Välkommen till Rubens Maskinhistoriska Samlingar: Uppbrottet 1967-69

Bilder berättar

Hittade bilder som jag inte visste fanns och allt blev så tydlig igen,...

Det handlar om en flytt av samlingarna, det handlar om revansch och ett ansvar, att få en möjlighet en gång till.

Den gamla lokaliseringen, på Kinnekulles östra fot mot Fullösa.
Här en bild från 1968 på Far och Wallkvists lokomobil från Holmestad
som här dragits fram inför flytten framför huset vi lämnade. Lokomobilen
som några år innan fick mor att hoppa högt och hota med skilsmässa om
han inte slutade att köpa upp en massa gammelt skrot.
Ruben Blom på Bilden är då 42 år.

Händelsen är den att efter Farfar hade fått en hjärnblödning 1946/47 så såldes Lars Olofsgård i Vättlösa, där RUBENS numera huserar. En personlig konkurs drygt tiotalet år innan, eller 1934, tvingade den då utblottade 6 barnsfamiljen ut från hus och grund. Därför blev övertagandet av Lars Olofsgård 1937 av största betydelse, så som en nystart med reparation av familjens ekonomi och heder. Optimism genomsyrade de första 10 åren och nya ekonomibyggnader byggdes. Bostadshuset som var från 1796 fick komma i sista hand. Men så, genom Farfars sjukdom blev det då tvärstopp i gårdens utveckling. Far som var yngst och ende sonen, och då 21 år gammal och inkallad, fattade beslutet att inte ta över gården. Ruben hade del av den mekaniska ådran som florerat i släkten och hade köpt sin första svarvstol som det då oftast hette, redan som 14 åring. Att bli jordbrukare ingick inte i hans världsbild, men beslutet att låta gården gå, kom han att ångra under lång tid.

Då heller ingen av mågarna hos gamle Blom var intresserade av att ta över, så såldes fastigheten. Köparen var norr ifrån och även om namnet nog var Andersson, så förblev det "Närkingen" i allas mun på grund av hans härkomst.

Ruben Blom gifte sig och byggde hus på foten av Kinnekulle. Men han trivdes inte, så det blev mer och mer outhärdligt och han kom inte till ro. Så när möjligheten kom, att köpa tillbaka de avstyckade ekonomibyggnaderna från Lars Olofsgård efter 20 år blev det räddningen för Far. Nu och där kunde han börja om, och få revansch för att han inte var klok nog att ta över när Farfar var tvungen att lämna. Ett beslut han ångrat och som växt från en liten magkänsla till ett allt starkare obehag. Nu skulle han bli fri från det, nu skulle han bli fri från vintrar som varade två månader längre där uppe på Kinnekulle berget, bli fri från håliga grusvägar som krävde framvagnsrenovering nära nog årligen, fri från mygg och fördömande bönder i byn som såg snett på allt han gjorde. Nu skulle han ta upp hammaren hans far släpte och axla manteln, ta mandat och föllfölja de planer om nya hus som vår Farfar och han själv hade arbetat på i sin ungdom. För det var dessvärre precis så, att efter Farfar hade slutat spika, hade det inte kommit i en enda spik på de 20 åren som gått. Då i 1947 var där nya tak, nu 1967 var de slut och det gamla huset var precis likadant nu som när de lämnade gården. Än en gång förutsatte sig en Blom att renovera Lars Olofsgården.

De något underliga hjulen är inte Munktells utan av något oidentiferat

fabrikat. De fanns på plats i Holmestad och var kvar efter den gamla

lokomobilen som Wallkvist haft. Han mindes inte fabrikatet men lovade

återkomma om han hittade boken som troddes vara kvar, efter hans far.

Vi hörde aldrig något därom men jag har Bolinders i Stockholm som förslag.

Huset vi lämnade på Kinnekulle var modernt och nu skulle det bli 1800 tal. Mor var nog tveksam men med löfte om att bara verkstaden kom igång så skulle huset nog renoveras.

Själva flytten påbörjades i det närmaste med det samma, men vi hade att först röja ur alla hus och inreda Verkstad i ladugården. Men det tog lite tid och det var många lass som skulle ner till söder Götene. Lokomobilerna var visserligen bara 6 till antalet men även det var en process.

Det skulle dock dröja tills 1969 innan sista flyttlasset gick, så först efter två år var vi på plats i Vättlösa.

Som en liten emotionell input kan nämnas att när de nya ägarna tog över det tidigare stället, då i juni överlämnades nycklarna och min nyckel stämplad no 2 efterfrågades. Jag var då 16 år och vägrade. -Det är nyckeln till mitt barndomshem, -Den får de inte, och jag har den fortfarande kvar hos mig.