27 mars 2012

Till Salu 14. Vi städar på - så här en MC då, som no 2

Bjuder även ut min MC som jag aldrig kommer att lägga någe krut på.

SÅLD                ÖRNEN

Motorn är ur men den finns där på hyllan.
Färg så det räcker  kommer inte att behöva lackas om
 Reg skyltar är kvar, var pappren är vet jag inte men,.. 



Kontakt  Tore Blom
0511- 50535

Till Salu 13. Nu är det dags - bjuder ut denna Sachs

Nu är det läge att skaffa lite mer plats så därför har vi bett ägaren till denna raritet att hämta sin moped.
Sälj den åt mig säger han.   nu   SÅLD

Därför kära läsare tag tillfället att skaffa en moped.


Säljes i befintligt,.... som det brukar heta. ser fram emot att få 500:-
då den upplevs som komplett och motorn ser ju Ok ut även om den inte är startbar

0511- 50535

25 mars 2012

Lokomobil genom stan - var händelsen för dan

Följande fotografi erhöll jag av någon obekant på besök i samlingarna 1985. Uppgifterna  som följde bilden var "Isätra Kärrbäck 1912". Vet därför inget mera om fotografens namn eller så via givaren. På internet kan man Googla fram bilden på en sida som heter 
"Tröskningshistoria" ( http://salanet.se/~mr-shunt.com/isatrabyggden/Untitled-21.htm ) där det finns ytterligare information om bilden. Där finns hela bilden återgiven och bla framgår följande information som jag klippt ut

"År 1912 bildades ytterligare en tröskverks-förening i Isätra. Detta kontrakt finns förvarat hos Olle Elowsson.

Undertecknade hava denna dag överenskommit att tillsammans utgöra en förening. Kallad Isätra och Kärrbäcks tröskverksförening, och hava vi för ett pris av Femtusen (5000) kronor för  föreningens räkning inköpt ett Munktells Ideal-tröskverk med självgående lokomobil, att inom och  utom föreningen användas för tröskning"   
Munktells Självgående Lokomobil, mindre modellen, no 4985.
Den levererades från Eskilstuna aug 1912 och då bilden anges vara
tagen samma år föranleder det oss att tro att den här på bilden visar 
när den är helt ny, just är levererad och är körandes genom Sala.

Genom dessa uppgifter kan vi identifiera denna maskinen som no 4985, levererad den 6 Aug 1912, ( G Götberg Sala ) vilket då är den nya informationen här och nu. Lokomobilen är en av de sista tillverkade av denna  typen.
Bilden som i sin helhet visar hur lokomobilen med efterhängande tröskverk kör igenom bebyggelsen, vilket antas vara Sala, väcker stor uppmärksamhet. Den visar vad som troligen är en helt ny Munktells självgående lokomobil, av den mindre modellen. De var byggda på grundmodellen, den transportabla typ K2, som var den minsta lokomobilen Munktells tillverkade under 1900 talet. Det var en speciell modell som skiljer sig från de övriga modellerna genom att den är försedd med rundslid, rundgejder och axelregulator. Arbetsångtrycket på 8-10 kg/cm2 var också generellt sett högre än normalt. K2 lokomobilerna började tillverkas 1902 och rankades som en 2 Nhk lokomobil med en arbetskapacitet på 7-10 eff. hk. De första av dessa självgående K2 lokomobiler hittar vi 1908, och de sista ser ut att vara levererade på hösten 1912.


Den mindre modellen av självgående lokomobiler var från början ingen
avancerad konstruktion utan var det enklast möjliga. Redan 1909 hade
 en viss utveckling skett och vi kan se flera drag som senare skulle komma
igen i de efterföljande modellerna i SK serien.  
 




23 mars 2012

Munktellstraktor och lokomobil - det var Bertils stil

Ibland träffar man på människor som man kommer bra överens med direkt och en sådan kontakt hade jag en kort tid med Bertil Jönsson, Kassagård, Ängelholm. Även om det är nu mycket länge sedan så är det fortfarande betydelsefullt för mig och dessa kort som jag påträffade nyligen ger mig anledning att så här memoriera vår vänskap. Tyvärr möttes vi alldeles för sent så tiden vi fick till att resonera över vårt kära ämne blev alldeles för kort. Men jag hann att besöka honom och det var ett minnesvärt besök med flera djupdykningar i det gamla. Bertil hade verkligen varit med och visste vad han talade om i sammanhanget. Det möjliggjorde diskussioner där andra bara svarade att de inte minns. Han var så stolt över sitt liv med lokomobiler och traktorer att det var en fröjd över det.

Baktill på denna bild står det att det är tröskning hos vår granne
Emil Jönsson med Bertils Lokomobil. Möjligen är det den som är
på Munktellsmuseét.
Mötet 
Annonsen  från 1977 som gjorde mig uppmärksam på
att Bertill Jönsson Kassagård fanns

Första gången jag träffade på Bertil Jönsson Kassagård var genom den annons han hade i ATL 1977 i vilken han annonserade efter Självgående Lokomobil och Avance motorplog. Detta var i ögonfallande då annonser som sökte lokomobil på 1970 talet
var alla normalt våra egna, vad jag minns. Detta var något nytt och det faktum att jag rivit ur annonsen talar sitt tydliga språk. Vi kontaktade honom aldrig men namnet fastnade och när han så en kväll omkring 1980 klev in i verkstaden och presenterade sig som Bertil Jönsson, förekom jag honom med att säga -Kassagård, Ängelholm?  Han blev helt stum och det var en man som man inte gärna satte på plats, men det faktum att han var bekant, om än bara till namnet gjorde honom väldigt förvånad. Vi var ju relativt långt komna med renoveringen och återuppbyggnaden av vår Munktells självgångare så nu blev han väldigt väl till mods. Han hade i sin ungdom kört självgångare och detta ämne var honom mycket kärt, varför mötet med en självgångare blev en välkommen återbekanskap. 

På hemresa
Anledningen till sitt besök var att han hade varit uppe på Muktells i Eskilstuna och besökt den stora modell 30-40 traktorn som han en gång skänkte dit. Våra kontakter med BM genom Bengt Ohlin och Sven Arnegård var ju nära och många vid denna tiden med BM 150 års jubileét i antågande, och genom de samtal som hade förts med PR ledningen, hade han blivit rekomenderad att fara denna vägen hem.
Att den stora traktorn hamnade där uppe var för övrigt att den vid något jubeleum där på 1950 talet lånades upp och efter tillställningen värderade Bertil Jönsson den inte mer än, att de kunde behålla den. Med orden "Det är väl inte mycket idé att bekosta returfrakt på den så den kan ni behålla"  lär han ha sagt, och " det var det dummaste jag någonsin sagt " sa han vidare. Han var vid den här tiden då i slutet på 70 talet väldigt ångerful över den saken. Ångrade gjorde han även att han hade förmått sig att säljs den sista 20-24 traktorn han hade så sent som på 1960 talet. Där hade varit ett flertal såväl 20-24  som de tidigare 30-40 traktorer på kassagård och envolverade i den maskinstation som bedrevs därifrån. Vid mitt besök hade han bara en vanlig H lokomobil och en J-D  D kvar i maskinväg. J-D hade han tydligen varit  försäljare på under en tid.



Här är Bertil Jönsson i yngre dagar med sitt arbetslag poserande
framför en av sina Munktells 30-40 traktorer som han använde i
 sin maskinstation.
Genom Bertil Jönsson kom jag även i kontakt med flera personer som kunde och visste om de svenska ångplogarna. Vi var ute på bygden runt Ängelholm och träffade några överåriga gubbar som varit med och vilka Bertil kände till. Under  den korta tid vi kände varann fick jag endel muntlig och skriven information av honom, men även en del material varifrån ovanstående bilder är hämtade.
När Bertil gick ur tiden har jag inte memorierat men för mig var det för tidigt, men vad jag är glad för att jag  jag mötte honom och tog tillfället i akt att besöka, brevväxla och resonera med honom. Han var en spännande länk bakåt i tiden. Bertil Jönsson var en sådan person som man alltid vill ha kvar att tillgå och bolla sina frågor och erfarenheter med.

17 mars 2012

Att hitta en självgående - del 5


                                                          
Case 9 hp är en mycket liten
självgångare.

Krav från vänkretsen           
Det var önskemålet inom vår närmaste vänkrets om att ha en egen självgångare som gjorde att vi för ett par årsedan skaffade en maskin i USA åt denna bekant. De anslutande efterforskningarna och viljan att få fullt utnyttjande av containern gjorde att vi köpte en maskin till. Den följdes strax av ytterligare en, den lilla 9 hästars Case som florerat på dessa sidor under förra våren och sommaren 2011. Nu tändes åter gnistan och under stora ansträngningar materialiserades gamla drömmar som varit förträngda sedan i början av 1980 talet.






En av de senast inkomna är denna Nichols & Sheppard från USA
som under vintern fått en total genomgång och kommer att vara
körbar inom kort. Omvandlingen är total.  
Zachows, Nichols and Sheppard
Så inom loppet av några år har vi tagit in ett flertal maskiner och en av de senast inkomna är denna Nichols & Sheppard som importerades för Zachows räkning, nere i Nyhamnsläge. Lokomobilen har under den gågna vintern genomgått ett totalt elddop och återuppstått till en skönhet som kommer att presenteras inom kort. De båda bilderna visar maskinen före och efter renoveringen.


Fortsättning följer  
Vad kommer här näst, frågar sig nu många? Det kan hända mycket men det beror på dock på de yttre faktorerna till största delen. Kanske det rymmer ytterligare något uppdrag bestående i att skaffa någon en maskin, vi får se. För egen del så har vi ytterligare några objekt till att ta hem. Utan att gå händelserna i förväg allt för mycket så säger jag bara "30 hp A very - very big engine", denna ordlek är en tydlig teaser för den som är lite insatt medans ni andra får vänta att se.
Men det kan komma att bli en spännande sommar vid RUBENS 2012
















15 mars 2012

Att hitta en självgående - del 4


Importen
Utöver de från gamla tiden kvarvarande maskinerna finns numera ett antal importerade lokomobiler inköpta som samlarföremål. Det gör att vi idag räknar med att det är drygt 20 st självgående och ångvältar i landet. Ytterligare några är på väg in varför det totala antalet innan året är slut kommer att vara över 25 st. En av de allra första importer som gjordes i senare tid var Ångplogslokomobilerna vi köpte i England 1980. Två likadana maskiner för ångplöjning köptes på auktion för att fylla den brist som uppstått efter att samtliga tidigare i Sverige verksamma par hade skrotats.
     

En av de två plogslokomobilerna som importerades till samlingarna
1980. Den andra motsvarande maskinen står strax bakom.





 
Foden Steam wagon 1907, bör vara Sveriges äldsta
registrerade lastbil






Under 80 talet importerades till High Chapparall en Fowler. 1990 importerade vi Ångvälten, som kördes för egen maskin från hamnen i Göteborg upp till Götene och några år efter köptes ånglastbilen, båda från England. Nu orkade vi inte med mer då de engelska maskinerna stigit kraftigt i pris, ett pris som dessutom förstärktes av en allt högre värdering av pundet. En Engelsk maskin kom till Sverige från andra sidan östersjön omkring den härtiden.

 

Unosson i Reftele köpte hem ett antal maskiner under den korta tid som Reftele motormuseum varade. Dessa maskiner hamnade sedan   på High Chaparall varifrån de delvis skingrades efter hand. Följande 15 hk Westinghouse köpte vi senare av Bengt Erlandsson och finns nu på Rubens liksom den vi importerade i egen regi ett antal år senare. I övrigt kom det inte att ske så mycket mer tills nu för några årsedan då önskemålet uppkom att vi skulle hjälpa till att skaffa fram en självgångare till en av våra närstående och medhjälpare i samlingarna..

14 mars 2012

Att hitta en självgående - del 3


Kristvalla maskinen som den såg ut under tidigt 1970 tal
Kristvalla 
Ytterligare två maskiner skulle komma fram under loppet av några år och med två SK4 maskiner blev bilden komplett men det visade sig att det var inte möjligt att kunna förvärva någon av dom. Den ena av dessa var den självgångare som såldes på auktion i Kristvalla men då vi inte fick reda på detta förrän efteråt missade vi den chansen. Maskinen var en SK4, dvs en av den mellersta storleken och den köptes av en av delägarna möjligen sista maskinisten och skänktes till Hembygdsföreningen. Det är den som nu finns på Munktellsmuseet.



Lokomobilen på Gotland Lantbruksmuseum i Havdhem
Gotland
När far var ute på Gotland ca 1973 och hos Gotthard Johansson i Ala, köpte hans 16 hk RH lokomobil, pratade han om en självgångare som var den sista där på ön. Den var för visso till salu men den skulle icke lämna ön så Far förstod det ogörliga i att försöka så det fick bero. Den maskinen också en SK4, är nu vid Lantbruksmuseet i Havdhem.

Nu har vi ringat inne dem alla och detta innan klockan hade slagit för år 1975. Därför vet jag hur alla som därefter jagat runt och hoppats att kunna hitta en självgångare känt. Men ganska säkert har det varit det omöjliga, för utöver de 5 har heller inte någon ytterligare kommit fram vare sig här i Sverige eller någon annan stans. Förhoppningar fanns att det skulle komma fram någon från Baltikum under 90 talet när så friheten nådde dem men chanserna var nog inte så stora av flera anledningar. Volvo BM, gjorde stora ansträngningar inför jubeleét 1982, och Muntellsmuseet lika så under de inledande åren, utan resultat. Så och har andra försökt så sent som in på detta 21 århundrande, med samma klena resultat.
Att det nu skulle komma fram ytterligare någon självgångare ur det fördolda någonstans tror vi inte på längre, utan de som nu finns från den gamla tiden är nog de vi har räknat in. Således var det fram till ca 1980 de 5 st Munktellarna som fanns, jämte Tuxforden och de tre ångvältarna.
 



13 mars 2012

Att hitta en självgående - del 2


Munktells största självgångare typ SK6. Här på besök i Målilla under
en av motordagarna. Förhoppningsvis så ser vi den i år igen jämte 
ytterligare några självgångare vid det planerade lokomobil mötet 
motordagarna i Augusti.   


Vad vi fann
Vad var det då vi fann? Den allra första självgångarn vi var i kontakt med var just vår stora SK6 som vi lokaliserade 1969-70 genom Malte Hultgren skulle jag tro. Att Hultgren tipsade om den var naturligt då det var en maskin han varit bekant med sedan slutet på 1930 talet. Han tänkte sig nog inte att far skulle kunna köpa den för den var fortfarande i bruk säsongsmässigt som kraftkälla för sågen den stod i. Den var då även bara halv egentligen för allt som hade med drivningen var bortskrotat. Hjul och axlar, kugghjul, och hela tenderverket osv saknades helt då den stod där uppmurad på betongplint.
Detta och den informationen att den inte var till salu gjorde nog att far inte hade så stor brådska dit utan tog det vid tillfälle. Genom annonser och den följande kontakten med Per O Karlsson i Blåningsmåla Kvarn fick vi vetskap om andra lokomobiler både befintliga och skrotade. Bla en vanlig transportabel Marshall lokomobil nere i Skäggeryd, Fågelmara. Den kom vi försent till, då den precis hade hämtats av en annan samlare ifrån Västergötland. Även om det var så nyss att spåren i marken upp till lagårdsbacken och i gruset på gårdsplan var kvar så fick vi aldrig se den. Vi for igen, för vi var försent ute den gången.
Från Skäggeryd minns jag att vi egentligen bara mötte en enda man som nog inte var helt till sinnes. Idag heter det visst att, -hissen inte var helt uppe, eller att, -alla hästarna inte var inne, men jag skulle vilja säga att, -han nog inte hade säkerhetsventilen helt i ordning. Han tjoade och skroderade, han gestikulerade med armarna om denna lokomobilen, och allt han egentlige sa var, - STOORA hjul, Den hade stooora hjul!! 
Emellertid behöver ingen tycka synd om oss för några år senare kontaktades vi av denne samlare från Västergötland Tore Johansson Ringestena, och den vägen införlivades båda hans lokomobiler till Rubens Samlingar. Från Ringestena köpte vi Marshallen från Fågelmara och en Munktells H5 om 16hk.

Marshall i Gullabo så far åter till Gullaboås
Från Fågelmara for vi upp till Gullabo, där självgångarn skulle finnas, men vi kom till ett Gullabo som inte ville kännas vid vår uppgift. Men däremot hittade vi en såg med ett maskinhus i Gullabo, vari det fanns en riktigt gammal tvåcylindrig Marshall lokomobil inmurad. Tyvärr hade skrottjuvarna varit framme och länsat den på en del metaller men maskinen var ju riktigt gammal det såg vi ju. Då menar jag 1880-90 tal i alla fall. Dessvärre var ägarinnan på hemmet och vi fick aldrig tag på henne så när vi kom tillbaka vid ett senare tillfälle var allt utrivet. Ja det är bedrövligt att nu sitta här 40 år efter och förstå att med en lite större ansträngning hade det gått att rädda.
Nåväl vi visades tillbaka söder ut, -det är inte här i Gullabo utan ni menar nog nere i Gullaboås,  och så for vi söder ut igen. Naturligtvis far vi då förbi Bondessons sågverk på vägen dit då sågen låg en aning vid sidan av så först efter nästa hänvisning hamnade vi till slut rätt i Magdegärde. Kommer ihåg hur noga det var med Gullabo och Gullaboås, två orter som ligger intill varandra. I alla fall tycker man så om man har rest 35 mil från Götene att perspektivet är ett annat. Alfred Bondessons Sågverk i Magdegärde huserade således Sveriges enda, fel, världens enda Munktells lokomobil typ SK6. Hela den berättelsen skall jag ta senare. 
  
Per O Karlsson hade reda på mycket och hans efterforskningar lokalt resulterade i tips om ytterligare två självgångare. Den ena av dem var skänkt till Vissefjärda Hembygdsförening och fanns i ett låst utrymme så den såg vi inte förrän den senare var igång vid något midsommarfirande. Det var den minsta modellen det framkom så vi föreställde oss helt riktigt att det var en K2a
Nästa självgångare, den tredje vi kom i kontakt med var den lilla SK2 an som stod under några stora askar inne på en gårdsplan i Gustavsbygd norr om Vissefjärda. Den historien är en fantastisk berättelse som är fullvärdig ett eget inlägg var om jag återkommer. Denna maskin var den första kompletta maskin vi såg där den stod där nerskjunken på lagårdsbacken med bara någon gammal regnrock över sig. Men även denna var omöjlig att köpa så det gällde att leta vidare. Än levde hoppets låga och kanske att den aldrig brann så starkt som just då under de första åren på 1970 talet.

 
Munktells SK2 ursprungligen hemmahörandes i Vissefjärda Södra
ångtröskförening. Vi lokaliserade den i Gustavsbygd genom tips från
 Per O Karlsson som också senare var som vårt ombut vid köpet.


12 mars 2012

Att hitta en självgående - del 1

Drömmen om att hitta en självgående lokomobil växte fram under de sista åren på 1960 talet. I och med att Far erhöll en Munktells orginalkatalog från 1907 så vanns insikten och den fantasieggande bilden på 1907 år modell skapade grubblerier.



Munktells Självgångare som den såg ut i 1907 års katalog. Det är lätt
att förstå att Fars grubblerier och drömmar fick fart efter att han suttit 
och studerat den här bilden som kvällslektyr.

Lokaliseringen
Under de första trevande turerna nere i Småland kändes det som om vad som helst skulle kunna hända, och lite hände det även om vi aldrig kom i kontakt med någon av de gamla självgångarna. Kontakterna var avgörande och personer som Malte Hultgren i Trekanten  och Per O Karlsson i Blåningsmåla kvarn kom att bli orvärdeliga. Drömmen fanns där och vi gjorde det, vi hittade en självgångare i den meningen att vi fann och kunde köpa. Vi fann och kunde köpa inte bara en, utan faktiskt 2 st, och egentligen lokaliserade vi alla 6 i ett tidigt stadium men det var bara två som gick att få loss. För er som nu undrar över antalet så kan jag justera det till 5, om ni vill för Tuxforden i Motjärnshyttan (nu Hagfors) anno 1861 är det inte många som räknar in bland självgångarna. Därtill var det de tre kvarvarande ångvältarna så om inte heller dessa skall hållas inom den räkningen är det fem självgående Munktellare som var kvar från den gamla tiden. Två SK4 pannor fanns därtill, vid gummifabriken i Värnamo och på Ringön i Göteborg.

Samtliga de fem kvarvarande maskinerna var av Munktells klass SK,  som tillverkades i tre storlekar.  
Munktells SK lokomobiler är slanka och nätta. De var konstruerade för att att vara i huvudsak såg och tröskmotorer. Driften sker med kedja vilket är fullt tillräcklig för att klara ut de lättare bogserjobb som
det innebar. Kedjedriften gjorde dem betydligt tystare än kugghjulsdrivna maskiner som var det gängse.



Munktells Självgående lokomobil  klass SK så som den tar sig ut  i
orginalprospekten efter 1912. Klen men kraftfull maskin designad för
arbeta med remskivan snarare än dragkroken



11 mars 2012

Det tar aldrig slut - vårt behov av att bygga ut

Ett kaos infinner sig
Få saker är så livgörande som mer lokaler. Nya fria ytor som tros räcka till allt men räcker oftast inte till alls. Följande två foton är från vår första utbyggnad 1973-74 när gödselstacken hade kommit bort, en grus plan hade skapats, och den hade följdriktigt fyllts med allahanda maskiner. 
Ett första kaos hade infunnit sig och nu skulle lokalfrågan råda bot på allt, framtiden skulle te sig i mycket ljusare dager och problemhorisonten var avlägsen och inte ens skönjbar. 

Upphandling eller egentillverkning
Det hela började med en planering i god ordning. I planeringen ingick att studera hur andra hade gjort och bla studerade far takstolarna som Roséns byggde med lokalt. Dessa var svetsade takstolar med veckade liv. Hemmagjorda för övrigt men väl i klass med vad som fanns att tillgå på marknaden.
Överväganden om egen tillverkning kontra köp gjordes och pris förfrågningar togs in.  Ranagårdens Svets tog hem offerten och snart kom det sju st svetsade takstolar på gården. 
Ranagården var välkända och det kändes bra tills vi studerade dem lite nogare. OjOj, vilket elände,,, far visste inte hur han skulle klara ut detta? Gradtalet i ändan var 10 grader fel bulthålen var för stora och överspännet, dvs bågen uppåt som borde varit där var istället en båge neråt, och krokiga i sidled var de likaså.
Efter några telefonsamtal så gav han upp och for ner till Vara för att själv på plats klargöra sina reklamationer. Kyligt emottagen var han och under förhandlingarna kommmer en person till in på kontoret utan att säga varken det ena eller det andra utan bara lyssnar. När far har klargjort sina ståndpunkter yttrar sig denne man, som då visar sig vara chefen, Thomas eller vad han hette? Stenhårt utan det minsta ödmjukhet, "Ta hem skiten så skär vi ner dom, om det inte passar, det är väl inget " vidare säger han "så var vi klara då eller?" och pekar på dörren. 
Far är nu åter på ruta ett, inga takstolar och sommarn i antågande. Denna gång blev metoden en annan så vi lånade bockmaskinen vid Roséns i Kinne-Kleva. Roséns hade där verkstad och där gjort sina takbalkar i gamla Skifferoljeverkets lokaler. Tillsammans bockade vi upp alla liven till takstolarna Tage och jag efter Roséns förlaga.
Plattjärn köptes in och vi svetsade ihop tillräckligt antal takbalkar som var klara till sensommaren. Lärde oss att rikta dem gjorde vi också så med några lätta hammarslag på rätt ställe var de så raka och fina som så. Det är dem vi ser på de följande bilderna.

Sommaren 1973, påbörjades den första utbyggnaden bakom
verkstaden. Här hänger en av de egentillverkade takbalkarna i
trefotingen under inpassningen mot ladugårdsväggen. I ytterändan
fästes sedan stolpen som rätt avvägd gjöts fast i betongplinten  


Så det räcker
Får vi bara gjort detta bygget så då har vi de lokalerna vi kommer att behöva i vår tid. Ungefär så resonerade vi när vi byggde ut första gången 1973. Utbyggnaden var ägnad att husera den då begynnande samlingen och med 8x29 meter (ca 230 kvadrat) ansågs lokalbehovet säkrat under överskådlig tid. Redan 10 år efter, på tidigt 1980 tal var vi åter i samma läge med skriande behov av mer lokalyta. Samma föresats gällde men den gången handlade det om 1200 kvadrat. Idag 2012 har åter samma kaos infunnit sig och vi är i skriande behov av ytterligare lokaler.


Första takstolen är i det närmaste på plats. Far sitter på
ställningen och monterar muttrarna  och Tage är inne på
g:a rännet och knackar ut bultarna och håller emot så de
 inte snurrar när Far drar. Grannen Anders Nilsson övervakar
från marken Nu har vi snart lokaler så det räcker i vår tid!

7 mars 2012

Vid Kyrkosjön den låg - Vissefjärda ångsåg



Vissefjärda Ångsåg
Tidigt 1970 tal var det hektiskt på lokomobilfronten för Ruben Blom och hans pojkar. En stående annons i ATL, hade efter månader av tysthet kommit att ge många svar. Ett av svaren kom från bröderna Skårin i Vissefjärda som hade en lokomobil i den "gamla sågen" som de uttryckte det. Om den någonsin hette Vissefjärda Ångsåg vet jag inte men det var i alla fall vad det var.
Det måste varit under hösten 1973 som det samtalet mottogs för senare mitt under vintern i Januari 1974, var jag och Far där nere och titta på maskin i stenhuset. Det var en annan grön vinter så som den vi upplevt i år.   Maskinen köptes sedan
Målet för vår resa var egentligen Lokomobilerna på Viss Mosse nere i Skåne så vi tog  vägen över Vissefjärda för att se på bla denna Skårins lokomobil i "gamla sågen".
Detta besök minns jag av olika anledningar mycket väl, och ett av skälen var att jag hade oljud i växellådan på min Ford Anglia 62, (eller var det 64 års modell?) ända från Skara ner till Vissefjärda. Det började som ett litet gnäll emellanåt men tog sig allt mer ton ju längre resan fortskred. Väl framme i Vissefjärda skrek det så det var klart oroande och några tidiga ortsbor vände sig om i förundran över " Hur lät den gamle bil eller? ". Nu var vi oroliga hur detta skulle sluta? Vi som hade tänkt oss långt ner till Skåne. Det var det för tidigt att väcka upp Skårins för att få tillträde till sågverket, så vi fikade lite och far propsade på att jag skulle kolla i bak om jag inte hade någon olja att hälla i lådan. Det tror jag inte men han gav sig inte och varifrån den "puttellen" med olja kom ifrån som han hittade där bak vet jag fortfarande inte? Men i ljuset från en gatlyckta hällde vi i innemot en hel liter motorolja i växellådan via växelspaks hålet inne i bilen.
- Det vart tyst med det samma. Den lättnaden var en fantastisk upplevelse som jag sent kommer att glömma, då det hela syntes kurerat och resan kunde fortsätta.
Men först skulle vi träffa Skårin, vilken av dom vet jag inte men det står i fars anteckningar. Vi fick en nyckel och med en dålig ficklampa trevade vi oss runt i maskinhuset och inspekterade den maskin som var beskriven som en sågverkslokomobil. I ett övergivet maskinrum lagras all bråte som tänkas kan. Särskild förkärlek till att husera gamla tomma oljefat har vi noterat. Dessa är ju svårforcerade där de ligger eller står på ändan. Skitigare än så kan man knappast bli på så kort tid som vid dessa expeditioner.

Tidigare Sågverkslokomobil
Vi hade ju från bärgningen av sågverkslokomobilen i Sunnanå Hamn redan en av den typen men far var oerhört förtjust i dessa maskiner, bla av nostalgiska själ från sin ungdom. Då var det sågen i Halvfara på gränsen till Mariestads kommun som var föremålet för hans uppmärksamhet, och den MSB, ( Munktells inmurningslokomobil av mindre modellen om 65 hk ) som senare skrotades av "SkrotLennart" i Lerdala genom Rune Bigstens försorg, dåvarande dir vid Götene träindustri, nu Götene Hus.  
 
Ruben Blom utvecklade en välfungerande teknik för att bärga maskiner
med anspråkslös utrustning. Domkrafter och brädlappar var grunden
jämte sina pojkar som han kunde basa med  Här fångar i solskenet genom
den uppknackade gluggen i9 maskinhusets vägg. Vissefjärda 1974.


Torps lokomobil no 369 
Visst var det en sågverkslokomobil men till vår stora överraskning var det ingen Munktells maskin så som den tidigare utan en TORPS Mekaniska Verkstad. Det var den första av dennna typen vi hade hittat på från Torps Bruk, och senare har det visat sig att den är fullständigt unik då någon ytterligare ännu ej blivit funnen. Det här blev alltså spännande och även om den hade haft besök av skrottjuvar som plockat lite metaller så var beslutet att förvärva den inte svårt att ta. Jag tror att affären genomfördes på telefon väl hemkomna  senare under veckan, då vi efter besöket i sågen for vidare för att träffa mannen som skulle visa oss maskinerna ute på Viss mossen. Men det är en annan historia som jag hoppas kunna återkomma till. 
(tillägg 12-12-15, Kvittot på maskinen är daterat 9 Juli 74 så äffär vart det inte förrän senare på året).

Sommar jobb
Bärgningen av maskinen kom att ske först under sommaren och som alltid med handkraft, vilket i praktiken var domkrafter, kedjetalja och en massa bräd och plankbitar. Några mm eller om det gick bra cm i taget. Ruben Blom var en mästare i detta och hur omöjligt det än såg ut i en början så var maskin efter maskin utplockade på detta anspråkslösa sätt. Detta till åskådarnas stora och ibland även sin egen förundran.


Att knacka ett hål i betong vägg gick ofta bra, värre var det med 
tegelväggarna. Här är maskinen ute så långt som den kom att bli
under bärgningsarbetet den dagen. Här var det suveränt väl förspänt
med möjlighet att köra intill lastbilen i lagom lasthöjd och allt.  

Vi klarade även denna bärgning på en dag på två man, far och jag även om det blev en relativt lång dag inkl resa. Som lokomobil är den relativt stationär genom avsaknad av både hjul och axlar. Sågverkslokomobilerna är de minst mobila av alla lokomobiltyper, men trots det att beteckna som en lokomobil. Inte heller finns det någon fyrbox utan Eldstaden var till att mura upp i ändan på maskinen.


4 mars 2012

Nya gjuteriet - en fråga för Subsamleriet

Minnestallrik 1918
Även om arbetet med maskiner och publika förberedelser legat i det närmaste nere under denna vinter och där inte gjorts några som helst framsteg, så händer ibland lite mindre udda saker som håller pulsen igång. Här är vi tacksamma för andra entusiasters hängivenhet och då speciellt när det innebär "Goa tips". Ett sådant var fingervisningen om den stundande auktionen på en Munktells tallrik i Gjutjärn, på en nätauktion nyligen. 




Gammal eller ny
En väggtallrik i gjutjärn ME 1918 vad är nu detta? 1918 är ju inte något bemärkelse år för Munktells så vitt jag kunde påminna mig. Är detta en nymodig skapele eller är det en äkta ting, blev ju frågan man ställde sig. Den bronsliknande finnishen och de relief höjda bilderna på de avbildade produkterna från den tiden fick mig att, trots min okunskap om dess härkomst, tolka den som en tidsmässigt orginal. Budgivningen var redan igång så nu var det bäst att hänga på. 
Vid slutdatum visar det sig att vi varit tokigare än de andra så mot endel penningar så blir den en del i RUBENS Munktellssamling. Efter nästan en vecka så har vi inte kunnat förstå varför denna mycket välgjorda gjutjärns tallrik egentligen var framställd. Att den är ett orginal är vi inte det minsta tveksamma till längre utan ser det hela som en lyckad affär. Med en söndags morron utan egentligt engagemang så hittar jag i Olof Hedells bok, Från Munktells till Valmet, uppgiften att man 1917 tog i bruk en ny verktygsmaskinverkstad och året därefter, dvs 1918 fick ett nytt gjuteri.  Då förstår man sammanhanget och att detta är en minnestallrik från invigningen eller åminnelsen av det nya gjuteriet. Kanske är det första som gjutes i gjuteriet innan den egentliga produktionen kom igång. 
Vad häftigt, här fick SubSamleriet en injection samtidigt som vi vann ytterligare ett steg framåt för BMologin, och en klar triumf för en BM-olog som en annan.

Tack vännen för detta rara tips och hoppas på fler intressanta fynd framledes.

Länge leve Konungen, våra supporters och den fria marknaden.