Det finns ju mycket historier om elintroduktion i våra bygder. Och precis som med bredbandet ute på landsbygden nu för tiden, så fick man då ta saken i egna händer. Om där någonsin gavs något löfte eller uttryck för en politisk ambition, om att alla skull ha el, på samma sätt som socialdemokraterna en gång proklamerade, bredband till alla, det vet jag inte. Men det är en intressant jämnförelse.
Hur som helst har jag förstått att det organiserades som så, att man fick andelar i elföreningen efter vad man betalade för, eller rättare sagt relaterat till den propptaxa som var baserad på huvudsäkringen storlek. Det betydde att de större bönderna som använde mer el och var högre säkrade fick därmed högre avgifter. I gengäld så fick man större andel i föreningen och därav ett högre röstetal på stämman.
Så långt var nog allt bra, då lika barn leka bäst, som det heter och så länge alla var bönder var det ju enklare att nå enighet eller majoritet i alla fall. Emellertid hände det att det kom en katt in bland hermelinerna och rörde till det. Så berättas det från en närliggande socken där en av döttrarna till byns centrala bönder gick och gifte sig utanför det rätta skrået.
Den mannen var ju verksam inom industrien och där till i egen regi drev en mindre egen verkstadsrörelse. Så när det unga paret etablerar sig i dotterns hemsocken blommar misstänksamhet och avog inställning ofta ut i rena dumheter. Däribland är elföreningens handlande emellanåt ett exempel. Trögheten i elföreningens förmåga att tillgodose en tillfredställande eldistrubiton kom att bli närmast komisk, sett i backspegeln från idag.
Den verkstadsverksamme mågen i kommunen investerade och köpte bl.a.ny svarv. Den krävde mer kraft och hela den delen av elnätet kom allt eftersom att bli underdimmensionerat. Ja nu var det ju inte bara den nya svarven som var orsaken utan den totala elkonsumtionen vid den här tiden ökade ju naturligtvis mycket och trycket på en bättre ledning och därtill ny transformator blev stor. Men det satt långt inne, så långt inne, att ren övertalning inte verkade att fungera. Till saken hör att vi befinner oss i tidsepoken när det började bli aktuellt för alla hushåll att införskaffa den nymodiga televisionsapparaten. Så om denne aktive verkstadsarbetare tog sig friheten att utnyttja kvällarna för lite arbete åt bygdens många brunnsborrare t.e.x., kunde det skapa lätt uppror i stugorna. Dessa nyanskaffade TV apparater visade sig nämligen vara lite av semafor för det spänningsfall som uppstod när nätet överbelastades genom att svarven startades, belastades med ett lite grövre skär eller en större diameter på arbetsstycket. Speciellt kaotiskt blev det om det var lördagskväll och alla hade radat upp sig för för att ta del av Hylands Hörna. TV bilden kröp nämligen ihop till ett minimun i rutan tills dess att full spänning på nätet återkom. Det stod inte till att få bönderna i byn att hänga med på detta enär de själva hade en annan transformator och inte berördes av dilemmat. Saken var uppe på elföreningens möten men inget hände.
Så hör till saken att denna bygdens dotter, nu verkstadsägarefru var medlem i missionsförsamlingen och den därtill verksamma syföreningen. Dessa syföreningar bestod av kvinnor och möjligen pastorn. De olika hemmen turades om att vara värd för dessa flitiga. Vid det tillfälle vi nu har att berätta om, var det dags för symöte hemma hos, just det fru verkstadsägare.
Som symötesdeltagare var denne hennes man, totalt värdelös varför han drog sig undan för trycket från granntanterna och förpassade sig själv ner till källaren där verkstaden bjöd honom den ro och enskildhet han sökte. Där fanns ju naturligtvis arbete att göra. Så medveten om kvällens abonnemang i bostaden var det ju lämpligt med ett s.k. panik jobb åt Kinnekleva Mekaniska. Med insikt om syföreningarnas tidsmässiga dimmension siktade han in sig på en hel kväll i verkstaden.
Svarven rullade på och större delen av byns fruar var på plats så nu fanns egentligen ett gyllene tillfälle att övertyga, eller låt oss säga, att verifiera behovet av en utbyggnad av kraftnätet. När så tanterna fått på sina glasögon och riggat upp sina alster i knät drog mannen i källaren i spaken så svarven segade igång och så fort den fått fart, skulle spaken tillbaka och bromsa. Precis så som en gängskärning egentligen gick till. Detta betydde ju att när svarven drog el för att komma igång eller bromsa blev spänningsfallet så stort att ljuset försvann, all ljuse i rummet liksom kröp tillbaka in i glödlamporna och ett för symötestanterna omöjligt dunkel infann sig. För de förundrande gästerna förklarade frun i huset att så här har vi det med den elendigt dåliga strömmen. Så även om det inte bara blev fram och tillbaka på svarven med blinkande lampor hela kvällen så var förutsättningarna för ett samtida symöte i våningen över inte möjlig medans viktigt arbet pågick i källarn. I förtid avslutades symötet för i detta omöjliga ljus kunde inget vettigt syarbete utföras. Lobbyarbetet kan sägas gav resultat, för utbyggnaden av ledningsnätet kom strax igång och problemen försvann.
Men fortsättning följer,... med ett ganska komiskt inslag av föreningstaktik. Som vi tidigare nämnt så innebar utbyggnaden med nya transformatorn att det blev högre säkringar för verkstadsägaren och därmed ett relativt högre röstetal på stämman. Verkstadsägaren hade ingen, vad man idag skulle kalla "föreningskompetens" utan här blev det frun tillika dottern i socknen som fick träda in i rollen som abonnentens talesman. Hon hade därför i styrelsen och på stämma att föra talan och då gentemot sina forna barn och ungdomsvänner. Ett i sammanhanget ganska naturligt umgänge kan man tycka.
Så när det vid ett speciellt tillfälle var lite kris i föreningens consensus, blev det tal om rösträkning och därförinnan genomgång av röstlängd. Verkstadsägarens fru och elföreningens ordföranden som var arrendator på sin svärförälders gård, kom att inta var sin sida i denna fråga. Han kom så på den geniala idén att ifrågasatta verkstadsfruns behörighet att rösta på stämman. Med ett så betydande antal röster var hon en kraftfull motståndare inför röstningen så han hade mage nog att förhöra sig om hurvida hon hade fullmakt från sin make, då han stod skriven för abonnemanget. Sorlet på stämman lade sig vid ordförandens utspel varpå verkstadsfrun något irriterad låter framhärda att - Jaha,..- tänk att det har ja, här är det! -men har du det, herr ordförande? Har du någon fullmakt att visa upp för arrendegårdens röster? För om jag inte helt misstar mig så är gården skriven på änkefrun, din svärmor och du är då följdaktligen, därmed nödgad att själv uppvisa fullmakt för dessa röster.
Ni kan alla förstå att det blev ett gapskratt överlag, ett skratt som aldrig tidigare hörts på någon elstämma och då han inte kunde uppvisa någon fullmakt kom förhandlingarna att ajourneras tills ordföranden hunnit att fara hem att skriva ut nämnda handling.
Jag erkänner att det faktum, att denna slagfärdiga kvinna står mig mycket nära, på inget sätt föringar min glädje i denna historia.
Gud välsigne Konungen, elektriciteten och våra kraftfulla fruar.
Hur som helst har jag förstått att det organiserades som så, att man fick andelar i elföreningen efter vad man betalade för, eller rättare sagt relaterat till den propptaxa som var baserad på huvudsäkringen storlek. Det betydde att de större bönderna som använde mer el och var högre säkrade fick därmed högre avgifter. I gengäld så fick man större andel i föreningen och därav ett högre röstetal på stämman.
Så långt var nog allt bra, då lika barn leka bäst, som det heter och så länge alla var bönder var det ju enklare att nå enighet eller majoritet i alla fall. Emellertid hände det att det kom en katt in bland hermelinerna och rörde till det. Så berättas det från en närliggande socken där en av döttrarna till byns centrala bönder gick och gifte sig utanför det rätta skrået.
Den mannen var ju verksam inom industrien och där till i egen regi drev en mindre egen verkstadsrörelse. Så när det unga paret etablerar sig i dotterns hemsocken blommar misstänksamhet och avog inställning ofta ut i rena dumheter. Däribland är elföreningens handlande emellanåt ett exempel. Trögheten i elföreningens förmåga att tillgodose en tillfredställande eldistrubiton kom att bli närmast komisk, sett i backspegeln från idag.
Den verkstadsverksamme mågen i kommunen investerade och köpte bl.a.ny svarv. Den krävde mer kraft och hela den delen av elnätet kom allt eftersom att bli underdimmensionerat. Ja nu var det ju inte bara den nya svarven som var orsaken utan den totala elkonsumtionen vid den här tiden ökade ju naturligtvis mycket och trycket på en bättre ledning och därtill ny transformator blev stor. Men det satt långt inne, så långt inne, att ren övertalning inte verkade att fungera. Till saken hör att vi befinner oss i tidsepoken när det började bli aktuellt för alla hushåll att införskaffa den nymodiga televisionsapparaten. Så om denne aktive verkstadsarbetare tog sig friheten att utnyttja kvällarna för lite arbete åt bygdens många brunnsborrare t.e.x., kunde det skapa lätt uppror i stugorna. Dessa nyanskaffade TV apparater visade sig nämligen vara lite av semafor för det spänningsfall som uppstod när nätet överbelastades genom att svarven startades, belastades med ett lite grövre skär eller en större diameter på arbetsstycket. Speciellt kaotiskt blev det om det var lördagskväll och alla hade radat upp sig för för att ta del av Hylands Hörna. TV bilden kröp nämligen ihop till ett minimun i rutan tills dess att full spänning på nätet återkom. Det stod inte till att få bönderna i byn att hänga med på detta enär de själva hade en annan transformator och inte berördes av dilemmat. Saken var uppe på elföreningens möten men inget hände.
Så hör till saken att denna bygdens dotter, nu verkstadsägarefru var medlem i missionsförsamlingen och den därtill verksamma syföreningen. Dessa syföreningar bestod av kvinnor och möjligen pastorn. De olika hemmen turades om att vara värd för dessa flitiga. Vid det tillfälle vi nu har att berätta om, var det dags för symöte hemma hos, just det fru verkstadsägare.
Som symötesdeltagare var denne hennes man, totalt värdelös varför han drog sig undan för trycket från granntanterna och förpassade sig själv ner till källaren där verkstaden bjöd honom den ro och enskildhet han sökte. Där fanns ju naturligtvis arbete att göra. Så medveten om kvällens abonnemang i bostaden var det ju lämpligt med ett s.k. panik jobb åt Kinnekleva Mekaniska. Med insikt om syföreningarnas tidsmässiga dimmension siktade han in sig på en hel kväll i verkstaden.
Svarven rullade på och större delen av byns fruar var på plats så nu fanns egentligen ett gyllene tillfälle att övertyga, eller låt oss säga, att verifiera behovet av en utbyggnad av kraftnätet. När så tanterna fått på sina glasögon och riggat upp sina alster i knät drog mannen i källaren i spaken så svarven segade igång och så fort den fått fart, skulle spaken tillbaka och bromsa. Precis så som en gängskärning egentligen gick till. Detta betydde ju att när svarven drog el för att komma igång eller bromsa blev spänningsfallet så stort att ljuset försvann, all ljuse i rummet liksom kröp tillbaka in i glödlamporna och ett för symötestanterna omöjligt dunkel infann sig. För de förundrande gästerna förklarade frun i huset att så här har vi det med den elendigt dåliga strömmen. Så även om det inte bara blev fram och tillbaka på svarven med blinkande lampor hela kvällen så var förutsättningarna för ett samtida symöte i våningen över inte möjlig medans viktigt arbet pågick i källarn. I förtid avslutades symötet för i detta omöjliga ljus kunde inget vettigt syarbete utföras. Lobbyarbetet kan sägas gav resultat, för utbyggnaden av ledningsnätet kom strax igång och problemen försvann.
Men fortsättning följer,... med ett ganska komiskt inslag av föreningstaktik. Som vi tidigare nämnt så innebar utbyggnaden med nya transformatorn att det blev högre säkringar för verkstadsägaren och därmed ett relativt högre röstetal på stämman. Verkstadsägaren hade ingen, vad man idag skulle kalla "föreningskompetens" utan här blev det frun tillika dottern i socknen som fick träda in i rollen som abonnentens talesman. Hon hade därför i styrelsen och på stämma att föra talan och då gentemot sina forna barn och ungdomsvänner. Ett i sammanhanget ganska naturligt umgänge kan man tycka.
Så när det vid ett speciellt tillfälle var lite kris i föreningens consensus, blev det tal om rösträkning och därförinnan genomgång av röstlängd. Verkstadsägarens fru och elföreningens ordföranden som var arrendator på sin svärförälders gård, kom att inta var sin sida i denna fråga. Han kom så på den geniala idén att ifrågasatta verkstadsfruns behörighet att rösta på stämman. Med ett så betydande antal röster var hon en kraftfull motståndare inför röstningen så han hade mage nog att förhöra sig om hurvida hon hade fullmakt från sin make, då han stod skriven för abonnemanget. Sorlet på stämman lade sig vid ordförandens utspel varpå verkstadsfrun något irriterad låter framhärda att - Jaha,..- tänk att det har ja, här är det! -men har du det, herr ordförande? Har du någon fullmakt att visa upp för arrendegårdens röster? För om jag inte helt misstar mig så är gården skriven på änkefrun, din svärmor och du är då följdaktligen, därmed nödgad att själv uppvisa fullmakt för dessa röster.
Ni kan alla förstå att det blev ett gapskratt överlag, ett skratt som aldrig tidigare hörts på någon elstämma och då han inte kunde uppvisa någon fullmakt kom förhandlingarna att ajourneras tills ordföranden hunnit att fara hem att skriva ut nämnda handling.
Jag erkänner att det faktum, att denna slagfärdiga kvinna står mig mycket nära, på inget sätt föringar min glädje i denna historia.
Gud välsigne Konungen, elektriciteten och våra kraftfulla fruar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar