 |
| Tage Johansson, Växjö på fotsteget till lokomobilen i Vissefjärda. Året vet jag inte men vi skriver nog 1980tal |
Per O. Karlsson, Blåningsmåla
Men lite längre söder ut fanns Per O Karlsson, i Blåningsmåla Kvarn som på flera sätt skulle bidra med betydelsefull information och hjälp. Hur vi fick kontakt med denna man vet jag inte riktigt men han och far gjorde flera djupdykningar i geografin i den sydöstra delen av Småland och Blekinge. Per O Karlsson hade redan på 50 talet scannat igenom dessa områden efter lokomobiler som han skickade vidare upp till Anders Diös Byggnadsfirma i Uppsala. Den gången handlade det om att skrota ner maskineriet och använda pannorna till byggpannor och det var nog ett 20 tal som Per O karlsson skickat per järnväg upp till Uppsala.
Så det var inte många kvar i dessa trakter men några var han nog vägvisare till och det yttersta målet för dessa operationer var att hitta en självgångare.
 |
| Per O. Karlsson Blåningsmåla vid lokomobilen i Vissefjärda samma år. Denna maskinen Munktells SK2, är likadan som den han hjälpte oss att få loss i Gustavsbygd, strax i närheten. |
Per O Karlsson, berättade att han länge hade haft två Munktells självgående lokomobiler ståendes på gården för de var Diös inte så intresserad av då de var besvärligare att bygga om. De skickade han upp runt 1960 som de två sista. Det var en stor och en liten, berättade han så vi pratar SK4 och SK2. Han körde dem till järnvägstationen för egen maskin och under den färden fick han tubläcka på den ena så den bogserades sista biten.
- Det var på ren nåder jag fick skicka upp dom. De ville inte ha dem egentligen och hade det inte blivit, så ja då hade de stått kvar här än! säger han och bekräftar att vi än en gång var 10 år för sent ute. Tänk att ha kommit dit och där stått 2 st självgående lokomobiler, vilket läge det hade varit.
Vi kommer att möta Per O Karlsson vid några ytterligare tillfällen framöver bla i samband med att vi lokaliserar just en självgångare som vi sökt så länge.
Malte Hultgren, Trekanten
En annan man som vi egentligen har ett ännu bredare förhållande till om än betydligt mer distanserat är Malte Hultgren i Trekanten. Malte Hultgren var gammal redan när vi kom i kontakt med honom och han var andra generationen i den Hultgrenska verkstaden. Hultgrens Mek Verkstad, var lika känd och respekterad som Gud, i trakterna kring Kalmar och Nybro. Ständigt kom vi i kontakt med denna mytomspunna verkstad och de män som i generationer reparetat och besiktigat ångmaskinerna runt i dessa trakter.
Första mötet med Malte Hultgren har jag inget minne av men jag vet att vi blev tippsade om maskinen på Maltebo den vägen och det tog tid innan Far vann hans förtroende. Hultgrens kommer vi att ha anledning till att återkomma till för det går inte att undvika om vi behandlar ämnet ångmaskiner i östra småland.
David Nilsson, Nybro (hästskrothandlarn)
Den mest spektakulära kontakten vi hade under några år det var ju David Nilsson. Hans stora intresse det var ju Hästar och i viss mån även hundar eller "hunna" som han sa. Vilken kille, småtrevlig och gemytlig men fullständigt okontrollerad i vad som var rätt och sanning. David Nilsson var en riktig småfifflare som alltid borgade bensin, hade en magnet i fickan för att kunna avgöra om metallerna han sprang på det var koppar och mässing eller bara vanligt järn. Alla kände honom, alla pratade om honom så vi var tvungna att avvika ur hans gemenskap för att inte helt tappa förtoendet ute i bygderna. Att visa sig med David var förödande för krediten milt sagt. Under den tid vi var i kontakt med honom köpte han bilar och körde dem så länge det var skatt kvar på dom. Ja det gick ju bra att köra ändå och avställde han dom så fick han ju skatten tillbaka. Far hade erbjudit honom 1000:- för ett tips som ledde till en självgående lokomobil vi kunde köpa. Den förtjänsten gav han sig den på, att han skulle ro hem så han vände på varenda sten norr om Nybro. Vi ägnade ett antal dagar i trakterna rund Nybro, Mönsterås, Grönskåra osv osv att leta självgångare.Vet inte hur han hittade, inte heller hur många grindar av typ Bullerbyn jag öppnade de där dagarna, för hans turer ut på landsbygden var bara småvägar.
Förmodligen var det också ett sätt att undvika poliskontroller och hur han hittade det vet jag inte men han hade alltid lite koppartråd osv att hämta för att kunna avsluta eller börja dagen på Kalmar eller Högsby skrotar. Oj oj. där var det många turer, men vi klarade oss nästan från att bli lurade. Men en gång åkte vi nog dit, som när far köpte ett hjulset från en skrotad lokomobil. Jo den hade han skrotat och kört till skroten i Högsby minsan, men hjulen och axlar hade varit för mycket på lasset så de skulle köras in en annan gång, men visst de kunde far få köpa, inga problem. Förmodligen var det en liknande historia som den som berättats oss om "krittera" på Öland. Sanninghalten vet jag inte men den är fantastisk och jag tror att jag kan berätta vad vi hörde utan att förtala vår käre David.
Utmed vägen i en hage på Öland, står en man och kliar på några ungdjur. Förbi körandes kommer en annan herre som likaså stannar till och de börjar samtala med resultat att den sistnämnde köper krittera av den förstnämnde. De kommer lätt överens om affären, de skakar hand och handpenning erläggs varpå herrarna skiljs. Aldrig hade den förstnämnda varit där på den platsen tidigare ej heller därefter och den sistnämnda var nog därefter betydligt försiktigare med till vem han betalade handpenning.
Hjulen far köpte var nog bara något David visade på far och sålde dom där dom låg. Det tog lång tid innan far förstod hur blåögd han varit. Men det gick inte alltid vägen, för vid ett tillfälle sökte jag David Nilsson och hans då temporära hyresvärd tvangs meddela, -"Ja ska sa daj prasis som da ei, han har fott tatt ei monas simester."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar