Även om RUBENS är en relativt gammal verksamhet i sammanhanget maskinmuseer med ungefär 48 år, så finns det en verklighet dessförinnan. En verklighet iform av det dagliga arbetet där maskinerna vi samlar och nostalgiserar över, var vardagen och ibland rena nymodigheten. Följande historia utspelar sig i slutet av 1930 talet, faktiskt precis på ort och ställe för Rubens verksamhet idag .
Lantbrukaren E Nilsson var lite mer än bara bonde, han var bygdens stora fornforskare och antikvarie och han var företagsam på en rad olika sätt. Bl.a. hade han skaffat lastbil så som ett tydligt bevis på entrepenörskap. Men därtill var E. Nilsson känd för att vara enormt "kveck i truten" som vi brukar uttrycka det när någon ger svar på tal lite utöver det vanliga. Det finns ett antal historier bevarade över hans slagkraftighet.
Läget är det att han nu gett upp bonneriet och styckat av ett tomt i kalvahagen och där byggt ett hus i två våningar. Åkeriet hade nu utvecklats så hans entrepenörskap även kom att sköta väghållningen. Det innebar att vissa investeringar var nödvändiga och fordonsparken måste moderniseras. Därför inköptes en Svedala motorvägvält och en Bitvargen Väghyvel. Kraftfulla investeringar nu av Nilsson med nytt hus och utökad maskinpark, vilket naturligtvis blev föremål för "prat på böjda"
Till saken hör att den nya tvåvåningsvillan låg alldeles i vägkanten intill riksvägen, Riks 6an, som det då hette, och när Nilsson gick ut på balkongen så såg han bokstavligt talat rakt ner på trafiken. Trafiken ja den var ju av en helt annan art än den man just byggt bort med den nya motorvägen en km längre österut. Här var det trafik iform av både cyklister och hästskjutsar med en och annan sporadisk bil som brummade fram på grusvägen. Det gick alldeles utmärkt att bara stanna på vägen och börja samspråka med den nya fastighets innehavaren så som nu skedde när bygdens auktionsropare stannar vid Nilssons nya villa. På balkongen finns E.Nilsson som i strumpelästen står och lapar i sig lite vårens solsken och samtalet glider från senaste auktionsfyndet som Nilsson gjort till beröm för den fina villan och så vidare till investeringarna i vält och väghyvel. Auktionsroparen silar inte orden utan på sitt vanliga breda sätt lägger ord för tanke och beskriver frågande utvecklingen som om det nu är tänkt, "allså ha'ru nu tänkt å änna, rent å skrapa te'däk penga" - Ja vars för all'del dä blir dä ju, å du, du fortsätter å gapa te'däk dina, svarar Nilsson.
Roligt?
Ja vi kan ju pröva med ytterligare ett annat helt lokalt händelseförlopp. Det har berättats mig att det faktiskt skedde exakt där infarten till Museet är idag. Det är även denna gång på vårkanten och en av ortens större åkare, Borrells i Götene, har en chaufför som håller undan lite för mycket för en mötande skjuts varför framhjulet skjunker ner och bilen hamnar lätt i diket. Med skyffeln till hands är det ingen större sak att gräva lite för att jämna till och backa upp igen, så chauffören uppmärksammar först inte E.Nilsson, som bara står där i sin rock och sina träskor.
Natrurligtvis hade E Nilsson uppmärksammat vad som skett utanför rumsfönstret och begett sig ut för att inspektera.
E.Nilsson var ju känd så Borrells chaufför blev väl lite generad inför händelsen mitt utanför Nilssons. Ingen säger något så stämningen blir än mer pinsam och för att råda bot på det så säger chauffören efter en stund till Nilsson, "Finer jord i har här ute i Vättlösa" Omedelbart replikerat Nilsson "- Ja vars för aller del, bara en finge han'a i fre så"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar