Telefonerande vän, sökte den - en defintion per konstruktion

Intressant är att det är så få som höra av sig i hämförelse med antalet besök på bloggen. Men idag ringde det en trevlig man som faschinerades av våra fina "Ångmobiler" som han kallade dem. Han var emellertid i sammanhanget inte direkt insatt i demsamma utan mer generellt faschinerad och imponerad av i sin helhet. Sammankopplingen eller kanske rättare sagt urskiljningen mellan den ena typen och den andra hade han inte klart för sig i någon närmare utsträckning utan svävade på definitionerna. Jag lovade honom att redogöra för detta då han påtalade att det vore värdefullt inför den framtida läsningen och framför allt ville han ha mer reda på de självgående. Ja vår vän i luren använde sig  av det i vår mening något nervärderande uttrycket ångtraktorerna.
Detta skulle vi kunna skriva ytterligare en bok om och här fylla spaltmetrar om vi inte behärskar oss men låt oss börja från början, ja eller ifrån rätt håll i alla fall för när detta började är ganska oklart. Men som ett direkt resultat av järnvägarnas utveckling på 1830-40 talet så utvecklades i alla fall lokomobilerna till ett redskap till tjänst i de agriculturella näringarna. Det var till tröskan, kvarnen och sågen som lokomobilerna främst var en kraftkälla till. Dessa transportabla ångmaskiner, var ju bogserade i stort sett hundra procent. Därav det engelska "Portable Steam Engine"  när så drift från det egna maskineriet började att förekomma så vart de ju Traction Engines, eller som vi då uttryckte de det här Självgående. Lokomobiler är de ju allesamman då det av latinet utgör en transportabel kraftkälla, (locomo bilis eller något sådant) Det betyder inte att alla lokomobiler är att översätta till traction engines. Så när Volvo BM påstår att de tillverkat "traction engines" sedan 1853 är det lika fel som att påstå att Husqvarna tillverkat Mc sedan första dagen man gjorde velocipeder.
Definitionen av lokomobil borde översättarna på Volvo BM ta till sig snarast.


En tydlig bild som visar en Munktells självgående lokomobil, bakifrån.
Man har  på bilden skalat bort  skydd och golv för att tydliggöra
drivlinan och dragverkets konstruktion.






Munktells SK serie omfattade 3 olika storlekar , alla med samma utseende. På
denna bild har höger bakhjul exkluderats för att kunna visa hur differentialen mm
ser ut, vilket annars vore dolt bakom hjulet


De självgående versionerna kan ju spaltas upp ett antal olika former men låt oss här ta de vanligaste
som vi möter. Först är det ju trösklokomobilerna tillverkade för att driva tröskverk såsom en motor.
Från de självgående utvecklades Ångvälten som inte behöver ytterligare beskrivas tänker jag. Ångplogslokomobilerna har vi två varianter på varav de vanligaste var linplöjarna, vilka arbetade genom att de ett par bogserade plogen mellan sig med en påbyggd vinsch. Eller det amerikanska systemet i form av direkt drag, så som den normala traktorn arbetar idag.
Ångbilarna i alla dess former kom ju naturligtvis att utvecklas jämnsides och den ånglastbil vi har här är ju inget annat än en liten lokomobil med drift och bakom liggande lastyta.


De icke självdrivande lokomobilerna är transkortabla lokomobiler.  De är inte
avsedda att  permanent stå stationärt och saknar möjlighet att själva driva
sig framåt till skillnad från de självående lokomobilerna


De icke självdrivande lokomobilerna är ju då de transportabla som har hjul men saknar drivning. De stationära som antingen står utan hjul eller är inmurade mer permanent. Dessa är ju de vanligast förekommande och av de säg 250 lokomobiler som idag finns bevarade i landet så var det ursprungligen inte mer än 6 st som var självgångare. Idag har faunan kraftigt förändrats genom import och de självgående är nog idag ca 20 st. Av dessa finns 11 stycken i Götene i samlingarna vi känner som Rubens Maskinhistoriska Samlingar.