Lokomobil Värmland - Brattfors,Digerberget,Vitsand

Expansivt 70 tal

Tidigt 1970 tal var den absolut mest expansiva tiden på lokomobil fronten. Hur många som införlivades då har jag inte full koll på men många anmärkningsvärda tillskott gjordes. 1973 var nog ett rekord år i antal och det var nog inte utan anledning.  Om än inte helt klar på det, så är jag ganska övertygad om att det var det året han far min hade en stående annons i ATL. Lokomobil Köpes. Har inte lokaliserat någon annons men det vore kul att hitta en. Hurvida Maskinen i Brattfors kom den vägen eller genom kontakter vet  vi inte säkert, men det ser i alla fall ut att vara innan vi fick hjälp av Georg Persson i Arvika. Har tidigare informerat om den stationära ångmaskinen vi hittade i Vitsand, och denna lokomobil som köptes i Brattfors i bloggen av den 21 feb 2011 http://rubensmaskinhistoriska.blogspot.se/2011/02/stafsjo-maskin-i-vitsand-till-en.html

Foton får oss att minnas

Så hittar jag några foton som får mig att minnas från bärgningen, (ja jag väljer att kalla det så) eller hämtningen, om så vore bättre. I varje fall köptes den där på hösten 1973, i Oktober så den blev inte föremål för  bärgning förrän sommaren därpå.  Lokomobilen fanns hos Hilding Olsson, Brattfors, Digerberget, Vitsand, enligt lokaliserad lapp, och tillverknings numret 6352, talar om för oss att den är nr efter den maskin som Gammelvala har i Brunskog. Kanske man vågar tro att dessa båda 6351 och 6352 vart komna med samma tågset. Vart de fördes vet jag inte, men de levererades fritt till närmaste järnvägstation, som det alltid heter. Lokomobilerna är på 23 hk, och är säkerligen helt lika. Men det gör dem inte till tvillingar då det var 20 st i det upplägget  från mars 1917. 20glingar har jag aldrig hört talas om och det låter inge bra heller så vi låter bli att mynta det. Leveransen bör ha skett hösten 1917-eller 1918. Det blev bara några hundra lokomobiler tillverkade därefter innan tillverkningen avstannade. 23 hästarna eller H7 orna som det mer proffisionellt kallas, var  blande de vanligaste modellerna jämte de båda större modellerna H8 och H10.

                                                                                       Vi drar och vi drar,..

Maskinen var en av de ovanligare bärgningarna då den stod på hjulen inne på logen. Arbetet med att ta ut den i det fria var just inget arbete alls mot när de annars stod inmurade på förugn med hjul och axlar 25 -100 meter in i skogen. Inga dammiga rivningar, inga lyft, inga jobbiga hjulrullningar som fick tungan att hänga ner till knäna eller svett som krossade alla planer på en bibehållen hygien. Nej här krokades dragstången i lastbilen och bogserades till lastningsstället. Det var ett moment av tungt arbete dock, upptaljningen på flaket. Nu hade vi ju hjälp från Rune Lindqvist, ortens lokala brunnsborrare, med lastbil och ramper.  Men de moderna borragregaten var ju självgående och därmed självlastande så vinschspel hade han inte. Vinsch denna gång, som så många gånger innan stavades Tore och Tage, eller i vart fall AKE som kedjetaljan hette, med Rubenspojkarna som motorer. Om någon undrar varför vi är så fästa vid de har gamle maskinerna så är det kanske just därför. I svett och smärta , tungt arbete adopterades de till våra hjärtan. Hur skiljas man från dessa, som du gett av dig själv till så mycket.

                                                                                      Inget spel men dubbla uppspelningar        Arbetet gick bra maskin var snart uppe med alla fyra hjulen på ramparna då någonting brast så att den rullade ner igen. Inget fort, inget farligt, bara sakta och säkert inför våra förtvivlade ögon. Tyvärr ett par tre meter längre bort än vad bryggorna nådde så jag vill minnas att vi om lokaliserade fordonet istället för att talja fram den dessa meter. Ni ska veta att vi var ju redan trötta. Nu var det vredesmod, och rent vres som gällde och visst vi ordnade upp biffen. Med andra ord, en gång lastade vi två gånger. Jag passar på att påminna om att vi har gjort det förr, taljat upp maskiner på flaket. Först en maskin, sedan en till, och för att optimera lasset en tredje därutöver. Men då har det ju alltid varit några mil emellan så att det gavs tid för rehab. Med maskin på flaket, säkrad med klossar och som då alltid var fallet länk och björn. "Sikken skit" egentligen tänker man nu, när man har dessa smidiga spännband.

Maaat,...

Några av bilderna är ganska lika och säger samma sak men jag kunde inte sortera utan lät alla löpa med. t.o.m. den gemytliga bilden där vi äntligen fick MAT. Jag har alltid varit den där hungriga typen, så och här.

Ner i kassen bara för att erfara vad mor skickat med.  Någon favorit i dessa sammanhang? Joja visst, risgrynspudding var "all time high"