Svaret som vi får – Den står bäst där den står

Vissefjärda Hembygdsförening gör tummen ner för Målilla och pläderar. ”Lokomobilen bör ses på plats i Vissefjärda”

Efter ett halvår och flera påstötningar fick vi häromdagen ett brev med beskedet att Vissefjärda inte har intresse att medverka vid Lokomobilträffen i Målilla i Höst.  Hembygdsföreningen som har en av de två kvarvarande självgångarna av typ Munktells SK2, missar alltså tillfället att bemärka sig och träda fram i manegen. Vill ni se den så får ni komma hit, lyder innebörden av det svar vi fått från styrelsen. 

Beskedet var inte oväntat men kändes ändå väldigt nedslående. Någon egentlig motivering känns det inte som om vi fått, utan svaret bekräftar bara den känslan vi tidigare hade att man inte riktigt förstått det stora i detta. Möjligen har vi varit otydliga då de tackar för erbjudandet att ställa ut och kallar det lån i föregående mening. Men det var en inbjudan till att medverka till att skriva historia, vilket man från Hembygdsföreningen inte är intresserad av.

Emellertid finns risken att det grundar sig i att man inte vill gå Målilla tillmötes och gynna denna framgångsrika Hembygdsförening i arbetet med motorns dag. Finns det antagonism och mindervärdeskomplex i Hembygdsrörelsen? Jag vet inte?

Eller är det fel initiativtagare kanske? Kan det finnas gammalt ont blod i bakom när man ser i backspegeln vad man missat tidigare och som nu finns på annat håll? Om det är en bidragande orsak så beklagar jag, och pekar på att det snarast ger motsatt effekt då lokomobilen från grannsocknen Gustavsbygd nu tar den plats som Vissefjärda maskinen annars hade fått.

Eller kanske det bara är en konsekvens av gamla stofiler i styrelsen som inte ser sin roll i det större sammanhanget utan skärmar av sig till frysgränsen. För besvärligt liksom. Kanske det är en generationsfråga så som mycket annat?

I vart fall missar man nu möjligheten att ge lokomobilen den uppmärksamhet som den är värd. Då man inte är intresserade av att visa upp den utanför de egna domänerna missar man chansen att lyfta fram sin förening och sin verksamhet för en större och bredare publik.

Det gamla uttrycket ”att vara sig själv nog”  ligger nära till hands.  

Vi får acceptera deras beslut och hoppas på att bättre intresse i framtiden, men 100 års minnet missar man. Det är beklämmande.