Det tar aldrig slut - vårt behov av att bygga ut

Ett kaos infinner sig

Få saker är så livgörande som mer lokaler. Nya fria ytor som tros räcka till allt men räcker oftast inte till alls. Följande två foton är från vår första utbyggnad 1973-74 när gödselstacken hade kommit bort, en grus plan hade skapats, och den hade följdriktigt fyllts med allahanda maskiner. 

Ett första kaos hade infunnit sig och nu skulle lokalfrågan råda bot på allt, framtiden skulle te sig i mycket ljusare dager och problemhorisonten var avlägsen och inte ens skönjbar. 

Upphandling eller egentillverkning

Det hela började med en planering i god ordning. I planeringen ingick att studera hur andra hade gjort och bla studerade far takstolarna som Roséns byggde med lokalt. Dessa var svetsade takstolar med veckade liv. Hemmagjorda för övrigt men väl i klass med vad som fanns att tillgå på marknaden.

Överväganden om egen tillverkning kontra köp gjordes och pris förfrågningar togs in.  Ranagårdens Svets tog hem offerten och snart kom det sju st svetsade takstolar på gården. 

Ranagården var välkända och det kändes bra tills vi studerade dem lite nogare. OjOj, vilket elände,,, far visste inte hur han skulle klara ut detta? Gradtalet i ändan var 10 grader fel bulthålen var för stora och överspännet, dvs bågen uppåt som borde varit där var istället en båge neråt, och krokiga i sidled var de likaså.

Efter några telefonsamtal så gav han upp och for ner till Vara för att själv på plats klargöra sina reklamationer. Kyligt emottagen var han och under förhandlingarna kommmer en person till in på kontoret utan att säga varken det ena eller det andra utan bara lyssnar. När far har klargjort sina ståndpunkter yttrar sig denne man, som då visar sig vara chefen, Thomas eller vad han hette? Stenhårt utan det minsta ödmjukhet, "Ta hem skiten så skär vi ner dom, om det inte passar, det är väl inget " vidare säger han "så var vi klara då eller?" och pekar på dörren. 

Far är nu åter på ruta ett, inga takstolar och sommarn i antågande. Denna gång blev metoden en annan så vi lånade bockmaskinen vid Roséns i Kinne-Kleva. Roséns hade där verkstad och där gjort sina takbalkar i gamla Skifferoljeverkets lokaler. Tillsammans bockade vi upp alla liven till takstolarna Tage och jag efter Roséns förlaga.

Plattjärn köptes in och vi svetsade ihop tillräckligt antal takbalkar som var klara till sensommaren. Lärde oss att rikta dem gjorde vi också så med några lätta hammarslag på rätt ställe var de så raka och fina som så. Det är dem vi ser på de följande bilderna.



Sommaren 1973, påbörjades den första utbyggnaden bakom
verkstaden. Här hänger en av de egentillverkade takbalkarna i
trefotingen under inpassningen mot ladugårdsväggen. I ytterändan
fästes sedan stolpen som rätt avvägd gjöts fast i betongplinten  



Så det räcker

Får vi bara gjort detta bygget så då har vi de lokalerna vi kommer att behöva i vår tid. Ungefär så resonerade vi när vi byggde ut första gången 1973. Utbyggnaden var ägnad att husera den då begynnande samlingen och med 8x29 meter (ca 230 kvadrat) ansågs lokalbehovet säkrat under överskådlig tid. Redan 10 år efter, på tidigt 1980 tal var vi åter i samma läge med skriande behov av mer lokalyta. Samma föresats gällde men den gången handlade det om 1200 kvadrat. Idag 2012 har åter samma kaos infunnit sig och vi är i skriande behov av ytterligare lokaler.

Första takstolen är i det närmaste på plats. Far sitter på
ställningen och monterar muttrarna  och Tage är inne på
g:a rännet och knackar ut bultarna och håller emot så de
 inte snurrar när Far drar. Grannen Anders Nilsson övervakar
från marken Nu har vi snart lokaler så det räcker i vår tid!