Men fantasin satte inte gränserna denna gången utan här visade sig historien vara bekränsad. Tröskverk i all ära men de kan man ju inte hantera hur som helst, väderkänsliga som de är och personalkrävande liksom svåra att få att arbeta. Stenkross yes, och Vedklyv, liksom Hembygdsföreningarnas obligatorium, Spånhyveln. Nu är det inte så mycket att ta till därutöver. Jo visst det finns några trevliga maskiner ytterligare och triumfkortet i sammanhanget var ju när vi kom över de båda Träullshylarna.
Rubens träullshyvel under provkörning med Westinghouse lokomobilen. Redan här finner man sådan glädje i spelet att man drar sig för att montera ner. |
Hyvlarna hämtade vi nerifrån södra Småland, och genom det samarbete vi hade på den tiden med de verksamma inom Faktorimuseet gjorde att vi delade på dem så vi fick en var. Den har sedan på något sätt hamnat på Munktellsmuseet? Men det var Faktorimuseet som vi lämnade över den till. Vår högt skattade vän Sven Gunnar Jonsson, nestor och guru i Eskilstunas tekniska kulturprojekt var den kontakt vi hade ett intimt samarbete med. Vi samlade och i viss mån växlade och bytte maskiner. Visserligen i begränsad omfattning men i omsorg och glädje för båda parter.
De båda träullshyvlarna är Beronius tillverkade och bör vara tillverkade omkring 1890 talet och en bit in på förra seklet. Eskilstuna relaterat igen skulle man kunna säga, för det var där far hade trampat in och som var det verkliga klistret som kontakten byggde på. Kontakterna var ju knytna redan omkring 1980 och skulle utvecklas under den kommande 10 årsperioden.
Här en bild från en lyckad träullshyvling i Danmark, på Greasted veteran Show. Hela området låg i en doft av töre då vi den gången hade valt att hyvla upp en gammal torrtall. . |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar