31 mars 2011

Med en försiktig start hade nu samlandet fått bra fart.


Om målet för resan ner över Småland var den stationära ångmaskinen i Holmsjö så var det ju ett lämpligt tillfälle att ta upp bekantskapen med Per O Karlsson, i Blåningsmåla Kvarn. Nu förstår jag att vi tangerar gränsen för Blekinge men denna gräns har aldrig känts så viktig, så inte heller nu utan oavsett landskapsgräns benämnes allt Småland.  (Jämför inlägg   http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2011/03/hur-fort-koper-man-en-lokomobil.html      )

Säffle tillverkad Ångmaskin  fråm Holmsjö

Maskinen i Holmsjö var en liten fin compoundmaskin i ett sågverk inne i samhället. Far köpte den maskin och for vidare för att träffa Per O Karlsson. Jag hittar nog inte dit idag men det var trevligt folk kommer jag ihåg från det att vi var där och plocka dän den. Förberedelserna för lastning var oftast en andra fas av tre  som företogs av Far, Hövdingen kallad. oss dvs sönerna som "free labour", och ibland så var det  någon annan med på resorna men vi var ju inte ofta fler än tre enär det var vad som fick plats i bilen.
Holmsjö maskinen kom vi ner till sent på eftermiddagen eller kvällen så vi fick lov att kvarta i säljarens källare. Brorsan och far sov på några arbetsbänkar men jag var minst och hade lyx som fick tillgång till dotterns utrangerade juniorsäng.
Far hade besök av en mus på natten som sprang över magen på honom vilket han var väldigt störd av. Han var annars inte så noga så där men detta pratade han om länge. Maskinen var ju inte så stor men svänghjulet som var delbart på mitten skulle plockas isär och taljas upp or gropen och ut, vilket var opropotionellt mycke arbete till ingen nytta egentligen för det skall vilja mycke till att det någonsin kommer till användning mer. Det lär ju aldrig komma på den maskin igen då det var ett påbyggnads set kan man säga, där svänghjuls axeln var bultat till flänsen på maskinen och i andra ändan vilandes i ett stöddlager. Det ligger fortfarande kvar i blå hallen och jag vet inte hur många gånger vi har flyttat de halvorna och lagret.

Sannolikt var det ett antal intressanta objekt som bevistades med Per O Karlsson den gången. Exakt vad som blev köpt vet jag inte förutom lokomobilen i Nävragöl Såg och Kvarn. Den inhandlades under denna resa och skulle senare samlastas med Holmsjö maskinen och Runtorp lokomobilen.

När vi hade klart i Holmsjö for vi ner för att ta ut Nävragöls maskinen så var det ett mycket styvt jobb som låg framför oss. Sågen låg bortom kvarnen och det var sankert så jag kan inte riktigt förstå varför de lagt sågen där ute i skiten. Det var till att börja med att sätta på hjulen på lokomobilen då den var uppställd även den på sågspånsugn. Sedan var det att "skuva" med domkrafter och eventuellt få tag i något träd för att dra med kättingtalja. Så här hållde vi på och slet för hand under hela tiden omfattande ca 50 lokomobiler och ett antal ångmaskiner och motorer.
Jag nämnde, free labour och genom detta kunde vi klara ut alla dessa affärer med små omkostnader för framtagning. Det är också detta som är det mest signifikativa för uttrycket RUBENS Universitet, då den utbildning genom erfarenhet som vi vann kom att ge oss rutin och fördelar framför andra senare i tiden.
Nävragöls maskinen sjönk på ena sidan så vi fich hänga på tre gubbar på svänghjulet som motvikt menas far och Tage, min bror, pallade under så den inte välte. Ont om pallningsvirke var det för sågen var så rutten i brädforingen att det dög inget till. Säljaren som var med oss hela tiden var en tyst och försynt människa men nu manade han på att vi skulle ta sågklingorna och köra på. Far tvekade men han stod på sig och menade att de blir ändå inte använda något mer. Sedan var det två brobyggen som skulle till för ån som utgjort kraft för kvarnen var ju delad i två fåror och broarna var opålitliga eller icke befintliga. Tror att vi drog den ca 75 meter totalt men det gick under dagen. Har fart förbi infarten ner till Nävragöls kvarn men aldrig varit där nere igen.
Efter detta slit var det bara en maskin till på programmet var det tänkt. Det var att plocka ut Runtorps maskin från maskinhuset för lastning. Vi for dit upp och började med att kapa skorstenen som stod hög över taket. vi sågade av den strax ovanför gnistsläckaren med bågfilen minns jag. Den var upprostad där så det var det enklaste stället.
Vi började riva tegelväggen men då regnet började falla blev situationen ogörlig i sot, kalkbruk och regn, så trötta som vi var. Vi gav up denna gången och for hela vägen hemför att göra ett nytt försök vid ett senare tillfälle och maskinen den lastades som planerat tillsammans med Holmsjö och Nävragöls maskinen.
Vid lastningen kom vi på att grangården en bit bort hade en lastbrygga som vi kom att utnyttja vid lastningen.  Det var så lyxigt då det alltid annars var ett tungt arbete att talja upp lokomobilerna på flaket till bilen. Lastningen av just Nävragöls lokomobilen minns jag speciellt väl då det skedde i solsken och det måste varit någon miss med maten för jag vet att jag led så enormt av törst hela tiden. Det var ju ett svettigt pådrag att med två tandemkopplade taljor dra upp dessa 7 ton från marknivå upp på flaket.



En bild på lokomobilen från Maltebo på väg ner för den typ av
 ramp vi använde oss av vid på och avlastning. Först två H balkat
med 2 tumms plank i en matta. Det gällde att hjulen rullade över
H balkarna annars hade det gå illa.
 
En ramp av plank lades ut på medhavda balkar (de som senare blev vagn till vattenhjulet/pumphjulet från Traneberg)  Senare kompleterades denna bädd med ett par U-balkar som styrde upp maskinerna vid lastning och framför allt när vi lastade av.
Inom en snar framtid hade bröderna Karlsson som körde våra lokomobiler fått fram en hydralisk vinsch som underlättade enormt. Men den rationaliserades bort tämligen snart när vi utvecklade lastningarna ytterligare.

30 mars 2011

En helt unik - med bra taktik



Ovan  ser vi "Gamlingen"  i bärgat skick och till höger en
bild på den vackra regulatorn som ersattes med en ny 1875.
 
-Den är från 1874 och den är inte kört med sedan 1926,   säger Adelin när vi står på backen och ser in över bråten som omger den gamle lokomobilen.



 I detta läget var vi nog lite förblindade inför vad vi såg, förblindade av att rädslan för att denna urgamla maskin inte skulle gå att få loss utan vara föremål för spekulation från ägarnas sida. Så var nu inte fallet utan priset blev överenskommet och på stående fot köpte vi lokomobilen i Storfors kvarn. Genom att den är just Gamlingen i sammanhanget har den fått det namnet. Även om den är oidentifierad till tillverkningsnumret så är det  klart att den är en av de 8 hästarna som tillverkades 1873-74. År 1875 var maskinerna omkonstruerade med en ny typ av panna och en modernare regulator som främsta kännetecken. Den kvalificerar sig därigenom som den näst äldsta Munktells lokomobilen vi känner till.

Vid detta tillfälle köpte vi även vår Beijer Kristdala 35 hk tändkulemotor som stod på dambanken i Storkvarn. 



Denna bild på en Munktells lokomobil ur 1876 års katalog är det närmaste vi kan komma i prospektväg. Den har de grundläggande dragen  kvar från tidigare men är försedd med en rad moderniteter som infördes från 1875.  
  

 Lokomobilen i Storkvarn, var resultatet av ett fiskafänge tidigare under dagen.  Metoderna som användes i sökandet efter lokomobiler på 1970-80 talen var enkel och innebar att prata med folk man uppfattade som möjliga tipsare. På vägen ner till Sävsjö där vi skulle se på en maskin som far hade fått tips om via annons passerade vi en äldre man med en hund gåendes på vägkanten.  -Nej, vänta nu ,... den dääär skall jag prata med lite, säger far och bromsar in och backar några meter. Mannen ser lite förvånad ut när far kliver ur bilen och närmar sig honom. Efter de vanliga inledande hälsningsfraserna så berättar far att han skulle fara ner och se på en gammal ångmaskin, en lokomobil, här borta i de här kanterna (vilket  var i och för sig rätt) men hade fart ifrån lappen med namnet på stället han skulle till. Far frågar vidare om han, kan ha en aning om var det kan vara? om han känner till några lokomobiler här på bygden? 
-Nä, det vet jag inga direkt? Om det inte kan vara den (följt av en beskrivning ) jaa, det klart så har vi ju sågen i (ny beskrivning) de hade ju ångmaskin det vet ja, men är den kvar där nu? Men det stod ju om en där i Storkvarn i tidningen och den ångmaskinen de hade där.



Maskineriet på "den fine".  Munktells H10 om 34 hk


De båda drar sig mot bilen och far ber om papper och penna genom den nervevade rutan och inte mindre än fem tips på ångmaskiner fick vi där på vägkanten av denna helt främmande man. Två av dessa var redan kända av oss varav den ena var den vi var på väg att besöka. De båda övriga var tips på maskiner som var borta. Vi for vidare  på vårt ursprungs ärende och såg en Munktells H10 (34 hk) som vi uppfattade som oerhört fint i skick, och fick därigenom tilltalsnamnet "den fine". Då priset som diskuterades var 1500:- så köptes den inte omgående, utan det dagtingades något från båda håll och besöket avslutades kaffe. Det undrades vart vi var på väg härnäst och genom det svar som gavs undrade de om inte dottern kunde lifta med oss in till stan? Nu hade vi inte behövt fara upp till Sävsjö men genom utvecklingen av det hela så fick vi ta en omväg till Storkvarn via stan.

2 lokomobiler vart inköpta på denna dag nr 15 och 16.


28 mars 2011

Är "spark arrestorn" rätt - blir gnistregnet lätt


Case ovanliga Gnistsläckare

 
Skorstenarna på Case är försedda med en ytterst ovanlig gnistfångare iform av ett koniskt rör som hänger ner framför skorstenen. Detta karakteristiska drag  för Case lokomobilerna är ju omistligt och då detta rör saknades på vår 9 hk måste vi få fram ett sådant. Kontakterna med den tidigare ägaren  och andra Case vetare gav inget bra svar på ev reproduktioner eller en utformning. Måste säga att vi blev både förvånade och besvikna  för vi hade nog föreställt oss att en så typisk del av Case profilbild skulle vara väl känd och dokumenterad. Nästa grepp blev att vända oss till tillgängliga snackfoum ( fackforum) och där tog det inte så lång tid tills vi hade bilden klar för oss. Systemet bygger på två komponenter, en konisk nät tratt i skorstenen och gnistfångaren som är det rör vi har tillverkat. Meningen är då att denna nätkon som sänkes ner i skorstenen  ska hindrar gnistorna att komma ur skorstenen och i stället tvinga ut dem i svulsten överst  i skorstenen. Där skall de sedan tydligen söka sig ner i röret som kan öppnas med luckan längst ner och tömmas på sitt innehåll. På vår fråga om detta verkligen fungerar så har ingen där borta i väster kunnat verifiera att så är men tydligen säger de för dessa rör är så gott som alltid utrostade så sot och sedan fukt samlas trots allt där. Nedanstående genomskärning visar principen med nätkon och uppsamlings rör. Arrangemanget för att lyfta och vrida in nätkonan över skorstenen får anstå till en annan gång.

 

Några bilder på luckan som den såg ut  efter att vi förfärdigatt den men med felaktig fason på kulan. Denna skulle senare visa sig vara helt rund. Hela arrangemanget nitades sedan på röret och vår Case ser nu ut som en sådan.
Dessa små framsteg i vår verkstad ger vårt liv mening i det korta och som vi tror, även det långa perspektivet. Men kanske är det oviktigt i perspektivet med demokratiseringsvåg i "Arabien"  och jordbävningar i Japan. Men så mycket förstår jag att lyckliga människor i vardagen ger sig inte ut och revolterar, skär sönder buss säten eller ens klottrar i viadukterna.

Gud välsigne Konungen och demokratiseringsvågen. Låt oss därtill se även de små värdena i vardagen.  

26 mars 2011

Zachows tar ledningen


Med krav på uppdatering från flera håll börjar vi med Zachows arbete på Junioren 8-16.  På följande bilder ser ni de fina skärmarna och huv som traktorn har försetts med. Här går det undan som bara den
Förstummad ser man på hur hur traktorn monteras isär delar tillverkas och kommer ihop igen.  Allt menas en annan målar lite skorsten på Case och pillar lite med luftinsug sits och lite så där till Hubern.








Mycket är det som händer nu med Laurens traktorer och med ny huv, nya skärnmar och drivlina nytt kopplingshus, och dessförinnan nytillverkat kyl inunder huven, blir den som ny.
Tanken köpte vi av en besökare från Hallstahammar för kanske mer än 10 årsedan.



Här är den helt påklädd. Notera de fina krokarna till huven som vi hade på hyllan sedan många år tillbaka. Insamlandet av delar till maskinerna har pågått ända sedan vi förvärvade samlingen på Värmagården 1996. 

Lackeringsarbetet är nog på gång lika fort som jag hinner skriva detta. Nu måste jag utröna textunderlaget för schablonerna nu i helgen.

Kedjehjulen skall gjutas nya så lite modellarbete vill det till. Det är arbetsmån som måste läggas på orginalet som skall utgöra modell. Vi har skuret ut plywood brickor och limmat ihop över den den gamla kuggkransen. I centrum är det samma broblemet med arbetsmån så där måste även skivor klistras på.                                                                                                                                                        


En huv till HUBERN har vi i alla fall fått till och enklare kan det inte vara. Orginalet var nog med traktorn när vi fick hem den men i så dåligt skick att vi aldrig identifierade den till var det var. Ett ovanligt tillbehör får man tro då ingen av de Huber ägare vi varit i kontakt med i USA har någonsin sett någon.
Att den varit där det är det ingen tvekan om för orginal gångjärnen sitter kvar på vinkeljärnet mellan skärmarna och på föjande bild ser vi huven från andra sidan.

16 mars 2011

Bilder å text - om samling på framväxt

Vad det är tidsödande detta småplocket  på slutet. Det händer inga stora steg men då det går på känsla mer än kalender så är det helt ok. Det är vist bara bråttom vid två tillfällen, när det skall hämtas barnmorska och när det brinner har jag lärt mig. Vad det heter när man måste skynda sig andra gånger vet jag då inte.

 
Verkstaden när alla gick ikväll. notera "smistät" som kommer från Regulax fabriken i Mariestad

Unos panna som den blir när han skaver och skaver rent. Jämnför tidigare verkstads rapport


Junioren som den står hos Zachows i Höganäs. De jobbar så fort att jag risekerar att bli efter med kedjehjulen
  
Hubern i nytt framskridet läge. Här med sittplatsen i ordning. Märkte att jag blivit äldre och ville ha ett fotsteg som i sin tur krävde ett hantag.  Nu är vi inne på avdelningen fria applicationer.

Vi har i allafall haft igång den någon minut nu så vi vet att det inte blev varmgång på direkten. Kylet är från avdelningen provisoriska applicationer. (kommer att ersättas framledes av ett repoducerat kyl.)

Slutligen transportringarna väl på plats. De förväntas kunna efterdras ytterligare så utrymmet minskar mellan ändarna. Annars får vi väl lägga på en bit där så det inte blir något  dunk-dunk när vi kör

14 mars 2011

RUBENS till Gävle

Motordagarna vid Järnvägsmuseet
Så har vi ytterligare ett spännande engagemang klart, tänkt som det sista för säsongen kommer vi att  medverka vid Motordagen vid Järnvägsmuseet i Gävle den 17 September. Med 4 engagemang så kommer vi att anse oss fulltecknade för denna säsongen vad gäller den tyngre maskinparken. Engagemangen detta år kommer att gå från söder till norr, Greasted i Danmark, via Målilla och Jönköping till Gävle.
Att åka till Gävle och defilera bland ånglok med flerdubbla dimensioner kommer att bli en upplevelse där de rälsbundna kusinerna kommer att dominera. Det ska bli mycket intressant att se hur herrar järnvägsfolk skall hantera glädjen med lokomobiler? Som en seriös version av en närliggande art eller som ett skojigt inslag av mystiska utskott från det renläriga.

13 mars 2011

Hur fort köper man en lokomobil?

Att, mor gasar och far bromsar, är vårt gamla svar på hur vi kunde hitta så många lokomobiler. Och sanningen är nog ganska mycke just den. Det var så att mor hade ständiga problem med att far inte höll ögonen på vägen när han körde. Ja, det var mor som hade problemen med det.
Lösningen låg då i att låta henne köra, och på så sätt hålla henne sysselsatt, samtidigt som det gav en viss frihet för far att just "blega runt" och kast långa blickar på eventuella lokomobil tillhåll. Denna dagen skulle bli en av de mest lyckosamma i fars lokomobil karriär.

MALTEBO gård
Hos Malte Hultgren hade han får besked om att Fru Husberg på Maltebo gård hade en lokomobil till salu, och den var Hultgren säljare på. Det var en Marshall, den första Marshallen som far köpte. Och det med stor tveksamhet då vi samlade bara Munktells lokomobiler egentligen. Den är ju urselt ler, i sin konstruktion tyckte far, men i sin iver hittade han det gångbara argumentet, Att det kan vara bra att ha så folk ser  hur fina Munktellarna är, och om inte annat så går den väl att byta bort någon gång kanske. Det var ju så svårt att lämna en lokomobil bakom sig.
Det är min uppfattning att mor och far kom från den affären när de nu kör söder ut mot Påryd.

RUNTORP
De passerar Tvärskog, ut på vägen väster ut och far sitter och spanar ut i terrängen som vanligt och när de passerar bron vid Runtorp, kommenderar far, -Stopp,Stopp, stanna här  Mor bromsar ner och stannar vid vägkanten varpå far griper handtaget på dörren och kliver ut. -Vad ska du göra säger mor? 
-Jag ska köpa en lokomobil,  säger far lite spydigt och klappar igen dörren.
Jaha! tänker mor det blir till att vänta igen, sträcker sig efter veckotidningen och ett äpple från korgen i baksätet. Få se nu var har vi korsordet jag håller på med?,...
Far möts utanför dörren av ett taggtrådshänge av den typen som en gång bara är lite provisoriskt, då det är en tidigare in/utfart till träindustrin. Upphängt för ett antal år sedan och nu helt utan bärighet då stolpen som håller reda på tråden bara är stående på marken med några stenar lagda runt för att hålla den något så när på plats. Detta måste vara säkert 5-8 år sedan för innanför taggtråden står redan björkarna ett par meter höga på den gamla infarten. Med tegelbyggnaden för ögonen böjer han undan björktärningarna och tar sig fram till andra sidan buskaget. Lyfter blicken och där står en man och ser på honom lite förundrat undrande vad det handlar om, för han har ju hört inbromsningen, bildörren osv. -Hej jag skulle bara kolla om du kanske hade någon gammal lokomobil att sälja mig, får far ur sig i en hast förklarande sitt tilltag genom buskarna. Joho du,.. det har jaa,.... sägen mannen och pekar på maskinhuset. Det är delvis raserat på gaveln mot vägen minns jag från det att vi plockade ut den, men kommer inte ihåg om det var fönstret som var ur eller om tegelväggen hade rastat. Mannen leder far in i maskinhuset som varit oanvänt i säkert 20 år och nu var, som så ofta en skräp och oljebod. Där inne står det en Munktells 34 hk lokomobil utan hjul, uppmurad på en spånugn, -Den kostar 500.- säger han innan far ens hunnit att fråga och då det passade far precis så, -det blir bra, sa far, och de skakar tass. Skall hämta ett kvitto i bilen säger far vidare och tar ett steg mot vägen, -Nej nej,  jag har papper här, säger säljaren och tar upp ett litet bloch ur fickan. Strax öppnar far dörren till bilen och går in och sätter sig, -Då kör vi, säger han till mor och tar upp kartboken. -Va dä inget? säger mor och lägger ifrån sig tidningen och det halvätna äpplet .  -Jo, jag köpte lokomobil, svarar far och visar upp kvittot.

Rätt svar, 
På kortare tid än mor äter upp ett äpple.
Ovetande om vad som fanns i byggnaden stoppar han fordonet, hoppar över staketet, tar sig igenom buskaget, möter ägaren, ser lokomobilen, köper och betalar på kortare tid än att hon hunnit tugga i sig denna frukt. Nu är tempot uppe. Det skulle bli inte mindre än fem maskiner på denna resan och nästa maskin
är den stationära ångmaskinen i Holmsjö, som var målet för denna södergående rutt. Senare skulle han möta Per O Karlsson, som hade en lokomobil att visa där i närheten.

12 mars 2011

Klart Målilla - Kör

Målilla here we come
Vi har i veckan fått klart med Målilla om att medverka under årets motordagar.
Evenemanget som äger rum första helgen i aug varje år infaller därmed den 6-7 Augusti. Vi kommer att medverka med framförallt 2 självgående lokomobiler och en av dem är den för året nya Case maskinen. Den är ju förtillfället under lätt revidering och inom kort föremål för hydralisk provtryckning. Detta kallades förr för kalltryck och det förväntas inte ge några större problem.
Sedan har vi att förse den med ytterligare en säkerhetsventil enär cowboysen i USA de kör med bara en.
En enklare uppsnyggning är därutöver att vänta men annars inget stort utöver vad som rapporterats.

Rubens har under ett par år inte medverkat med några större maskiner vid Målilla motordagar bla  pga olyksrisken. Vi har anset att det varit för mycket folk på för liten yta och inget utrymme att köra runt på.
Det har mest blivit att köra dit grejor och sedan stå och koka vatten vilket inte kändes motiverat.
Roland, Sven-Erik och gänget, har i och med förra året exploaterat ytterligare markområde och en ny vägsträcka som tillsammans kan komma att betyda mycket för utvecklingen av arrangemanget. Hembygdsparken är en pärla och det är mycket hoppfullt att kommunen nu har släppt till lite mera.
Vi ser fram emot att vara tillbaka på stort.

9 mars 2011

Entusiaster, Proffs och Bondfångare


Tage Johansson, Växjö på fotsteget till lokomobilen i Vissefjärda. Året vet
jag inte men vi skriver nog 1980tal
 I det fortsatta arbetet med att lokalisera just lokomobilerna i Småland så blev det av stor betydelse att vi kom i kontakt med personer som i likhet med Kumlis fann intresse i att hjälpa till. Oavsett med vilken motivation som drev dem så har vi några betydelsefulla personer som har ett speciellt förhållande till verksamheten. Vi har nämt Tage johansson i Växjö som initialt var en ingång till det Småländska riket. 

Per O. Karlsson, Blåningsmåla
Men lite längre söder ut fanns Per O Karlsson, i Blåningsmåla Kvarn som på flera sätt skulle bidra med betydelsefull information och hjälp. Hur vi fick kontakt med denna man vet jag inte riktigt men han och far gjorde flera djupdykningar i geografin i den sydöstra delen av Småland och Blekinge. Per O Karlsson hade redan på 50 talet scannat igenom dessa områden efter lokomobiler som han skickade vidare upp till Anders Diös Byggnadsfirma i Uppsala. Den gången handlade det om att skrota ner maskineriet och använda pannorna till byggpannor och det var nog ett 20 tal som Per O karlsson skickat per järnväg upp till Uppsala.
Så det var inte många kvar i dessa trakter men några var han nog vägvisare till och det yttersta målet för dessa operationer var att hitta en självgångare.
   
Per O. Karlsson Blåningsmåla vid lokomobilen i Vissefjärda samma år.
Denna maskinen Munktells SK2, är likadan som den han hjälpte oss att
få loss i Gustavsbygd, strax i närheten.

Per O Karlsson, berättade att han länge hade haft två Munktells självgående lokomobiler ståendes på gården för de var Diös inte så intresserad av då de var besvärligare att bygga om. De skickade han upp runt 1960 som de två sista. Det var en stor och en liten, berättade han så vi pratar SK4 och SK2. Han körde dem till järnvägstationen för egen maskin och under den färden fick han tubläcka på den ena så den bogserades sista biten.
- Det var på ren nåder jag fick skicka upp dom. De ville inte ha dem egentligen och hade det inte blivit, så ja då hade de stått kvar här än! säger han och bekräftar att vi än en gång var 10 år för sent ute. Tänk att ha kommit dit och där stått 2 st självgående lokomobiler, vilket läge det hade varit.
Vi kommer att möta Per O Karlsson vid några ytterligare tillfällen framöver bla i samband med att vi lokaliserar just en självgångare som vi sökt så länge.

Malte Hultgren, Trekanten
En annan man som vi egentligen har ett ännu bredare förhållande till om än betydligt mer distanserat är Malte Hultgren i Trekanten. Malte Hultgren var gammal redan när vi kom i kontakt med honom och han var andra generationen i den Hultgrenska verkstaden. Hultgrens Mek Verkstad, var lika känd och respekterad som Gud, i trakterna kring Kalmar och Nybro. Ständigt kom vi i kontakt med denna mytomspunna verkstad och de män som i generationer reparetat och besiktigat ångmaskinerna runt i dessa trakter.
Första mötet med Malte Hultgren har jag inget minne av men jag vet att vi blev tippsade om maskinen på Maltebo den vägen och det tog tid innan Far vann hans förtroende. Hultgrens kommer vi att ha anledning till att återkomma till för det går inte att undvika om vi behandlar ämnet ångmaskiner i östra småland.

David Nilsson, Nybro (hästskrothandlarn)
Den mest spektakulära kontakten vi hade under några år det var ju David Nilsson. Hans stora intresse det var ju Hästar och i viss mån även hundar eller "hunna" som han sa. Vilken kille, småtrevlig och gemytlig men fullständigt okontrollerad i vad som var rätt och sanning. David Nilsson var en riktig småfifflare som alltid borgade bensin, hade en magnet i fickan för att kunna avgöra om metallerna han sprang på det var koppar och mässing eller bara vanligt järn. Alla kände honom, alla pratade om honom så vi var tvungna att avvika ur hans gemenskap för att inte helt tappa förtoendet ute i bygderna. Att visa sig med David var förödande för krediten milt sagt. Under den tid vi var i kontakt med honom köpte han bilar och körde dem så länge det var skatt kvar på dom. Ja det gick ju bra att köra ändå och avställde han dom så fick han ju skatten tillbaka. Far hade erbjudit honom 1000:- för ett tips som ledde till en självgående lokomobil vi kunde köpa. Den förtjänsten gav han sig den på, att han skulle ro hem så han vände på varenda sten norr om Nybro. Vi ägnade ett antal dagar i trakterna rund Nybro, Mönsterås, Grönskåra osv osv att leta självgångare.Vet inte hur han hittade, inte heller hur många grindar av typ Bullerbyn jag öppnade de där dagarna, för hans turer ut på landsbygden var bara småvägar.
Förmodligen var det också ett sätt att undvika poliskontroller och hur han hittade det vet jag inte men han hade alltid lite koppartråd osv att hämta för att kunna avsluta eller börja dagen på Kalmar eller Högsby skrotar. Oj oj. där var det många turer, men vi klarade oss nästan från att bli lurade. Men en gång åkte vi nog dit, som när far köpte ett hjulset från en skrotad lokomobil. Jo den hade han skrotat och kört till skroten i Högsby minsan, men hjulen och axlar hade varit för mycket på lasset så de skulle köras in en annan gång, men visst de kunde far få köpa, inga problem. Förmodligen var det en liknande historia som den som berättats oss om "krittera" på Öland. Sanninghalten vet jag inte men den är fantastisk och jag tror att jag kan berätta vad vi hörde utan att förtala vår käre David.

Utmed vägen i en hage på Öland, står en man och kliar på några ungdjur. Förbi körandes kommer en annan herre  som likaså stannar till och de börjar samtala med resultat att den sistnämnde köper krittera av den förstnämnde. De kommer lätt överens om affären, de skakar hand och handpenning erläggs varpå herrarna skiljs. Aldrig hade den förstnämnda varit där på den platsen tidigare ej heller därefter och den sistnämnda var nog därefter betydligt försiktigare med till vem han betalade handpenning.

Hjulen far köpte var nog bara något David visade på far och sålde dom där dom låg. Det tog lång tid innan far förstod hur blåögd han varit. Men det gick inte alltid vägen, för vid ett tillfälle sökte jag David Nilsson och hans då temporära hyresvärd tvangs meddela, -"Ja ska sa daj prasis som da ei, han har fott tatt ei monas simester."

8 mars 2011

Stafsjömaskin som lokomobil - en bastard med stil


Trip Trap Trull, uppställda för skoj skull. Visst, men den visar på hur liten
maskinen är som en Stafsjö lokomobil. Det är en bastard men med klara poäng.
Den mellersta lokomobilen är Munktells minsting typ K2.

Stafsjö lokomobilerna tillhör en epok som internationellt brukar beskrivas som experiment eran. Vi pratar då om tids epoken 1875-1895, när så många olika tillverkare verkligen försökte sig på en reguljär tillverkning.
En av dom som utmanade det vedertagna med något annat var Stavsjö Bruk, då deras båda modeller inte ser ut som vilka lokomobiler som helst. Det blir lätt så att man som samlare trånar efter det ovanliga, det som sticker ut från huvudfåran.
Att hitta en Stafsjö lokomobil har ju därför stått rätt högt på önskelistan och när vi så nåddes av den informationen att det skulle finnas en högg det till. Informationen var tunn men den skulle stå på en obebodd gård och vara omöjlig att köpa. Att den stod ute tydde ju på att den måste var i dåligt skick och en bild på hur det skulle kunna tänkas se ut formades omedelbart i min sinnesbild. Men var fanns den? Sagesmannen var nog inte beredd att bara berätta detta rent ut över telefon så jag var tvungen att ta mig till honom. Nu var det ingen omväg eller något svårt beslut för killen annonserade ut en annan lokomobil och hade div veterantraktorer mm varför det snarare var oförsvarligt att inte fara med en gång.

Killen visade sig vara en ovanligt trevlig och initierad människa och tipset om var Stavsjö lokomobilen fanns ville han inte säga men det gick bra att få reda på vem som ägde den. Personen söktes upp och efter ungefär 45 minuter lyckades jag reducera hans tveksamhet tillräckligt mycket, till att låta mig åka dit och se på den. Det var ju inte möjligt för honom att komma med men fick en vägbeskrivning och tog mig däråt.
- Mumlade för mig själv hur kan detta vara sant att vi skall lyckas få se en riktig  Stafsjö lokomobil. Det kvittar ju nästan hur dålig den må vara så är det ändå ett fynd.
Ett teknikhistoriskt fynd, andra värden som ekonomi osv är ju så väldigt relativa i sammanhanget att det inte ens är intressant att grubbla över. Och inte var det sagt något om att den var till salu heller utan nu gällde det lokomobilhistorik. Svensk maskinhistoria.
En bom fanns som sagt strax inpå den anvisade vägen och den kvarvarande km eller så  fick man gå. Inga problem, vet inte hur många km jag skulle kunna gå i ärendet men det vore många. Ärligt talat så bultade hjärtat lite extra inför vad jag skulle få se och, DÄR,.. ser jag siluetten av en liten stackare till lokomobil.
Jag var beredd på att det kunde vara något helt annat men inte det jag kom till att se. Väl framme ja nästan framme så möttes jag av besvikelsen när jag insåg att denna lokomobilen inte var såsom ritningsbilden hade förespeglat mig.
- NEJ,.. vad är nu detta för något?,... En ångpanna i halvskala med en vanlig stationär Stavsjö maskin liggandes ovanpå. Tillverkade de sådana också? det var något nytt.

Så här finner vi den egendomligt tillverkade maskinen. Saker och ting skall
visa sig ha ett sammanhang och även skapa nya frågor när efterforskning
i ämnet görs.

Med all tid världen så dröjde jag där till jag hade sett färdigt. Fotat och analyserat vad det var för något.
- Nja detta är definitivt en bastard, en HPD, ett hemmabygge, men maskin och all armatur det är genuint Stafsjö ingen tvekan. Pannan är verkligen spartansk och billig till sin konstruktion. Ångmaskinen har ju ursprungligen varit en stående maskin som man lagt ner efter div modifieringar. Inte orginal men lite smått genialiskt faktiskt. osv, osv,...
Och så ändrades under hand min inställning till bastarden som stod upp pallad framför mig.


Den stog nog stadigt, men det ser gingligt ut.  Lokomobilen har en typ
hemmagjord panna, fast ändå inte, eller kanske?  Maskinen är en stationär Stafsjö
vertikal ångmaskin från 1880 talet liksom all armatur som tros härröra från orginalpannan.


Jag lämnade ett bud som var väl tilltaget och de båda syskonen som rådde om den  förstod att den kom bättre till sin rätt i vårt museala sammanhang än att stå där upp pallad på ett cementrör ute i det fria.
Den var så liten att den passade på en truckpall när vi ställde på den på bilen. Orginal så var den försedd med medar av stockar vilka var helt borta. Det var ingen bra version för oss utan vi applicerade ett passande hjulunderställ så att det blir en i sammanhanget betydligt "fanniare" enhet. Historieförfalskning, ja i det korta perspektivet, men allt efter som tiden går blir det justeringen en del av dess historia och lika relevant som att den stationära Stavsjömaskinen blev en lokomobilmaskin på en därtill, då för ändamålet nytillverkad ångpanna.  
Följande efterforskningar har gett ett mycket intressant historiskt sammanhang vari denna lokomobilens ursprung finns. Det lämnar jag där hän tillsvidare men vill väldigt gärna få möjlighet att beskriva närmare i ett annat sammanhang.







Så var det detta med storleken eller ska vi säga litenheten kanske? En mindre
 lokomobil får man leta efter och vill man kritisera att vi satte hjul på den så kan
jag ta det. Lokomobilen trivs i alla fall på hjul så välmående som den ser ut om
 man jämnför denna bild med den översta.


6 mars 2011

Köpt tips i Töreboda - gav mer av det goda.

I de fortsatta kontakterna med Karlsson i Kumla, så var det lungt och de träffades och pratade lite kring vad som Kumlis hade att erbjuda. Vi har nu kommit in på tidigt 1970 tal  (Tillägg 12-12-15, Kvittot säger  okt 1969, så jag har haft en minnesförskjutning här. Det innebär att  Södra Ljunga maskin  köptes in efter denna maskin) och jag minns såväl att han gruvade sig över att det var slut på roliga grejor ute i stugorna och att folk hade blivit medvetna så allt var så dyrt. Det känns igen från kontakter man har idag ju det är precis samma visa. De skojade och mindes lite olika affärer de gjort och så kom de in på affären i Södra Ljunga. Detta var ju naturligtvis helt enligt uträkningarna från Kumlis sida som på så vis kunde leda in far på den bana han hade tänkt ut. I förlängningen så undrar ju då Kumlis om far var intresserad av någon mer lokomobil eller om han hade tillräckligt.
- Jo det söker man ju alltid, har du inga där uppe i dina trakter? Undrar far.
- Nej det vet jag inte, men det behöver du väl inte fara så långt för att hämta, när du har en här änna hemmavid. Det står ju en här borta strax vad är det för fel på den? 

Far blir helt ställd inför detta? vad menar karln vad vet han här i kring som jag missat? 
- Vad menar du, skojar du med mig?
- Nej det gör jag inte men det tipset kostar 500:- för det har jag fått ge Severin i Töreboda nu på morron för att få reda på den. (Severin i Töreboda var skrothandlarn på orten och jag uppfattar det som att det var nuvarande Br Severins farfar)
- Jaså du menar den maskin som står i sågen vid vägen osv osv,... tror far sig nu veta vilken han menar.
Efter en stund så säger Kumlis helt lungt att, - om du vill bli vid lokomobilen så kan du få ge mig de 500 för tipset då den jag vet om är en helt annan. Jag har sett den och den står i ett maskinhus med hjul på, så den är lätt bärgad. Skogen har växt upp kring maskinhuset men det är enkelt, fortsätter han och lägger ut texten. Han visste så väl att han hade far på kroken och han hade bara att hala in linan.
Nu blev det komplicerat för far som bara hade att acceptera och betalda för tipset. Kumlis hade gjort sin dag, och så hoppade de in i hans rödvita Volvo Duett, för att fara de 4 milen upp till Gädesboda utanför Töreboda och kolla. Mycket riktigt där i kanten av mossen vid Gärdesboda mosse stod en liten Munktells lokomobil om 13 hk helt komplett och orörd de senaste 20 åren.


Den lilla orörda lokomobilen från Gärdesboda mosse för vilken far
hade att betala 500:- innan han ens var klar över om den gick att
köpa loss. Visst har barnen skruvat dän lite smörjkoppar mfl
smådetaljer men det var bara marginella skador.  
Det var döttrarna till tidigare ägaren som ägde den varav den ena bodde i Jönköping och den andra på platsen. Efter att de rådgjort med varandra över telefon accepterades priset som far bjöd. Det var helt i sin ordning och maskinen skulle betalas när vi hämtade. 
Nu skulle vi fara upp till Töreboda och bärga lokomobil på hemmaplan vilket kändes både bekvämt och speciellt. Vi gjorde upp med Bröderna Karlsson i Forshem om att  komma med lastbil till en tid på förmiddagen. Vi skulle börja på morron så när bilen kom skulle allt vara klart för att lasta var det tänkt.
När vi kommer upp så skall vi först klarera affären och det blir kaffe och överraskning. När vi har kommit till bords får vi klart för oss att systern i Jönköping vill bryta affären då maskinen var betydligt mer värdefull än vad som var uppgjort. Hon hade en "specialist" där som hade bedömt att den var värd betydligt mera  På fars fråga hur mycket mera och vilket pris den var värderad i, vände hon sig till "experten" och frågade så far hörde i telefonluren men det visste han inte. Han hade inte sett den heller och när far bad att få tala med denna "expert" så gick inte heller det för sig?
Systern på hemmaplan var ju generad över sin systers tvärvändning i affären men systern stod på sig där nere i Jönköping. Far visste ju med sig att han hade ju ingen handpenning betalat så egentligen var det inget att göra. Det fanns bara ett enda drag kvar och i tron att köpet gått över styr hävdar far att det får väl bli så då men det innebär att ni får betala för lastbilen som kommer nu strax. Det ville man ju inte göra men far stod på sig att de hade en överenskommelse och att bryta den nu innebar att hans kostnader för lastbilen måste bli deras sak? Den går väl att avstyra föreslog hon, just som Karlsson med lastbilen kommer och dundrar in på gatan. Därmed fick systern lokalt nog och sliter till sig telefonluren, fräser till sin syster i Jönköping, att det får allt bli som det var sagt och därmed betalades och kvitto skrevs.
(Detta med experter som värderar saker som de själva inte är intresserade av att köpa, det är ett generellt gissel.  Man skulle kunna skriva en hel kväll på det ämnet.)

Bärgning och lastning måste gått smort för jag har inga starka minnen kring just den delen, utan det blev spänningen i köket som bet sig fast i minnet. Så nära det var, men denna gång lyckades vi och lokomobil nummer 13 kunde räknas in.

Södra Ljunga från 1897 - blev den äldsta nu




Södra Ljunga maskin från 1897 är en G modell med maskineriet
vänsterlagt. Den har fått lite av vädrets påverkan under sina år i 
öppen dager men är med dagens mått relativt komplett.  

 Lokomobil no 9 i ordningen var ju hittintills det mest komiska köpet sett i backspegeln.
Den var ett resultat av vänners vänliga inställning och lust att hjälpa till, och naturligtvis möjlighet att tjäna någon krona. I inlägget om Stavsjö maskinen från Åsbro i Närke nämnde jag om "Kumlis"  eller "Karlsson i Kumla", en antikhandlare som likt luffarn i Rasmus på Luffen, egentligen hade även en annan roll än det han var känd för. Kumlis hade ett litet ställe så jag uppfattar att han måste varit småbrukare i grund och botten. Vår Far Ruben Blom var ju förutom maskinsamlare även en hängiven vapensamlare sedan barnsben. Det var i dessa sammanhang som Kumlis kom in i bilden och det var mycket trevligt som far köpte av honom. Kumlis och Far hade alltid goa stunder tillsammans, det var alltid en bekväm och avslappnad och stämning utan något fifflande eller baktalande i deras gemenskap. Det var annars ett fenomen som utvecklades starkt i kretsen kring vapensamlarna, under sent 60-70 tal med en rad bekantskaper som gick över styr på grund av olika intrigier.

Vid ett besök så var det som vanligt lite gemytligt, historier pratades och lite antikiviteter radades upp och vapenaffärer skulle trugas fram. I alla fall så kommer man i på lokomobilerna och då säger Kumlis att han köpte en lokomobil för ett par dagar sedan. Det är nere i Skåne och det är en sån där gammal en som är bakvänd, men det är väl inget särskilt då den stått ute i alla år och är roströd. Han kikar åt fars håll och vet exakt vad fars nästa replik kommer att bli.
-Jaså, vad kostar den då? blir frågan. 
-Nej den tänkte jag att behålla själv mumlar Kumlis retfullt, men båda vet att det är för fars räkning han köpt, naturligtvis på spekulation då far inget kände till om detta, men Kumlis ville njuta lite av att se far tråna efter den. Jag skall hämta den nu till veckan, fortsätter han.
Tillägg 12-12-15  Hittar i fars lappar kvitton på maskinen och att den köptes av Herr Ragnar Karlsson, Örebro 19-11-1969, med en delbetalningom 500:-.  Resterande  500:- är betalat i Askersund i Maj 1970.  Det betyder att Töreboda maskin Gärdesboda  kom till Rubens före Södra ljunga. Kvitto mellan far och Ragnar "Kumlis" Karlsson har jag inte hittat än.  

Bild på cylinderblocket med tillverkningsnummret tydligt
ingjutet. Egendomligt nog är slidskåpslocket helt rent från
text då där brukar vara angivet både varftal och effhk.

Hur som helst så blir det ju så till slut att far köper denna maskin av honom oförsett och följer så med honom när han hämtar. Även undertecknad är närvarande som handräckning för det var ju alltid så bvekvämt med en "passepôjk" och det var ju alltid ett visst mockel med att lasta upp dessa på den tiden. Jag kommer ihåg att det var lite problematiskt när vi kom ner och affären skulle slutföras då det hade varit diskussion om den efter att Kumlis köpte och ägaren ville att affären skulle gå tillbaka. Men handpenningen var erlagt och förtjänsten var ju inkasserad redan, så det var ju ingen återvändo. Vi åkte lastbil hem och Karlsson for vidare åt nya äventyr med förtjänsten på fickan. Den gången var vi i Södra Ljunga vill jag minnas om än inte exact var. Men så fick vi tag på lokomobil no 9.  Munktells G7, 23 eff hk 1897.

En trevlig detalj är manometern med tillverkarens text angivet på mätartavlan
Detta är inget speciellt ovanligt men lika njutbart att se varje gång.
 Nu var det problem på ytterligare ett håll, då denna maskin uppenbarligen var en av dessa som Tage Johansson i Växjö hade vetskap om och inne under sina domäner. Vi hade precis lastat av och lastbilen fart vidare så ringde Tage Johansson lite upprörd och undrade om vi hade köpt lokomobilen i Södra Ljunga? Det hade far ju på sätt och vis, men bara inderekt så far nekade med ambitionen att inte stöta sig med Tage Johansson i onödan. Om han blev trodd vet jag inte men faktum var ju att Karlsson i Kumla köpte den och sålde den till far. Att det var en maskin som Tage Johansson hade känt till och spekulerade i att köpa rådde ju far inte för, men för att inte reta upp folk i onödan så förteg han sanningen. Idag så kan jag tänka mig att det var på grund av att Tage Johansson hört av sig som det var så att säljaren ville att affären skulle gå tillbaka. Men därom vet jag inte och inte heller något om summorna i dessa affärer. Men priset på lokomobilerna var på den tiden i slutet på 1960-början av 70 talet 300-800 Kronor:- beroende på skick.
Detta var så vitt jag kan förstå den första gången vi trampade någon på tårna, men snart kom vi att köpa fler lokomobiler som Tage Johansson kände till och med det så svalnade kontakterna betänkligt.

2 mars 2011

Lokomobil med cylindrar två - tar Far till nästa nivå

Efter köpet av Älghults maskinen ( http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.com/2011/01/tredje-lokomobilen-en-sardeles-fin-en.html ) så hade Far hittat till Småland och hamnade ganska snart hos Tage Johansson i Växjö. Här möttes han av en lokalkännare och fackman, som hade känsla för lokomobilerna så som ingen annan han tidigare mött. Far fick någon att prata lokomobil och ångmaskin med som var honom mer än jämnbördig och som hade erfarenhet av hela det intresseområde som Far börjat beträda. Bakom verkstaden fanns där ett antal lokomobiler i olika grad av förfall och vi köpte av Tage Johansson, ett antal släpeskor, (släpesko=bromsplatta för lokomobiler) jämte lite annat smått och gott för komplettering minns jag.

1907 års katalogbild på den dubbelcylindriga lokomobilen HD.  Far hade många
gånger studerat denna och nu stod han inför möjligheten att köpa en på riktigt.
 Ett tillfälle som måste tas till vara.

Far hade ju erhållit orginalkatalogen från 1907, över Munktells lokomobiler från smen på Gamlegården i Österäng, så samlarbilden hade nu börjat att formas och ett mer specifierat "Ha-begär", kan skönjas. Han började söka specifika maskiner och en av dessa var den åtråvärda tvåcylindriga modellen i Munktells H serie, benämnd HD.  Diskusionerna med Tage Johansson var igång och Far frågade Tage om han visste någon 2 cylindrig Munktells lokomobil. - Jo-ho du,.. det vet jag en, den kan du fara och köpa, ,, den står i Långasjö och det är Erlandsson som har hand om den försäljningen osv osv.....  Bjud honom inte mer är 300:- kronor för den är inte värd mer än så,... -bjud honom 300, inte mer. 

Tabellen visar diverse data för  lokomobilen. 4 olika storlekar annonseras
 men verkligheten visar att inga HD12 på 38 hk har tillverkats 


Långasjö maskinen som Tage Johansson i Växjö tippsade Far om.
Maskinen ägdes av Helgo Jakobsson, Grimslövs gård men köptes
genom juridiska ombudet I. Erlandsson. Jönköping 


Far blev ju eld och lågor och han var snabbt i kontakt med nämnda ombud och de möttes på plats. Affär gjordes upp och nu hade Ruben Blom fått bett på lokomobilsamlandet. Den tvåcylindriga maskinen var en HD16, den största av de tre modellerna man tillverkat. Priset var det dubbla mot vad Tage Johansson rått far till att betala men aldrig att far lät denna maskinen gå honom ur händerna. Det var ett drömläge och lokomobil no 8 i ordningen var ett faktum.
NU formades den trio som skulle röra om i lokomobil Sverige under de kommande 40 åren. Far kommenderade sina båda söner till uppställning och det var inget motstånd från vårt håll i detta läget. Att ge sig ut på en sådan expedition var bara spännande och därtill skulle vi ju riva ner maskinhuset vilket jag minns lockade mer än att bärga maskinen? Storebror som var äldst hade redan rutin på lokomobilbärgning och hade medverkat vid samtliga tidigare uppdrag. Undertecknad vars insatser tidigare bara varit av det lättare slaget kom härmed att inskolas till lokomobiljägare i klass med hövdingen själv. Den sagan börjar i Långasjö.


Det välproportionerade cylinderblocket på en HD maskin ger en injektion av
teknik lusta. Helt symetriskt och balanserat är det med regulatorn placerat
centralt mitt på som en krona. 
 
Kontakterna med Tage Johansson blev efterhand allt svalare, Genom att vi lokaliserade allt fler lokomobiler som Tage hade inom sitt revir utvecklades det alltmer till en konkurrens på fältet. Kontakterna avtog för att till slut helt upphöra men respekten för varandra den kvarstod in i det sista och jag vet aldrig att det var någon egentlig konflikt på det personliga planet utan anser det nog mer affärsmässigt.
Vi träffade Tage Johansson vid några senare tillfällen och då märktes inget av att vi konkurrerat om div maskiner. Tage Johansson fick även vid ett tillfälle i Örebro, möjlighet att provköra vår renoverade självgångare vilket var trevligt att kunna bjuda honom. Tyvärr kom han aldrig att besöka oss och ta del av vårt sammanhang innan han gick bort, varför han därmed sållar sig till den skaran av personer man skulle vilja återkalla, få möjlighet att visa resultatet av dessa inledande handlingar, något jag redan varit inne på i tidigare inlägg.

Lokomobilen från Långasjö kom aldrig att köras upp till Kinnekulle utan placerades direkt, som den första maskinen på den nya lokaliseringen i Vättlösa söder om Götene.

1 mars 2011

Utslitna kedjehjul - är inte kul

I arbetet med den 8-16 Junior som renoveras hos Zachows har man till fadershuset återbördat för årgärd drivlinans sista transmition. Kolla nu alla vänner för detta är en kurs i utnyttjande av materielen till det yttersta. Här har man kommit till den gräns där Nedför är möjligt JA- men uppför NEJ.  "vi får nog byta traktor iallafall, pôjka! Det vell ente nu längre"



Kolla hur väl slitna kedjehjulen är. Det stora har ju nästan inga
kuggar kvar, och drivhjulen är ju de med totalt nerslitna.

Vi får lov att lokalisera en kugghjulsfabrik för att höra om vi kan få hjälp med att skära nya kuggar. De små får väl bli nya men de större lurar vi på om vi kan få på en ny krans.  Ämne att återkomma till.