Prestige - Den finns förstås, emellan oss

Med anledning av att vi vid några tillfällen under den senaste veckan har hamnat i ett par likartade diskussioner om prestigen i de maskinhistoriska sammanhangen, är jag lite tvungen att kommentera.
Det första jag vill säga är att prestige, det är med det värsta jag vet, och skäms när jag finner att vi, eller jag själv fastnat däri. Jag önskar att där funnes en tydlig markör inom mig som signalerade, så som sker när man blir generad t.ex. För röd i ansiktet, varm och svettig är ju inte något som man känner av när man drabbas av en prestige position utan oftast är det väl först när man grävt ner sig i en position som man kanske förstår att man är fångad därav.
Ett av de vanligaste sammanhangen där som vi stött på besvärande prestige är just ifråga om rätten att förmedla och berätta. Att exponera maskinerna eller berätta den kunskap man har mynnar ofta i en provokation mot någon. Där finns alltid någon som tänkt göra eller berätta det som man just gör. Ja undrar om inte våra större statliga museer har ont av detta när vi andra arbetslivsmuseet med entusiaster och "oskolad" personal utför just det som de i många stycken är till för att göra, och fick medel till engång.
Man frågar sig, känner man inte till på Tekniska museet i Stockholm att Rubens finns i Götene? Jo visst vet man, men varför möts vi inte i verksamheten annat än om vi far dit. Är man inte intresserade av vårt arbete som ju faktiskt är under deras mandat? Tror att det är problematiskt för många när amatörerna når för långt

Att man förekommer någon kan bli enormt känsligt och det utan att man vet om det. Jag har ofta stött på detta när jag guidar hembygdsföreningar och andra gamla gubbar i museet . Problemet kan bli akut när någon i gruppen jag guidar, kommer på att han vet och han skall berätta om mina maskiner. För han var ju med i alla fall som liten och en annan var ju inte ens född. 

Här ett annat mycket tydligt exempel på där jag själv drabbades av en prestige förlust som jag omedelbart ansåg mig tvungen att korrigera.
Vi besöktes av några studenter från ett av våra universitet åtföljd av en professor. Gruppen kom att rikta mycket uppmärksamhet på våra ångplogar och det arrangemanget både tekniskt och historiskt. Så som sig bör frilägger jag alla mina kunskaper då inför gruppen om ångplöjningen historiskt, både internationellt och nationellt. Detta var för mig en hjärtefråga då jag arbetade på den sammanställning som senare mynnade ut i
en publikation med titeln ÅNGPLOGAR I SVERIGE. Detta med ångplogar var vår bit, vi hade två i samlingarna och de historiska efterforskningarna var nästan klara. 


Undra på att jag kände mig förbigången när vi strax därefter erfar om ett radioinslag om ånglogar signerat just denne professor. Nu kände undertecknad  stor prestige förlust, detta var ju min bit, detta skulle ju jag berätta.
Naturligtvis avlyssnas detta radioinslag med stort intresse och till min förvåning beskrivs hela den historiska gången baklänges. Professorn har vänt på hela utvecklingen och jag erkänner att jag först blev förba,... sedan skadeglad för nu fick jag min revansch och kunde presentera mina efterforskningar så som det "skulle va"  Jag tillskrev  professorn och påtalade hans fatala misstag och trodde på en dialog?? Inte ett ljud har jag hört intill denna dag. Prestige. - javisst, han ska inte komma här och berätta min story!  Och jag, oskolade samlarnörd ifrån Skara slätten skall inte mästra honom, professorn.

Det finns fler, vi har under årens gång haft klara vibrationer om att Munktells historia berättas från Eskilstuna, ingen annan stans ifrån.  "Det som andra har att berätta som inte vi vet om, är ovederlagt eller ointressant, i alla fall nu"
Det samma mötte vi på delvis när vi började med matrialet om Göta/Beijer/Målilla storyn. Beijers historia vet vi mest om här de gjordes ju här intill. Kristdala och Vimmerby ligger ju bara några km bort.
Det var personer jag talade med som visste allt. Ytterligare eller avvikande uppgifter var inte trovärdiga.
-Det vet väl jag. Jag har hållit på med motorer i hela mitt liv, det kan inte vara riktigt det har jag aldrig hört.

Det är sådant som är ledsamt och störande, för även om man njuter av att vara den som berättar och vet, så är det enda viktiga egentligen att sanningen i den mån det går, kommer fram. Därför vädjar jag till samverkan. Låt oss inte fastna i prestage och revirtänkande. Vi måste acceptera att någon från en annan del av landet kan något eller mer om det plats vi står på, att någon vet vad vi inte vet. Att ett annat motorfabrikat var före med en utveckling än den motorfabriken som liggen mig närmast om hjärtat osv. Dylika låsningar i vad jag uppfattar som prestige, finns det massor av, hela tiden. Men vilket är något som egentligen, Gud förbjude.