evenemang.

Oj Oj Etablissemanget håller stånd. Jag känner det som en fråga om Stugorna - mot Salongerna, Eliten  - mot folket.  Klasskamp?  ja nog är det Klasskamp inom  kulturen eller borde vara kanske. Skulle vara intressant att se resultatet om,..  Hm arbetet inom Tottes sfär finge samma förutsättningar som "finkulturen"

Sågen på Gammlegården Österäng daterar sig  till tidigt 1860 tal . Ett exempel på en kultur byggnad som har varit avgörande för vår välfärd.  Ett kultur arv som har betydelse. Är glad över de ideella krafter som lyckats moblisera och kanalisera olika medel för att få sågen bevarad.  Inte lika vacker som Dramaten kanske men vi kan vara säkra på att här har varit mycket dramatik under de gångna 150 åren. Läs mer  http://www.angsag.se/Historik/default2.html
 Man undrar varför det är så mycket finare att i text och ord eller bild beskriva vårt kulturarv. Varför är det inte lika fint att som arbetslivsmuseerna verkligen bevara det och hålla det levande. 
Ja det är för de flesta av oss obegripligt att det är sådan "kultur" att på scen hantera fantasihistorier av olika slag från Italien osv daterade tillbaka till 1600 talet mot att hantera och åskådliggöra våra närmast förgående generationers slit och släp för att skapa sig och efterkommande bättre levnadsvilkor. 

Se hela artikeln och läs mer om Arbetslivsmuseernas arbete  genom ARBETSAMS hemsida, http://www.arbetsam.com/

Det är historia jag vet men, hela resonemanget får mig att tända till och påminner om när turistchefen i Turistbolaget lokalt förklarade i radion att Rubens med 5-8000 besökare var en verksamhet för en mindre skara intresserade, när han i samma veva på annan plats storstilat beskriver att operetten ute på Läckö Slott som årets succé med 2000 betalande. Men det skulle vara lite fint det se, å middag med landshövdingen måhända. ( Skålig tunga var det en som talade om.)

16 dec. 2010

Mer Bilder - Målilla 2004


Nu när de första trevande kontakterna börjar komma för nästa års engagemang så kan ju detta uppträde förtjäna att belysas.

Det var Motordagarna i Målilla 2004 som fångarna hade att pliktskyldigt  arbeta vid krossen under helgen.


Westinghouse lokomobilen gör sig väldigt bra framför krossen.

Motordagarna i Målilla hembygdspark är nog det bästa årliga evenemanget under den gångna 10 årsperioden. Men nya aktörer växer fram och det blir allt hårdare konkurrens, det vill till att hitta nya vägar och nå ny publik. Ett större spektakel kring uppvisningarna kan vara en väg att gå när alla sett motorerna stå att dunka i år efter år. Lite action skadar aldrig.
I ett försök till att bjuda på oss själva och förstärka eller bredda uppvisningen lite gjorde vi i Målilla en uppställning med Rubens straffkolloni  vid krossen. Ett program inslag vi hade praktiserat här hemma vid några visningar innan.  

Vi noterade att man vid även vid Jäders bruk annonserade "Fångar vid Krossen" under årets tillställning. Nu var ju inte det något nytt grepp då det i Målilla för några årsedan var sträng regim. Visst bilderna har legat ute förut men som alltid med kopieringar kan det ju vara lämligt kanske att visa på orginalet.




Det gjorde gubbarna också
  Att presentera nya maskiner varje år är inte så lätt men visst vi planerar att göra Målilla  i 2011 med lite ångmaskiner igen. Roland och Sven-Erik och alla Målillabor må förlåta men utan ångmaskinerna så känns inte heller det evenemanget komplett, det märktes i år. 


Rättning i ledet!  ( elak typ den där i grön mössa )

 




15 dec. 2010

Sommar Bilder - Anten tur o retur, 2005

Munktells Självgående Lokomobil med vattenvagn på väg genom Nossebro 2005.
Med vinterkylan ihärdigt fast och snön ligger djup sedan en månad är det väl lämpligt att påminna om sommarens fröjder. Vi vill bjuda på en återblick från sommaren 2005. Det är några bilder från vår landsvägskörning till Anten tur och retur i anslutning till järnvägsföreningens 40 års jubileum. I kortege körde vi 3 ångfordon och en traktor ner för att medverka en vecka vid festligheterna och sedan samma väg tillbaka.

Aveling & Porter Ångvält, Foden Ånglastbil följd av Lanz Bulldog traktor 
någonstans på Skaraslätten



Det yngre gardet Reine,Tobias och Jonas  poserar på Munktellarn vid Blombacka
                                

Foden ånglastbil från 1907, är redo för fortsatt tur efter ett kort uppehåll
                               



Westinghouse självgående lokomobil vid stenkrossen på järnvägsstationen i
Anten. Då den är att för långsam att färdas för egen maskin fick den köras ner
på trailer tillsammans med krossen och lite annat.


Här i förgrunden Veterankarusellen från 1919.  I bakgrunden ser vi ångvälten
Munktells lokomobilen och Ånglastbilen.  Westinghouse lokomobilen är där
längst bak så det är faktiskt fyra ångfordon i bild. 


14 dec. 2010

7 - Till Salu - Allis Chalmers delar

Har till försäljning följande nya delar till Allis-Chalmers.  Ring 0511-50535 eller  på info@rubens.se  Tore Blom

Bl.a.....
Ratt  900:-
Ljud-dämpare Övre   660:-
Ljud-dämpare Undre  760:-
Grenrör  2300:-
Packningar Grenrör  150:-
Sitt dyna  1100:-
Oljerenare   170:-
Broms-backar/ par 820:-
Lösa Bromsband / 4 st  600:-



12 dec. 2010

6 - till Salu - Remskiva för kraftuttaget.

Remskiva kraftuttag
märkt 2
423101
ZP19G

Hålbild C-C 126 mm med styrningens dia 115 mm
Troligen helt ny även om den inte ser fräsch ut i lacken om man så säger

pris 1200:- ( eller? )


Vi har även några andra mer vanliga modeller, ring och kolla på dom.
eller maila Info@rubens.se.

Livselexir

En av den gångna sesongens absolut stora händelser var förvärvet av motorn på Latikberget. Från att först ha hört talas om den via en bekant som fått tips om den, till att vi fått hem den och applicerat korrekt vagnsunderrede var det ett jämt flöde under ca ett år. Egentligen är det precis detta som vi  söker och som ger oss en den där adrenalin kicken som andra måste kliva upp på M;t Everest eller kanota i livsfarligt vatten ner för en fors för att få. Ok jag förstår att någon av er nöjer sig med att dra upp en firre ur Vänerns vatten så därvid är vår ansats kanske mer jämnbördig. Här följer en bildresa på äventyret från i somras.


Första anblicken av det nerfallna sågverket.  Att vi nu befinner oss kanske 2-3 km från allfartsväg och ca 100 meter gångavstånd från närmaste bilväg framgår inte av bilden men detta är inne i Skogen.
 Att följa upp ett tips som leder in på annans egendom det är inte helt enkelt. Man måste ju vara försiktig och respektera andras intregitet samtidigt som ärendet måste forceras utifrån ens egna perspektiv. I det skedet vi var där och kollade visste vi inte vem som var ägare eller var den i så fall fanns. Att detta var ett obebott ställe i förfall sedan lång tid gjorde det hela lite mer försvarligt men det gäller att inte brista i omdömet utan
förstå att någon rår om detta och det intrång man företar sig går att förklara. Om det går att försvara det är en annan sak.
I alla fall så lyckades vi leta rätt på ägarna till stället och en överenskommelse träffades så att  motorn kunde omhändertas. Till alla avundsjuka själar som nu läser det här, stay cool, för vi har inte gjort något klipp utan har betalat mer än de flesta av er velat vara med om. De flesta av er hade klivit av det hela på en betydligt lägre nivå än vad nu var fallet.  Det är rätt uppenbart att man i sådana här fall ibland är beredd att betala mer än vad som är sakvärdet och faktiskt betalar för de immateriella värden som är relaterade till att få vara med om detta. Kanske kan jämnföras med köpa en plats i ett älglag.

Väl avtäckt så uppenbarar sig kanske den finaste typen av alla våra veteranmotorer, en Göta motor från 1910 talet. Den är i avsaknad av hjul och axlar, fast monterad på ett betongfundament av kvalite B, vilket därför inte bjuder något större motstånd. Hjul understället var snart på plats improviserat och provisoriskt.
 När vi var på plats för att påbörja bärgningen var det redan sen eftermiddag och detta var ett drygt dagsverk för två man. Men vädret var på vår sida och arbetet påbörjades omedelbart med att hjul och axlar bars ut de ca 100 metrarna in i skogen där motorn fanns. Det ville till domkraft, skruvnycklar och diverse verktyg. Det vill till pallningsvirke, spett och ännu mer saker som gjorde att man fick gå till bilen en gång till fast man precis kom därifrån.
Hjulen kom på plats strax innan skymmning, och nu skulle vinschviren ut och medans en ordnade med det hade en annan att baxa motorn och vända den i blåbärsriset 90 grader. Det är tur att man varit med om detta några gånger förut och att man har examen från "RUBENS universitet " att luta sig tillbaka på. Några akademiska poäng om än aldrig så många, vore här till ingen nytta, utan nu handlar det om erfarenhet från eget vinnande och från tidigare generationer inhämtad.
 
Motorn i tidigt morronljus. Den tvekar lite för att träda fram i skuggfri öppen terräng after den långa tiden i skogen. Vi hade här dragit motorn ca 30 meter med vire från spelet på bilen placerad ca 75 m härifrån. Detta mina vänner är rätt kämpigt arbete men är som ett livselexir för en inbitna samlare som vi.

I skenet av en ficklampa flyttades så motorn de första 30 metrarna. Vinsch komandon mellan vinschare vid bilen och motorriddare ute i skogen var företagen genom lamporna endast då allt ropande och hojtande vore förgäves och omöjligt att deffiniera. Vid sena timmen var det dags för mat. Mat innebär andrum och en tillfälle för eftertanke. Det ger i sin tur plats för att känna efter hur trött man var. Motivationen var stor men vilan än mer lockande så "bara en liten stund" kom att bli till det ljusnade.

Efter ytterligare 25 meter är motorn helt blottad för den moderna världen och möter här en ny framtid, helt skild från tidigare slit och försakelser. Nu är det uppmärksamhet och rampljusets sken som kommer att gälla. En pånytt födelse inför andra värden. Ett liv där focus ligger på allt annat än prestationsförmåga, där motorn bara kan vara med, på grund av vad den är och inget annat. 


Väl framme vid bilen vinschar vi upp den på ett par medhavda balkar.

I gryningen var det så dags igen och nu återstod bara ca 75 m, vilka också gick utan egentliga komplikationer.
Motorn var lastad för avfärd under förmiddagen och väl hemkommen var det snart markänning för motorn genom effektiv logistik med truck.

Här är motorn avlastad och uppställd för allas inspektion. Den provisoriska vagnen har sedan ersatts med ett autentiskt underställ varför motorn nu inte längre behöver fara omkring "med trasiga skor"


11 dec. 2010

Sub-samleriet igen


Sub-samleriet har fått en liten injection igen då vi jämte Case lokomobilen erhöll ett antal 3 toniga ångvisslor. Dessa kan inte varit vanliga här i Sverige men desto vanligare i USA som det verkar. 
Det har ju nu under åren blivit närmast en självklarhet eller mer eller mindre standard att det på maskinerna finns minst en 3 tonig vissla om vi ser på det internationellt. 
Naturligtvis är det helt andra toner och skapar en annan stämning med en sån än en vanlig entonig. För er som inte kan föreställa er hur en 3 tonig vissla låter kan ju tänka på vilda western loken, hur de låter i filmerna när de kör över prärien, eller  prova  följande länk.  http://www.youtube.com/watch?v=71zRGF67ui4&feature=related  Där finns föresten gått om ljud illustrationer till dettas inlägg.


Två av våra tre toniga ångvisslor. 

Ångvisslor samlas det nog på flitigt även här i Sverige och det är nog jämte lok och vagnsskyltar en typisk järnvägsnostalgisk grej. Dessa stora 3 toniga visslor är inte lämpliga på en så liten maskin som Case 9hp
men på Munktellarn blir det ypperligt. En 3 tonig måste det nog till på Casen i alla fall om jag kan trolla fram en av lite mindre modell.  Vi  "HÖRS"  skulle man kunna säga, eller?

10 dec. 2010

En gammel Junior


I den erhållna containern var förutom de 2 Case lokomobilerna även en 1919 års International Harvester tractor av typ 8-16, även kallad Junior. Traktorn som enligt uppgifter var i gång för mindre är 4 årsedan verkar vara i ett enastående skick. Ok vissa skador kan man ju se såsom att avgasröret är av och lite mera sådana där smågrejor men annars är det ju ett mycket fin exemplar. Då vi har en motsvarande tidigare i samlingarna är vi nu i valet och kvalet om denna skall gå vidare och utbjudas till försäljning. Det är så synd med en så fin traktor men den andra har ju företräde i att den har en lokal historia. Vi får se på detta.
Ett foto och lite information om denna traktor modell har vi under följande länk till en tidigare blogghttp://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2010/11/gammal-bild.html





9 dec. 2010

Inget fall för Beck - But a Case for RUBENS (Del 2)


Containern kom vid 6 i morse så vi var uppe och vänta, lika spända som när vi skulle på skolresa ungefär.
Nu var det ju inte så att det bara var en Case, utan två och en traktor från 1919 i containern.
och nog visste vi vad som skulle komma men då vi inte sett dem förut var det ju mycket spännande att se hur de verkligen var.

 
En första vy på Lokomobilerna vi väntade hem. 


Lokomobilerna är båda i mycket bra skick som vi har fattat det, och första anblicken bekräftade denna uppfattning. Ambitionen är att de skall var i bruk redan till sommaren 2011 då vi har engagemang i Danmark redan i Pingst.  Det vore en go upplevelse att få ta med dem dit ner tillsammans med Munktellarn.




2 x Case självgående ånglokomobiler. De är av de minsta typerna som tillverkades av företaget och idag mycket eftersökta då de är så enkla att transportera. Ja förhållandevis i allafall här 3-4 ton mot en normal maskin som väger 7-10 ton

  Nu är detta inga lokomobiler som har använts till att plöja upp prärien med utan maskiner som på mer normalt sätt använts som kraftkälla för tröskverk och sågverk. Intressant är att våra Svenska självgångare som tillverkades av Munktells i Eskilstuna, MÅSTE ha kopierats från dessa amerikanska Case. Vid konstruktionen av SK maskinerna i 1910-11 har man med största sannolikhet studerat några av de främsta och det är i allt för mycket påminnande om Case för att det ska vara en slump. Case som var en av de tidigare tillverkarna blev den allra största, och ingen tillverkare i värden har tillverkat så många lokomobiler som Case. När så International Harvester gick över styr på 1980 talet var det just Case som tog över IHC och idag är Case jämte JD en av de få stora traktorfabrikaten på marknaden.
Case är vad Bolinder-Munktells var i Sverige och Lanz var i Tyskland.


Nedan ser vi hur förväntningarna var skissade på den tiden det begav sig. En orginal katalogbild.



Case egen katalogbild på en 9 hk Case självgående lokomobil.


Gud bevare Konungen och världens kvarvarande kolfyndigheter. 

8 dec. 2010

Inget fall för Beck - But a Case for RUBENS

Så skulle man kunna rubricera denna dan före dan, för Julen i all ära men det är imorgon som det stora paketet kommer.



 
Vi citerar en vers från söndagskolans julfest, 
"Vad roligt det kommer att bli - Att öppna för att se vad som är inuti "

Det är precis detta som menades med uttrycket att, Den enda skillnaden på pojkar och män är storleken.  - Ja på deras leksaker var det väl. 







När det går för lätt - DÅ är det nåt galet

Tillägg 2011-01-25  Här är så illustrationerna till bärgningen  http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2011/01/stor-myr.html 

På ett internationellt forum finns en tråd just nu över "burried engines"  eller nergrävda maskiner. Den maskin som är nämnd och som är närmast på kartan är en lokomobil som grävdes upp i sommar uppe i Mo i Rana i Norge. Lokomobilen, en Munktells H14 grävdes helt sonika ner i början på 1980 talet i samband med att man byggde en väg. 
Andra maskiner som på liknande sätt har figurerat under åren i olika media är väl lastbilen i Fryken, och Wasa traktorn i Finland. På närmare håll är det kanske Lanz bandaren som grävdes upp i nedre norrland för ett antal årsedan. Men det finns säkert fler som vi inte känner till.

Vi på Rubens har inte grävt upp något direkt men väl sänkt en maskin i en môsa-kanal uppe i Bohuslän, vilket är allvarligt nog.
Händelsen utspelar sig i mitten på mars 1976.  På en torvmosse uppe vid Bullaren i Bohuslän köpte far en Lokomobil, som stod på en torvvagn en km ut på myren. Inga hjul men annars i gott skick. I mars börjar solen värma och göra det möjligt att arbeta där ute medans det fortfarande var vinter i mossen och fruset.

Vi hade med en bekant och hans Dodge jeep, en Weapon carrier med vinsch. Med hjälp av den och en kärra fick vi bl.a. hjulen ut vi hade med oss till maskinen. Att förse lokomobilen med hjul och axlar var inget stort problem för oss 1976, utan i sammanhanget ganska mycket en rutinsak vid lokomobil bärgnings arbeten.
Det som bekymrade oss var den brist på lämpliga möjligheter att få fram lokomobilen till ordentlig väg. Ute på mossen fanns över huvudtaget ingen typ körvärg utan där var helt orörd mosse med träd stubbar hålor  och tuvor i oändlighet. Men vi hade vinsch, vrike och rutin så det skulle nog gå tänkte vi. Strax intill där maskinen stod fanns torvkanalen, den som ledde ut allt vatten och reglerade nivån på mossen.  Den var frusen med tjock vinter is och var kanske 4 meter bred. Den låg där som en autostrada ända fram till lastbilsvägen och den var i sig rena dröm vägen. Problemet var att den plana autostradan var belägen ca 1-1,5 meter lägre än där maskin befanns sig? Hur får man ner  en 7 tons lokomobil 1 meter ute på mossen.  Vi lyckades med hjälp av ramperna avsedda för lastningen och välbehållen var nu lokomobilen nere på isen och Dodgen kopplades till dragstången och så, bara vi körde, ända fram hela vägen helt utan problem. Allt gick som på landsvägen tills vi kom fram till änden på kanalen och skulle upp på land genom att svänga av isen i sidled. Därför tog vi ut svängen för att styra ur kanalen i en 45- 90 graders sväng. Nu var eftermiddag och solen hade gjort sitt d.v.s. värmt isen och marken. Tjälen hade släppt i marken intill kanalen och isen som visserligen var 60 cm tjock var utan fäste i kanterna så den flöt lös på vattnet. Då kom ett av framhjulen så nära kanten att isen knäktes och började ge vika under maskinen. Sakta, sakta gav den vika för maskinens vikt och allt mer vatten gick upp på isen och där fanns inget att göra. Vi står där 5 man och bara ser på hur maskinen skjunker ner igenom isen till ett helt okänt djup. Känslan av vanmakt var total. Det bubblade och snörvlade när den fylldes med vatten genom man och rensluckor som var öppna. När lokomobilen slutligen nådde botten var den helt nere under vattnet, med endast ca 30-40 cm av översta delen av svänghjulet synligt. Det måste bli 2.5 m djupt det.
Den dagen var slut så vi for hem för att ladda om batterierna. 

Nästa lördag lyftes den upp ur diket på samma manuella sätt som vi alltid verkade. Många fötter hade varit uppe och kollat under veckan det såg vi i den nyfallna snön som kom under veckan. Frågan är om de någonsin uppfattade att vi faktiskt fick upp den eller om de tror att den sjönk lite till och därför ännu ligger där?
För att skingra spekulationerna så skedde bärgningen genom att två 12 meters balkar placerades över diket.
Två wirerar lirkades om maskinen och fästes i balkarna. Därefter började  vi lyfta balkarna med domkrafter och pallade upp med Truckpallar allt eftersom. När maskinen var uppe ur vattned drog vi till oss den hängande i wirerarna med en kedjetalja så att den fick fast mark under hjulen.
Enkelt va?

Men en sak som livet lärt är att när det går som på räls, är det läge att stanna upp och fundera lite för då kan det så lätt bli till det sämre. Går det för lätt då är det något fel.